Herren gör besök

Sommaren 1995

Denna morgon vaknade jag efter en natt med orolig sömn. Flera gånger hade jag vaknat under natten utan att egentligen förstå varför. Trots nattens sömnavbrott var jag inte trött utan hellre ovanligt pigg och ivrig att komma ur sängen. Jag gick fram mot fönstret som vetter mot staden och hamnen. Försiktigt drog jag upp rullgardinen, utan att rubba gardinarrangemangen.
Staden låg i ett svagt soldis och en lätt morgondimma var på väg att lämna hamnen och rulla ut mot havet. Jag öppnade fönstret för att känna dofterna från min lilla hamnstad. Luften var sval. En tydlig doft av hägg kändes men blandad med doften från brödbutiken i gränden snett emot. Det skulle bli en fin dag. Som vanligt skulle jag träffa mina vänner och bekanta som liksom jag kommit till åren och lämnat arbetslivet bakom mig.
När jag stod där stödd med händerna mot fönsterbrädan och njöt av livet, hörde jag ett sorl av röster. En röst var starkare än de andra. Det kom från torget. Jag sträckte mig längre ut genom fönstret för att bättre kunna se. Till höger en bit uppåt i staden låg torget, men jag kunde bara se delar utav det då några hustak skymde. Av vad jag såg och hörde förstod jag att där talade någon inför en skara av invånarna här. Då jag alltid ser till att hålla mig väl informerad om vad som händer och sker i staden, tvingades jag att tills vidare avstå från morgonkaffet och i all hast klä mig och bege mig mot folksamlingen. Mina fötter arbetade snabbt utför trappan. Jag slog upp portdörrarna mot gatan med en sådan hörbar
kraft att en katt utanför sprang vettskrämd och skrikande in i gränden och försvann under en farstubro. Det tog mig inte lång stund för mig att komma fram till folkhopen och nu fick jag armbåga mig fram för att kunna se vem som talade. Jo, nu kom jag närmre och kunde se en ung slank gosse i övre tonåren. Ingen från denna stad, det såg jag. En cykel med packning som stod lutad mot husväggen bakom honom hade han nog färdats hit på. Han såg trött ut men talade klart och tydligt dock med flera avbrott för att hämta andan:
- Han kommer idag ! Någon av er i denna stad kommer Han att besöka! Jag är Herrens sändebud. Bered dig på att kanske just du blir ärad av Hans närvaro, sa gossen. Män och kvinnor tittade på varandra, nickade och ruskade på huvuden om vart annat. Deras prat bildade ett dovt bakgrundsljud till den högljudda gossen.
- Tänk om Han kommer till mig? - Tänk om?!
Jag blev nästan yr vid tanken. Men nu måste jag handla snabbt så mitt hem är i skick att värdigt kunna ta emot Honom. Jag snodde runt på klacken och skyndade hemåt.
- Tänk om ?!

Så snart jag kommit innanför köksdörren tog jag tag i trasmattan, tog den med ut till farstun där jag skakade den genom fönstret. Stora dammoln virvlade runt inne på bakgården. Lät sedan mattan ligga över fönsterkarmen. Jag gick in, sopade och dammade. Plockade undan allt
jag tidigare lämnat framme, kläder, tidningar och allehanda saker som nu kom tillbaka på sin rätta plats. Blommor hade jag plockat igår och stod i en vas på bordet med nystruken duk som jag plockat fram ur linneskåpet.
Mitt i stökandet knackade det på dörren som stod öppen och en kvinna stod i öppningen. Hon berättade för mig om sina sorger och bekymmer och undrade om jag kunde hjälpa henne. Hennes magra lekamen och de slitna kläderna berättade om att hon inte hade det så lätt. - Jag är tyvärr ledsen att jag varken kan höra eller hjälpa dig idag för jag har så förfärligt mycket att stå i. Jag har en stor plikt att uppfylla, sa jag till henne.
Smärtan tog sig ett ännu starkare uttryck i hennes ansikte. Hon vände sig om och gick sin väg med böjt huvud.
Efter en liten stund stod ännu en gestalt i dörröppningen just som jag rusade förbi med skurhinken. Jag tvärstannade och undrade vad som stod på? Han var krympling, blek och fårad. Med svag röst sa han: - Jag har vandrat sen tidigt i morse. Jag undrar om herr´n kunde förbarma sig, så jag kunde få lite mat och någonstans att sova över natten? - Vår stad kommer att få mycket fint besök och kanske får jag den stora äran att han besöker mig också vilket inte vore så konstigt eftersom jag är en aktad person här. Ja, tänk om jag får besök av Honom! Nej, just idag kan jag inte vara till någon hjälp för er - tyvärr, svarade jag honom.
Krymplingen gick sin väg.
En bön fanns i mitt hjärta att Han skulle komma till mig och det snart. Jag skulle så gärna gå till torget i staden och ta emot Honom med en hjärtlig inbjudan hem till mig i all välmening.
Jag hade knappt tänkt tanken förrän ett litet barn blek och tärd av undernäring men med ett ljuvt och lent anlete stod i dörröppningen. Han hade gråtit, det syntes. Kläderna var leriga och ena knät hade han slagit blodigt. Hans bara fötter var kalla.
- Jag tycker synd om dig, du behöver hjälp och vård men du förstår, jag har inte tid med dig nu, utan du får gå till någon annan och söka hjälp, sa jag till honom och han vände om där han stod och gick trappan nerför medan han torkade ögat med handen.

Det blev natt och dagen var ändad men något besök av Herren hade jag inte fått.
- Kanske hade Han tagit in hos någon annan. Någon annan som Han gav äran, funderade jag ängsligt. Så ängsligt att jag till slut grät nedtyngd av hjärtlig sorg. All mödan förgäves. Till slut somnade jag och flöt in i drömmen.
Så stod Han framför mig, allvarlig, men med en mild utstrålning. Med sin lugna och rogivande röst sa Han:
- Jag har besökt dig tre gånger idag och bett om din hjälp när jag själv varit i nöd. Tre gånger har du nekat mig hjälp och skickat iväg mig. Nu är jag tillbaka hos dig för ännu ett besök.
- O store Herre, förlåt mig. Jag kunde ju inte ana att det var Du som besökte mig idag, sade jag och kände hur ångern nästan tog stryptag på mig. Jag kände en fruktansvärd skam.
Då sa Herren:
- Din synd är förlåten. Mitt blod renar även dig. Kom bara ihåg att, tjänar du mina bröder och systrar, så tjänar du även mig.

***

Harmonisse

Skriven av: Harmonisse