Hjärtats röst

Helen stod och såg ut över havet, någon gång skulle hon vilja resa över havet men inte just nu. Men det är vackert när vågorna sakta rullar in mot land. Hon suckade tyst för sig själv hennes far skulle snart börja leta efter henne. Han var så orolig för henne. Han visst inte var hon var eller vad hon tänkte, men hon hade alltid vara lite speciell. Hennes framtid var redan säker den skulle bli som alla förväntade sig. Först skulle hon följa med sin far på alla möjliga sorters välgörenhets baler sedan skulle hennes far bestämma vem hon skulle gifta sig med. Nu skulle det inte vara hennes far som bestämde över henne utan hennes make. Hon skulle kanske föda ett eller två barn sedan skulle hon dö vid åttio kanske. Vilken lysande framtid tänkte hon dystert. Men än var hon bara sjutton och allt var lugnt än så länge. Hon lutade sig närmare vattnet hon önskar att det var så här hon skulle få leva. Göra precis vad hon ville. Men nu var det inte så och hon måste skynda sig hem till sin far. Hon sprang hela vägen hem. Hennes far väntade som vanligt innanför dörren.
”Var har du varit?” Lika orolig som vanligt också men det var ju inte det hon ville hon ville ha något annorlunda.
”Åh jag var bara vid biblioteket och pratade med Mr Johansson.” Hon ljög och hon visste det men vad skulle hon göra hennes far skulle bli rasande om hon sagt att hon varit nere vid hamnen och tänkt.
”Jaha men säg till nästa gång du går dit. Jag blir orolig.” Han gick upp på sitt arbetsrum. Hon suckade samma visa han bryr sig inte ett skvatt om vad jag gör igentligen han bara säger så där för att han inte ska få skulden om jag skulle göra något tokigt. Hennes tankar var dystra även när hon gick upp på sitt rum för att läsa litet. Senare på kvällen hörde hon hur det ringde på dörren. Ska vi få middags gäster? Frågade hon rakt ut i rummet men så tyst att ingen kunde höra. Det vart alldeles tyst och Helen antog att besökaren antingen hade gett sig iväg igen eller satt med hennes far på hans arbetsrum. Hon fortsatte att läsa. På kvällen kom hushållerskan in på hennes rum.
”Nej men herre gud har du inte bytt kläder eller någonting än?” Hon såg på hushållerskan med en snabb blick och lade undan boken.
”Ska vi ha gäster?” Hon suckade tungt och gick sedan fram till garderoben därur tog hon fram en vacker blå klänning. ”Duger den här?”
”Ja då, kom här så ska jag hjälpa dig.” De skyndade sig på så mycket de kunde och Helen lät håret hänga fritt eftersom det tog kortast tid. Hon hann till och med ta på litet parfym innan hon sprang ned. Hon var röd om kinderna och hennes blick var fortfarande härjad när hon kom ned. Där stod hennes far med en man. Mannen var väll i trettiofem års ålder. Han var mörk och såg vit ut i sin svarta frack även hans hår var kolsvart. Det syntes att han var rik. Han log mot Helen och det saknades en tand mitt i underkäken. De gick in och satte sig vid bordet. När det bara var hennes far och hon hemma brukade hon inte äta tillsammans med honom utan för det mesta äta med hushållerskan i köket. Hennes far hade blivit rasande på henne när han fick veta det men hon hade fortsatt fastän han skrek åt henne och hotade med alla möjliga saker. Men nu hade de en gäst och då fick Helen pina i sig maten och konservera när det krävdes men det var inte ofta hon höll för det mesta tyst och lät hennes far prata.
Hon lät dem prata med sig själva. Hon bara önskade att middagen skulle vara slut snart. Det fortsatte i en evighet tyckte Helen. Mannen kunde inte hitta på några bra samtalsämnen därför tog han samma ämnen om och om igen. När de reste sig och alla hade ätit färdigt så bestämde sig Helen snabbt för att detta var den tråkigaste middagen som hennes far hade ordnat. Hon gick med sin far för att säga hej då vid dörren och där fick hon världens chock. Mannen drog in henne i sin famn och gav henne en kram innan han gick. De hade druckit en cognac efter maten och hon antog att det var därför. Men hans andedräkt luktade mer rutten än alkohol. Hon stod stel som en pinne och hennes far sa inte ett knyst. När han äntligen gått skulle hon just gå upp på sitt rum när hennes far hejdade henne.
”Jag måste få prata med dig.” Han tog henne med sig in på hans arbetsrum och sa till henne att sitta ned.
”Jo du förstår att George har bett om din hand.” Först satt hon och tänkte på vem George var men sedan kom hon på att det måste vara mannen som var här i kväll.
”Han och jag pratade mycket om det innan middagen. Och han har mycket pengar och jag tror att du skulle få det bra där.” Först var det som en chock. Hon slöt ögonen. Ett äktenskap med mannen eller som han tydligen hette George. Aldrig men sa hon det skulle det bara bli bråk. En plan tog form i hennes huvud.
”Vad tycker du?” Hon lyfte sakta på ögonlocken och såg att hennes far formligen strålade av lycka. Hon log.
”Jättebra far.” Hon sänkte huvudet för att inte ögonen skulle avslöja henne. Han skrattade lättat.
