Publicerat
Kategori: Novell

Historien om en himlakropp

Lindas fascinerande levnadsbana skulle med lite god och fantasifull vilja kunna jämföras med en ljusstark stjärnas förödande men paradoxalt också livgivande livscykel. Som ung hade hon inte varit speciellt märkvärdig. Hon hade faktiskt inte utmärkt sig mer än andra jämnåriga. Hon hade till en början lyst med ett svagt men jämt sken. Ingen uppseendeväckande alls. Hon förblev en alldaglig tonåring. Det hade rent av funnits starkare stjärnor i hennes omgivning. Stjärnor som snabbt nått höjdpunkten på sin livsbana. Det var mest frågan om stjärnor med kort livslängd. Stjärnor som snabbt och dramatiskt skulle mattas av. Sådana stjärnor fanns det gott om. Men en sådan stjärna var inte Linda. I sin inledningsfas lyste Linda som sagt bara måttligt men när de flesta av hennes jämnåriga började tappa allt mer av sin lyskraft tilltog bara hennes. Så småningom lyste Linda så starkt att få vågade närma sig henne. Hon lyste med ett intensivt och förföriskt sken. Det liksom pulserade runt henne. Men det skrämde också. Skenet var starkt så att det dolde ljuskällan väl. Det väckte förundran och försiktighet. På betryggande avstånd kunde man betrakta henne. Kom man för nära kunde man bli illa svedd. Av en energi som ödelägger själar och lämnar svarta förvridna rester efter sig. Så Lindas kärna var under dessa år för de flesta väl dolt i ett lika lockande som avskräckande skimrande och oberäkneligt ljussken. Som det blinkande ljuset från en opålitlig och dödsbringande fyr som kan leda fartyg på avvägar. Vilken sjöman som helst vet bättre än att låta sig ledas av ljuset från en främmande fyr som inte finns utmärkt på kartan hur starkt och lockande den än må lysa.
Men inte ens en stjärna som Linda kunde lysa starkt i all evighet. Även hennes lyskraft började sakteligen avta. Den avtog så mycket att andra nu vågade närma sig Linda. Jämt och lugnt lyser Linda år efter år. Det kraftiga pulserandet har övergått till ett stillsamt flimmer. Hon hade fått ett så behagligt sken att folk runt omkring henne lugnt hade slappnat av. Det rådde perfekt balans mellan Linda och hennes omgivning. Hon lever lugnt med sin familj. Hon är en stjärna i sin stabilaste form. Men nu börjar den här himlakroppen långsamt närma sig slutet på en stjärnas livsbana. Inte det yttersta slutet. Men början på slutet. Det är något som varken Linda eller hennes omgivning är riktigt medvetna om. Ännu. De förstod nog inte vad som egentligen hände. De märkte bara att de blev kraftigt bländade. De flesta klarade sig nog ganska helskinnade undan men åtminstone några blev märkta för livet. De blev förtärda av det mättade och kompakta skenet som till synes ville sluka allt i sin omgivning. Himlakroppen Linda expanderade plötsligt. Hon lyste klarare än vad hon gjort de senaste åren. Ljuset kan verka klart och stabilt men energin förbränns väldigt snabbt. Hon tar upp större plats än vad hon gjort på länge. Det är många som känner sig undanträngd av denna plötsligt uppflammande stjärna. Det är en dramatiskt och oväntad process. Hon har förvandlats till en supernova. Vid 40 års ålder blommar hon upp en andra gång på ett uppseendeväckande sätt. Många ja rent av de flesta slipper denna process men inte Linda. Just Lindas process är något som inte undgår någon. Förvandlingen ses inte med blida ögon av alla. Vissa uppskattar förvandlingen men hos andra väcker den en giftig avund eftersom hon plötsligt överglänser de flesta. I Lindas fall håller den förunderliga förvandlingen i sig några år. Några turbulenta år. Men år då det mesta av Lindas energi förbrukas. Inte ens hos henne stannar ungdomens sköra skönhet kvar för all framtid. I takt med att energinivån i henne sjunker krymper Linda ihop alltmer. Men en svagt flämtande ljuskraft försöker hon lysa in i det sista. Men snart så slocknar också den sista glöden. Som en kall, utslocknad och kompakt himlakropp svävar hon tyst och obemärkt genom universum. Hon har blivit en himlakropp som om man landsteg och vandrade på dess yta skulle undra hur gammal den var och hur starkt den en gång lyst upp himlavalvet. Man skulle betrakta dess mörka yta och förundras över hur väl den smälter ihop med den mörka rymden. Två mörker som omsluter varandra i en tidlös omfamning. Det är en himlakropp som nu bara påverkar sina planeter. De fortsätter att kretsa runt sin en gång så starkt lysande stjärna. I en akt präglad av ständig och varaktig symbios. Tystnaden och stillheten är kompakt och fullständig.
Det är tursamt nog en förvandling som Linda inte har så mycket emot. Hon ser rent av fram emot den fortsatta förvandlingen. Hon ser fram emot att långsamt bli förvandlad till ett slutgiltigt svart hål.

Skriven av: Ellen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren