Hjälp från ovan

Hon gick. Gick mot huset. När hon kom hem skulle hon dra igen dörren och gå upp på rummet. Plugga. Äta en smörgås kanske. Sedan gå och lägga sig.
Allting medans mamma satt där nere och tittade på sina dukusåpor.

Hennes dag var så förutsägbar.
Alltid samma saker.

Hon gick upp mot huset på den stora grusgången. Trädgården var vanvårdad och planteringar av ogräs trivdes och frodades på de fuktiga gräsmattorna. De vissna rosorna stod i klungor och våndade sig över den kommande vintern. Allting var så höstlikt det kunde bli.
Hon kunde redan höra tv:n där inne. För ögonblicket var det reklam, hennes favorit.

När dörren smällde igen bakom henne slog den vanliga unkna lukten från fryst fisk emot henne. De åt nästan bara fisk.
-Hemma, mamma! ropade hon.
-Det står fisk på diskbänken, ropade mamma tillbaka.
Hon suckade. Som vanligt skulle inte mamma äta tillsammans med henne.
-Tyvärr, Nina, sa hon, men det är så spännande just nu...
Nina suckade. Så lät det alltid. 'Det är så spännande...' Hon fick plötsligt nog:
-Jag skiter i om Micke är otrogen mot Jenny, jag struntar i om Jhonny har drunknat, jag vill bara umgås lite!
Mamma såg upp på henne.
-Du kan väl umgås med dina kompisar, eller med Mimmi! Hon har ändå så tråkigt.
Nina behärskade sig.
Tanken på den ett år yngre systern gjorde henne alltid gladare.
Hon gick ut i köket och gjorde i ordning en fiskburgare.

Mimmis rum nästa.

Hon knackade.
Det hördes ett skrapande i det rostiga låset och sedan blev den blonda flickan synlig i dörröppningen.
-Var det bara du, sa hon lättad.
-Ja, vem skulle det annars vara? sa Nina förvånat.
-Jag är lite rädd för mamma när hon gör det där, svarade Mimmi.
Nina förstod genast vad 'det där' var för något. Deras mamma var alkoholist, och båda systrarna önskade sig en pappa som kunde ta hand om mamma, men som läget nu var...

-Du har bekymmer, lilla vän?
Den vänliga rösten chockerade henne. Ingen brukade tala så till henne eller hennes syster.
Hon såg upp.
Ingen.
-Du kan inte se mig, sa rösten. -Du har problem, eller hur?
-Ja, viskade Nina.
-Du behöver inte viska, sa rösten. -Min magi förseglar hela rummet. Ingen utanför kan höra oss.
Nina upptäckte att hon trodde på rösten.
-Nå, sa rösten. -Vad är det för problem?
Plötsligt forsade orden ut ur munnen på Nina.
Hon berättade allt.
Ibland fick hon tårar i ögonen, när hon berättade om mobbningen i grundskolan.
Till slut sa hon:
-Jag önskar att allting var OK...

Sedan somnade hon.

Dagen efter var det fredag.
Hon kom att tänka på det som läraren sagt dagen innan:
-Imorgon kommer en ny elev, och jag hoppas att ni tar väl hand om henne.

Väl framme vid skolan fick hon genast syn på den nya. En tjej med eldrött hår och gröna ögon.
Chrystal
Chrystal hette hon.
Hennes röst hade Nina på något sätt redan hört. Hon kände igen den.
Nina gick genast fram till henne.
-Hej... sa hon försiktigt.
-Du behöver inte hälsa, sa Crystal. -Du känner mig redan...

Skriven av: C.S