”Vad bra att du har tagit ditt förnuft till fånga och insett att jag vet bäst. Nu kan du gå.” Hon formligen kastade sig ut ur rummet och skyndade sig upp på rummet. Hon tog fram en väska och ett par vardags kläder inte sådana som hennes pappa köpt utan sådana som hon köpt i smyg. Hon sköt undan spegeln. Där låg en bunt utav pengar. Hennes far visste inget om dem heller. Hon satte dem i ett hemligt fack i botten av väskan. Hon var snart klar av med den blå klänningen och på med en mer passande klänning. Hon väntade tills mörkret hade fallit helt men när hon precis skulle gå ut så hejdade hon sig. Vad höll hon på med igentligen? Hon tänkte rymma och varför? Jo därför att hon måste gifta sig med någon hon inte vill och därför tänker hon leva i fattigdom. Men hon ville ju inte leva i den framtid alla förväntade sig att hon skulle ta. Hon stod och övervägde nackdelar mot fördelar en stund men slängde sedan väskan under sängen och sprang sedan ut i natten. Hon rusade ned mot hamnen. Ingen var ute så här dags. Hon sprang ut på kajen och såg inte en levande själ någonstans hon skrek. Skriket tröttade ut henne. Men fortfarande var sorgen så outhärdlig att tårarna rullade ned för kinderna. Men det fanns ingen som kunde höra. Ingen som visste att det fanns en ledsen flicka här. Varför? Hon kunde lika gärna ta sitt liv men det var hon väll också för feg för. Hon lutade sig över kanten. Ja det var vad hon skulle göra. Det såg mörkt ut säkert kallt också. Hon tog sats på tre hoppar hon. Ett, två…
”Det där skulle jag låta bli med om jag var du.” Med tårdränkta kinder såg Helen upp i de blåaste ögon hon sett. De tillhörde en kille inte så mycket äldre än hon själv. Med mörkblont hår och en rak näsa. Han skrattade lite tyst åt hennes förvånade ansiktsuttryck.
”Du verkar förvånad.” Han såg granskande in i hennes ögon.
”Ja jag trodde inte att det var någon här.” Hon sänkte blicken och stirrade envist på sina skor.
”Nej men det var väll tur att jag var här i så fall?”
”Kanske...jag kanske redan hade varit död…”
”Så får du inte säga, vad är du ledsen för?” En våg av sorg sköljde genom hennes kropp och det var inte långt till tårarna.
”Jag ser att du är ledsen för någonting men du måste berätta vad för att jag ska kunna hjälpa dig.” Då brast alla murar och tårarna började åter rinna. Han tog henne i sin famn och strök henne över ryggen. Hon sjönk tacksamt in i hans famn. Så berättade hon allting om mannen hon inte ville gifta sig med om fadern som inte brydde sig om kramen och om längtan efter ett liv där man fick bestämma själv. Han lyssnade och det var nog första gången någon lyssnade på henne. Han tog av sig sin rock och lade den över hennes axlar. Han satte sig och tog henne i knät. Han pekade upp mot himlen.
”Ibland måste man blicka uppåt och se vad som är bra i livet. Titta där på den där stjärnan när jag var liten drömde jag ihop en historia om att min familj hade flyttat dit upp. Du ser de dog när jag var fem och då fick jag flytta in på ett barnhem men varje gång jag var ledsen såg jag upp på den stjärnan och pratade av mig för jag visste att de lyssnade. Det var bara en dröm men den hjälpte mig.” Han lade armarna omkring henne så att hon inte skulle frysa.
”Du är den förste som någonsin har lyssnat på mig. Pappa pratar nästan aldrig med mig och George pratade bara med min far.”
”Det är synd alla behöver någon att prata med. Det var likadant på barnhemmet ingen pratade utan alla var tysta hela tiden ingen hade vänner och om någon vågande säga ett enda knyst så var fröknarna genast där och skällde.” Han imiterade en gnällig tant med rösten och Helen skrattade.
”Och sedan fick han torka disk hela veckan och om man smet från jobbet hade de ett straff som får mig att rysa. Då skulle man ned i sjön helt naken mitt i natten.” Nu skrattade Helen för full hals.
”Nej nu ljuger du.” Han drog lite skyldigt på smilbandet.
”Okej men jag ville bara se hur du såg ut när du log.” Helen såg på honom han kanske bara skämtade…Nej han var allvarlig. Hon log litet grann. Han hade fått henne på ett bra humör och hon hade lyckats glömma verkligheten för ett ögonblick.
”Varför kommer du inte med och åker ut på havet med båten i morgon kväll med mig? Det är bara en liten båt och den är inte min men jag får låna den när jag vill.” Hon tänkte en stund tvekade…Men det var bara för ett ögonblick.
”Tack jag följer gärna med dig.” Hon såg på stjärnorna. ”Tror du att det finns liv i rymden?”
”Jag vet inte men det är möjligt.” Hon stirrade upp på honom ett ögonblick.
”Vet du att alla som jag har frågat det har brustit ut i gapskratt och sagt att jag var en alldeles för stor drömmare.” Han var speciell hon visste det.
”Ja det har varit samma sak med mig med liknande saker som om det inte finns någon gud eller något sådant.” Hon tryckte sin kind mot hans bröstkorg och log litet. Det luktade gott.
”Vad gör du?” Sade han och skrattade.
”Jag ville bara kolla om du luktade gott eller gammal inpyrd rök eller något sådant.”
”Nej rökt har jag då aldrig funderat på att börja göra.” Helen lät kinden fortsätta vila mot hans bröst. Hon kände vibrationer när han pratade.
”Min far röker cigarrer men jag har aldrig tyckt att det luktade gott.”
”Nej jag minns att någon en gång kom för att hämta mig på barnhemmet som luktade rök då bet jag honom i armen och sedan fick jag inte komma hem till honom längre. Men det var nog bara bra.” Nu fick han henne att skratta igen. Hon kunde inte hjälpa det hon kände sig bara lycklig och fri i hans sällskap. Men sedan vart hon allvarlig igen. Hon såg upp mot stjärnorna. ”Titta ett stjärnfall. Då får vi önska någonting.” Hon såg hur ljuset sakta dog bort.
”Hm, det var svårt men jag tror nog att det är att få min högsta önskan upp fylld.” Hon var tyst en stund men frågade sedan: ”Och vad är det?”
”Jag vill åka till England och starta ett barnhem som är bättre än det jag fick växa upp i.”
”Det är en mycket vacker tanke, själv önskar jag inget hellre än att den är kvällen aldrig kommer att ta slut. Jag känner mig så fri och…levande.” Han lade sin haka mot hennes huvud.
”Det brukar vara så när man kan vara sig själv.”
”Ja det är nog så det är att jag kan vara mig själv. Den andra Helen är bara en fasad som man visar upp för att man måste.” De satt stilla och såg ut över havet men det var ingen tvungen tystnad utan den kändes helt naturlig. De hade inget att säga alltså var de tysta. Dessutom var ögonblicket alldeles för fridfullt för att förstöras av ord. De satt tysta ända tills de såg solen som var på väg att gå upp. Hon rusade plötsligt upp. Rocken föll från hennes axlar.
”Jag måste hem!” Han stirrade på mannen som satt på kajen helt lugn.
”Hej då Helen.” först vart hon chockad över att han visste hennes namn men sedan kom hon på att hon nämnt det i förbifarten.
”Hej då…” Hon tvekade hade han inte sagt sitt namn?
”Johan.” Sade han hjälpsamt. Hon log.
”Okej hej då Johan.” Sedan satte hon av i språng. Hon måste hinna hem innan någon vaknade.

Hon satt på sin säng. Hade det varit en dröm? Nej väskan låg kvar under hennes säng och hon var trött precis som om hon hade varit uppe hela natten. Då skulle hon få se honom igen i kväll. Hennes hjärta bultade förväntansfullt. Det knackade på dörren.
”Kom in.” Hon hade lagt sig i sängen och väntade på hushållerskan som alltid väckte henne. Mycket riktigt där stod hon.
”Du måste komma upp med detsamma.” Hon gick fram till sängen.
”Men jag mår inte så bra.” Hon visste att hon hade skuggor under ögonen och att hon såg ut att vara sjuk.
”Ska man vara fin får man lida pin. Upp och hopa din blivande make är här och ska ta med dig ut. Skuggorna får vi dölja med lite smink.” Hushållerskan visslade lite muntert.
”Men jag mår verkligen inget bra.” Hon låtsades hosta. Hushållerskan gick fram till henne och kände på hennes panna.
”Ingen feber då kan det inte vara så farligt, men vill du att jag hämtar doktorn?” Hon såg lite orolig ut, men det var inte så konstigt Helen vara aldrig sjuk hon hade inte varit sjuk sedan hon varit fem och haft vattenkoppor.
”Nej då jag tror nog att jag ska klara mig. Jag har nog bara inte sovit så bra.” Igentligen hade hon inte sovit alls. Men det tänkte hon inte berätta.
”Ja då så kom här så ska vi fixa i ordning dig.” De valde en klänning som var passande och sminkade över hennes mörka ringar som hon hade runt ögonen de satte upp hennes hår i en frisyr som var snygg. Dessutom tog de hennes mors smycken. Helen ville det inte först men Hushållerskan ville att hon skulle vara fin för sin fästman. Sedan gick Hushållerskan och hämtade frukost och under tiden fick Helen lov att gömma väskan med kläder på ett bättre ställe annars skulle städerskan hitta den. Hon kastade in den i en kista med gamla barndomskläder och grävde ned den så att den inte syntes. När hushållerskan var tillbaka och Helen hade ätit upp utan att spilla någonting, gick hon sakta ned för trappan. Där stod George han log så att gluggen i den gluggen i underkäken syntes. Han gick fram till henne och tog hennes hand och kysste den. Läpparna var kalla och sträva. Hon hade inte märkt det förut men han luktade faktiskt inpyrd rök. Johan gillade inte heller den lukten. Hon kunde slå vad om att hans läppar inte var kalla de skulle vara varma och mjuka.
”…vad tycker du om det?” Helen ryckte till vad hade han sagt men det kanske var bättre att bara hålla med.
”Jo visst.” Hon log mot honom låtsades att allt bara var en mardröm som hon snart skulle vakna upp ur.
”Vad bra, mot restaurangen då. Han tog hennes arm i ett stadigt grepp. Nu kände hon stanken mycket väl. Hon kunde inte göra annat än att följa med. Hon kände sig inte alls glad i hans sällskap mer instängd. Hon satt fasttryckt mellan hans arm och hans kropp. När de gick ned för gatan och upp mot kajen. Hon böjde på huvudet och låtsades inte om att det började göra ont i armen. Det kändes som om någon såg på henne. Hon såg upp. Där stod Johan. Hon stirrade på honom och han såg tillbaka på henne, det kändes som om de var de enda på hela jorden men att hon inte kunde nå fram till honom men det var ju där hon ville vara. Hon ville kämpa emot men Johan skakade på huvudet. Hon slappnade av. Han hade rätt de skulle ses i kväll. Hon gick bort med George och såg när Johan kom längre och längre bort och tillsist bara var en liten prick. Hon saknade honom och kämpade för att få en sista glimt av honom.
”Vad ser du på?” George tittade bakåt.
”Ingenting jag tyckte bara att jag såg en gammal vän där borta.” Hon ljög inte i alla fall.
”Vi kanske ska gå tillbaka och se om det var den personen.” Hon stelnade till lite grann och hoppades att han inte hade märkt något.
”Nej han var på väg bort. Han är nog inte kvar.”
”Då så då är vi framme.” Hon hade inte märkt det men de hade kommit fram till en dyr restaurang. Hon tyckte inte att det lockade särskilt mycket. Hon var inte ens hungrig. Men klockan var framemot tolv i alla fall. De gick in, Det luktade rök och inredningen var exklusiv. Hon gillade den inte men hon sade inget. Han tolkade hennes tystnad som ett godkännande och han såg nöjd ut.
”Jag visste att du skulle gilla det här stället.” Hon sade fortfarande ingenting. Hon gillade mindre ställen med trevlig atmosfär. Men hon log tappert mot honom. De vart genast visade till ett bord nära köket.
”Jag gillar det här bordet för det är så nära om man vill beställa någonting mer.” Han skrattade och Helen gjorde sitt bästa för att hennes eget skratt skulle låta trovärdigt.
”Jo det är så klart.” Hon log lite för att han skulle få intrycket av att hon var road. Men hon kände sig äcklad skulle hon få leva med den här mannen i hela sitt liv? Helen kunde inte tänka sig en sådan framtid.
”Vad vill du ha?” Helen märkte inte vad han frågat så hon bara log mot honom. ”Det där tar jag som ett tecken för att jag ska beställa för dig?” Han vinkade till sig hovmästaren.
”Vi tar två bläckfisk med citronsås och Mountfreze att dricka. Till dessert vill vi ha ostkaka den från tyskland. Det var allt.” Hovmästaren försvann och Helen satt tyst.
När maten kom så såg det mest ut som en sörja men Helen hade ändå ingen aptit. Helen gillade inte rödvin men när vinet kom och visade sig vara rödvin sade hon ingenting om det heller. Hon satt mest och petade i maten, men George märkte ingenting han satt och glufsade i sig. Hon drack heller ingenting. Hon bar satt där och lyssnade på honom för att ha någonting att göra.
”Hovmästaren.” Hojtade han när han hade glufsat färdigt.
Den bleke mannen som var hovmästare kom fort till deras bord. ”Mera vin.” George hade redan fått för mycket att dricka men Helen sade ingenting. De kom snart med mera vin och George hällde upp ett nytt glas och tömde det till hälften.
”Ja det här var bra. Men du har ju inte druchit nånsching.” Han sluddrade och Helen tog bestämt undan flaskan för honom. Hon tog hans rock och letade efter plånboken tillslut hittade hon den och betalade notan, hon gav hovmästaren ordentligt med dricks. Sedan tog hon George i armen och började bära hem honom. Hon gick på bakgatorna så att ingen skulle se dem.
”Ska jag hjälpa till?” Helen vände upp huvudet där var de blå ögonen igen.
”Johan!” Ho släppte George så att han föll i marken men han var helt avsvimmad så han märkte det inte ens. Hon kastade sig i Johans famn. Han fångade skrattande upp henne och svängde henne runt sig. När hon väl kommit ned på marken vart hon allvarlig.
”Jag trodde inte att du ville att någon skulle se oss.” Han log.
”Nej men hur många kan se oss här? Dessutom så ska jag bara hjälpa dig att bära den här klunsedunsen.” Nu skrattade hon i stället.
”Ja han var ganska tung.” De tog Georges armar över axlarna och började halvt bära halvt släpa honom hemåt.
”Jösses vad han stinker.” Johan rynkade på näsan.
”Sa jag inte det? Han luktar inpyrd rök.” De skrattade och skämtade ända tills de kom ut på vägen.
”Härifrån får jag kånka på honom själv jag vill inte att min far ska se dig.” Han släppte Georges arm och gav henne en kram.
”jag räknar sekunderna tills i kväll kom efter solnedgången vid kajen.” Hon nickade mot hans bröst. Han släppte henne och försvann.
Hon tog tag i George igen och släpade honom hemåt.
Väl hemma vart hennes far rosenrasande.
”Vad menar du med att komma släpandes hem på honom så där. Hur blir det med vårat rykte? Tänk om någon såg dig.” Det blixtrade ilska ur hans ögon.
”Det var ingen som såg mig, jag tog bakgatorna. Vad skulle jag ha gjort då han är ju full som ett svin.” Hennes far häpnade.
”Men Helen så säger man inte.” Han rynkade på näsan åt den nu snarkande högen vid hennes fötter.
”Ta honom till ett av gästrummen och låt honom sova ruset av sig.” Befallde han en tjänare som stod i dörröppningen. Han vände sig med ilsken blick till Helen.
”Du går upp på ditt rum och kommer inte ned förrän i kväll.” Hon log med låtsad älskvärdhet.
”Ja visst du o store mäktige far jag önskar inget hellre.” Sedan vände hon på klacken och gick upp för trappen med högt huvud.

Hon såg på garderoben. Vad skulle hon ha på sig? Hon hade sovit lite så att hon inte var trött mer. Hon såg ut över sina klänningar det fanns ingen brist på dem men alla var alltför exklusiva. Hon suckade lite, sedan kom hon att tänka på att hon faktiskt hade en väska full av andra kläder. Hon drog fram väskan och kollade igenom den. Där fanns mycket men hon kanske behövde klä sig varmt det var bara mars än och nätterna kunde bli kyliga. Hon log när hon tänkte på hur hon fått låna Johans rock. Men nej i natt behövde han den själv. Hon bökade runt i väskan ett tag men valde sedan en varm ganska tjock klänning men kom sedan att tänka å att det skulle blåsa innanför kjolen. Hon fnissade lite på tanken men kom sedan på att det inte var en sådan dum idé. Hon grävde ännu djupare i väskan och hittade tillslut ett par byxor. Hon skrattade åt sig själv men drog dem sedan på sig. När hon såg sig i spegeln brast ho ut i gapskratt. Hon sparade dem ändå på sig och drog en klänning över. Nu syntes dom bara om man såg ned på fötterna. Hon tog på sig en mörk kappa över så att hon inte skulle synas i mörkret. Sedan såg hon ut genom fönstret det var inte riktigt mörkt än men om några minuter skulle det vara becksvart. Hon väntade i vad som tycktes vara en evighet. Sedan smög hon sig sakta ut i korridoren. Hon såg åt båda hållen innan hon smög vidare och ned för trappan. Hon såg sig om igen och sprang mot dörren. Hon var ute. Hon rusade vidare så fort hon kunde mot kajen. Hennes andhämtning vart flåsande och det gjorde ont i bröstet men hon fortsatte ändå. Vidare förbi alla hus och upp emot Johan. Nu såg hon kajen men den var tom. Besvikelsen fyllde henne medan hon saktade av farten tillslut stannade hon helt och nu var hon ända framme vid kanten. Hon satte sig ned med en suck. Varför var han inte här? Hon såg ned i vattnet och begrundade sin spegelbild. Hon var vacker, det hade många sagt till henne de mörka lockarna föll mjukt över hennes axlar hennes näsa var rak och fin men hennes mun var en aning för stor. Hennes ögon var inramade av täta mörka ögonfransar. Hennes ögon var ljust gråblå. Hon flämtade till när en spegelbild till dök upp.
”Sitter du här och speglar dig eller såg du ifall du kunde se några fiskar?” Hon ställde sig upp och flög in i Johans famn. ”Jag har saknat dig.” Viskade han i hennes öra.
”Jag har saknat dig också.” Hon var lycklig och önskade att hon kunde få stå såhär i hans famn hela livet. Men snart släppta han henne.
”Du måste få se båten!” utbrast han. Han tog hennes hand och drog henne likt ett barn om julafton. De vandrade vidare i natten mot en liten båt. Den var lite större än en vanlig båt den hade ett segel som stod upp men bara ett. Hon log förtjust.
”Gillar du den?” Han såg frågande på henne.
”Absolut.” Hon drog lite i hans arm så att han skrattade och lyfte i henne i båten. Själv lossade han på förtöjningen och hoppade i själv. Hon hade satt sig och satt förväntansfull och väntade på honom. Han styrde ut båten en bit. Sedan drog han ned seglet och satte sig bredvid henne. Hon log mot honom.
”Nu åker vi till världens ände och tillbaka.” skojade han.
”Jag ska följa dig vart du än tar mig.” lovande hon.
”Oj det var inget dåligt löfte.” Sedan vart han fundersam. ”Men kanske ändå. Du skulle kunna följa med till England och hjälpa mig med barnhemmet.” Hon stirrade på honom. ”Du vill kanske inte.” Han log lite sorgset.
”Det är den bästa idé jag har hört på länge.” Hon flyttade närmare honom. Det såg ut som en stor börda hade lyfts av hans axlar.
”Jag trodde inte du ville följa med men bara tanken på att lämna dig ensam här med dina problem och med den där slusken fick det att kväljas i halsen på mig.” Han skrattade lättat. ”Men du följer med eller hur?”
”Ja suckade hon…Men jag hade ingen aning om att du skulle iväg.”
”Nej det visste jag själv inte om förens i går.” Vad bra då spelade det ingen roll han hade inte undangömt någonting för henne.
”Då gör det ingenting, bar jag får vara där du är.” Hon flyttade ännu närmare så att hon satt alldeles bredvid. Sedan ändrade hon sig och satte sig gränsle över hans ben så att hon satt mitt emot honom. Han skrattade.
”Kan du inte bestämma dig?” Hon föll in i hans skratt och lutade sig framåt. Det kändes precis rätt där hon ville vara. Han lutade sig ned för att ge henne en kyss i pannan men hon höjde på ansiktet så att den kom på munnen i stället. Han såg förvånat på henne. Hon log lite och lutade sig upp och kysste honom en gång till. Det var precis som hon trott, hans läppar var mjuka och varma. De flöt mer och mer ned mot botten på båten. Helens sista klara tanke var riktad på hur mycket hon älskade Johan.

Hon lekte med en slinga av Johans hår. Det hade varit fantastiskt. Johan log när han såg ned på henne.
”Du får aldrig lämna mig.” Han smekte henne över kinden och gav henne en kyss på kinden.
”Varför då?” Hon såg lyckligt upp på honom.
”Du är speciell, du är den enda kvinna jag känner som använder byxor.” Hon fnissade när hon kom ihåg hans förvånade min när han upptäckte hennes byxor.
”Om du gillar det så mycket kan jag använda byxor hela tiden, om du vill.”
”Nej jag gillar dig precis med de kläder du har men bäst gillar jag din klädsel som den är nu.” Det sista viskade han i hennes öra. Hon drog rocken längre upp.
”Men Johan då, skäms på dig du vill väll inte få mig att gå och klä på mig?”
”Nepp, men jag trodde att ni kvinnor gillade beröm.” Hon log mot honom och kröp närmare.
”Bara när det kommer från dig.” Suckade hon lyckligt och nöp honom lekfullt i näsan.
”Jo jag skulle dö om någon annan än jag sa det till dig.” Han satte sig upp och drog på sig byxorna.
”Ska du inte ligga kvar en stund till?” Frågade hon besviket. Han pekade upp emot himmelen.
”Gryningen är på väg. Du måste hem.” Han drog på sig resten av kläderna och styrde mot kajen.
”När kan vi ses igen?” Hennes röst var sorgsen. Hon ville inte åka tillbaka till hennes far och George.
”Var inte ledsen. Båten går i kväll. Möt mig vid åtta på kajen.” Hon hade inte märkt hur tårarna stigit i hennes ögon. Nu rullade en ensam tår ned för hennes kind. Hon torkade hastigt bort den. Men hennes ögon var sorgsna.
”Jag står inte ut med att du är ledsen.” Han satte sig ned vid henne lyfte upp henne och bar henne bort till styrningen. Han höll henne tätt i sin famn samtidigt som han styrde mot kajen. De var snart framme. Hon hade fått på sina kläder. När hon skulle gå av så vände hon sig emot Johan.
”Jag älskar dig.” Hon vände sig om och sprang ifrån Johan men kände en saknad ju längre bort hon kom ifrån honom. Men hon fortsatte ändå att springa. Ända hem till henne sprang hon. När hon kom in var ingen upp än så hon smög in på sitt rum och stängde tyst dörren efter sig. Hon slängde av sig kläderna och kröp ned under täcket. Hon märkte att hon hade märken på brösten hon log. Hon skulle leva på minnen efter honom hur mycket hon än längtade.
Det knackade på dörren och hushållerskan kom in. Hon såg konstigt på Helen. Helen höjde på ett ögonbryn. Hushållerskan vart faktiskt lite rosig på kinderna och ursäktade sig med att hon skulle gå ned och hämta frukost. Helen sprang upp och slängde på sig kläderna. Hon ville inte att någon skulle misstänka någonting. Ett småleende dök upp i ena mungipan och hon började nynna på en gammal sång. När hushållerskan kom in i hennes rum någon minut senare så satt hon på sängen och betraktade sin spegelbild i en lite spegel.
”Tycker du att jag är vacker?” Johan hade sagt att hon var vacker i natt i båten. Hon log och fortsatte att sjunga lite tyst.
”Ja visst annars hade väll aldrig Mr George friat heller?” Hushållerskan såg ut som om det var den självklaraste i världen.
”Bra.” Hon vände på sig så att hushållerskan kom åt att borsta hennes hår. När hon hade försvunnit skulle hon få borsta håret och göra i ordning sin frukost själv men det gjorde inget för hon älskade honom så att hennes hjärta värkte. Hon tog frukosten i knät och åt medan hushållerskan borstade hennes hår. Sista gången.. hon hade inte tänkt på det men det var sista dagen med hennes far sista dagen med hushållerskan sista dagen med George…nå honom brydde hon sig inte så mycket om men sista dagen i hennes rum. Men hon skulle stå ut tack vare Johan.
”Vad ler du åt?” Hushållerskan såg betraktande på henne.
”åh jag tänkte bara på hur mycket jag kommer att sakna dig…När jag flyttar med George menar jag.” Hon hade varit nära att försäga sig, nu när hon var så nära fick hon akta tungan.
”Ja jag kommer faktiskt att sakna dig också. Jag har alltid tyckt att din far har försummat dig.” Helen log mot hushållerskan. Det var konstigt men det var nog henne hon skulle sakna mest.
”Ja men det blir ändring på det nu när jag försvinner härifrån.”
”Ja, men du kommer ju inte att bo så långt härifrån.”
”Jag får bara hoppas att jag får en lika snäll hushållerska som du.” Hon gav hushållerskan en kram.
”Oj det höll jag på att glömma. Mr George kommer hit och hämtar dig senare.”
”Vet du vad vi ska göra idag?” Hushållerskan skakade på huvudet.
”Nej.”
”Då får jag väll ta och gå ned.” Hon gav hushållerskan en kram till och rusade sedan ned för trapporna. Där stod George och hennes far de såg på henne. Hon saktade ned farten.
”Här kommer hon visst.” Sade hennes far.
Hon var nu ända nere vid dem. George tog hennes hand och log mot hennes far.
”Vi ska gå en promenad bara vi kommer hem lagom till middagen här.” George tog hennes hand och drog henne mot dörren. Helen fick rycka med sig en kappa utav bara farten. När de väl var ute så tog han ett hårdare tag i hennes arm. Hon började kämpa emot för det gjorde ont.
”Sluta nu. Vi ska inte på någon söndags promenad.” Fräste han. Han drog henne mot ett hus som stod lite för sig själv. När de var framme vid huset ryckte han upp dörren, han paktiskt taget slängde in henne. Där luktade det sprit och rök. Det var stökigt. Han knuffade henne vidare in i något som skulle föreställa ett vardagsrum men där fans bara en soffa och ett bord som var överfyllt med saker.
”Välkommen till min lya. Sitt!” Han knuffade ned henne i soffan. Sedan gick han fram till ett fönsterbläck där stod en flaska som nästan var slut. Den satte han till munnen och drack några djupa klunkar. Hans blick vart suddig, det syntes nästan ingenting där. Han gick fram till henne och ställde sig alldeles framför henne.
”Jag har hört från din far att du brukar ta dina små promenader.” Han skrek och var tydligen mycket arg. ”Men från och med nu är det slut med det fattar du?” Fortsatte han.
”Ja visst.” Svarade Helen lydigt. Men han verkade bara bli ännu argare.
”Avbryt mig inte.” Morrade han. ”Du försvinner ingenstans utan att jag vet om det. Och du lämnar inte rummet eller huset utan att meddela mig.”
”Nej då.” Svarade Helen fogligt.”
” Fattar du inte vad jag säger?” Han tog tag i hennes klänning och drog upp henne han lyfte henne i klänningslivet. Sedan släppte han henne. Hon föll handlöst ned på golvet.
”Prata aldrig utan att fråga om lov först eller ännu hellre håll käften helt.” Hon svalde hårt, men sade ingenting.
”Nu sak jag tala om en sak för dig.” Sade han med bedrägligt len stämma. ”Du ska inte fråga om jag gör något och aldrig bli missnöjd om jag har en annan kvinna. Du ska bara vara här för att föda mina barn och städa mitt hus.” Hon svarade fortfarande inte.
”Eller hur?” Hon höll tyst. ”Jag frågade dig om du fattat.” När hon inte svarade så sparkade han henne i magen sedan drog han upp henne från golvet. ”Eller hur? Jävla slyna du fattar visst inte att jag är starkare än dig.” Hon sade inget. Han smällde till henne på kinden och det gjorde svidande ont. Men hon sade fortfarande ingenting. Hon bara hängde som en trasdocka i hans armar. Han tog tag i håret och drog upp hennes ansikte så att de stod ansikte mot ansikte. ”Åh herre gud vad har jag gjort?” Han Höll henne kvar i håret sa inte förlåt bara stirrade förfärat på henne. Då tog hon chansen och spottade honom rakt i ansiktet. Då kom han på att han fortfarande höll henne som om han ville döda henne. Han släppte henne till golvet. Hon föll och hann inte ta emot sig men sedan ställde hon sig upp och sprang mot utgången. Han stönade och fortsatte tycka synd om sig själv.
”Snälla Helen gå inte jag menade inte…snälla jag kan inte leva utan dig. Räcker inte det?” Mer hörde hon inte hon bara sprang vidare hemåt. In genom dörren, upp på sitt rum hämta väskan ned för trappan. Hon höll på att snubbla men klarade sig. Hon sprang vidare ut och fortsatte att springa så fort benen bar henne. Hon märkte inte vart hon hade kommit förens hon stod vid en liten grotta i en bergsvägg nere vid kajen. Ja den var perfekt. Ingen skulle hitta den låg bakom ett stort hus det var en sopptipp eller i alla fall där de slängde gamla båt delar.
Hon kröp in och satt ensam i mörkret. Hon hade allt och hoppades att inte hennes far skulle skicka polisen men hon trodde inte ens George skulle berätta att hon var borta. Snälla låt det vara över snart jag vill bara bort här ifrån. En tår rullade ned för hennes kind. Ingen skulle få tag i henne igen. Ingen förutom Johan. Hon satt och väntade och väntade ända tills kvällningen. Hon trodde att klockan var ungefär halv åtta så hon drog sig sakta fram ur gluggen. Hon såg sig omkring men det syntes inte till en enda människa. Hon smög sig försiktigt bort mot kajen. Hon såg sig omkring och där myllrade det av folk. Hon drog sig tillbaka och in i den lilla grottan igen hon bytte kläder och lade schal över huvudet så att ingen skulle känna igen henne. Sedan smög hon sig ut igen hennes gamla kläder lät hon ligga kvar i grottan. Hon smög sig ut på kajen och låtsades ragla lite de kanske skulle ta henne för en gammal gumma. Hon satte sig i ett hörn på kajen och böjde på huvudet nu kunde ingen se hennes ansikte. Varken hennes far eller George skulle ens kasta en blick på en gammal gumma. Men ibland fick hon lov att se ifall Johan hade kommit. Hon hade väll suttit så i tjugo minuter och ingen hade brytt sig om henne. Då märkte hon att någon stannade framför hennes fötter. Hon hörde Georges röst.
”Den lilla slynan jag vet att hon är någonstans var kan hon gömma sig?” Han gick förbi henne och muttrade för sig själv och Helen satt tyst. Han hade inte märkt någonting. Hon fortsatte att sitta där för att vänta på Johan. Efter cirka fem minuter stod på nytt ett par skor framför henne men det var inte samma skor.
”Vill tant ha hjälp med någonting.” Det var Johan hon såg upp på honom men när hon såg att han tänkte säga någonting så skakade hon frenetiskt på huvudet.
”Vill min unge pojke visa mig vägen till ett skepp som jag skulle med? Det skulle visst till England.” Han förstod vinken, och tog hennes arm och börjande leda henne mot ett skepp som väntade i vattnet.
”Vänta lite.” Hördes en röst. Det var Georges. ”Har ni sett en mörkhårig tjej så här lång?” Han visade på sitt bröst ungefär Helen hukade sig ännu mer.
”Nej.” Sade Johan. George svor och gick vidare.
”Vilket språk.” Sade Johan.
”mm, Han dricker också.” Helen gick bredvid honom och lät honom leda henne rätt.
Hon kastade en blick mot det håll som George hade gått han stod och pratade med en man som inte verkade nykter. Mannen pekade bort emot henne. Hon stannade förskräckt, när George började gå emot dem kastade hon schalen.
”Spring!” Johan såg bakåt och började sedan springa med hennes hand i hans. De sprang så fort de kunde mot båten som var så nära men ändå verkade det som flera mil bort. De sprang så fort benen kunde bära men Helen vägrade att släppa väskan.
”Fort in här.” Han drog in henne på en bakgata. De sprang men kom snart till en återvändsgränd.
”Vad försöker ni göra igentligen?” George hade följt dem.
”Du får henne aldrig.” Morrade Johan.
”Vad ska du göra för att hindra mig?” George tog ett hotfullt steg framåt.
”Om det blir nödvändigt skulle jag slå ihjäl dig.” Sade Johan utan tvekan. George bara skrattade.
”Du verkar inte ha tillräckligt med muskler för att trycka ned henne ens, och det var ganska lätt eller hur Helen?”
Nu flög Johan framåt och hoppade på George. Han svor och var inte förbered på att Johan skulle hoppa på honom så där. De ramlade till marken båda två. Som tur var hamnade Johan överst han satte sig gränsle över George och gav honom ett knytnävsslag rakt på näsan. Det började blöda och George skrek i högan sky. Men sedan så tryckte George ned Johan på mage de rullade omkring på marken och Helen kunde inte göra annat än skrika. Det utdelades slag och ibland var det Johan som träffade och ibland var det George. Efter ett tag av meningslöst slående så trillade någonting ut på marken från Georges ficka, Helen hann inte se vad det var det för de rullade så att de var i vägen. Men George verkade fatta vad det var direkt för han rullade över på mage och tog upp det så fort han bara kunde nu såg Helen vad det var en kniv. George tog kniven och stötte den i Johans mage blodet färgade hans tröja röd. Helen skrek hon var inte medveten om det men hon skrek George ryckte till och stirrade in i hennes ögon ett tag sedan släppte han sitt krampaktiga grepp och tumlade bakåt han stirrade på sina händer men tog sedan tag i Helens ena arm och försökte dra henne med sig.
”Du kommer hem igen sedan gifter vi oss som planerat och vi pratar aldrig om det här igen fattar du det?” Han drog henne i armen men hon tog sats och sparkade honom allt vad hon hade mellan hans ben. Han skrek men hon brydde sig inte om det.
Hon rusade fram till Johan och drog kniven ur hans mage.
”Är det så att du inte kan lämna honom förens han är död är det så? Det kan vi fixa lätt som en plätt.” Georges röst var fylld av förakt. Han gick fram till Johan och började sparka honom i magen. Helen skrek och försökte slita bort honom från Johan. Sedan såg honom vad hon hade i handen…Kniven. Hon tog sats och körde sedan kniven bakifrån in i hans rygg där hjärtat satt. Hon kunde inte göra om det utan släppte kniven och George föll till marken. Hon brydde sig inte om honom utan vände Johan om så att han låg på rygg så strök hon några hårtestar ur hans panna och kysste den. Tårarna rullade ned för hennes kinder. Men hon märkte det inte, hon märkte bara att Johans ögonlock fladdrade till en aning och att han stönade lite.
”Åh Johan varför vart det så här?” Hon höll hans huvud i sitt knä. Han öppnade flämtande munnen.
”Helen du får inte gå tillbaka till de där, du är inte lycklig.” Han flämtade fram orden.
”Nej det är det sista jag tänker göra.”
”Det gör mig glad. Det var synd att du inte kunde följa med mig.”
”Tyst du får inte anstränga dig.” En tår droppade ned på hans kind och Helen torkade sakta bort den.
”Jag älskar dig Helen och jag kommer alltid att göra det. Även efter döden.”
”Du kommer inte att dö du är stark och…”
”Nej Helen jag kommer att dö nu och jag vill att du inte sörjer efter mig.” Han flämtade fram de sista orden.
”Jag älskar dig också.” Sade hon innan hans flämtningar upphörde och hans ögonlock vart stilla. Helen skrek igen men den här gången var det för att släppa ut den grymma sorg som fyllde hennes bröst. Hon skrek och tårarna flöt i strida strömmar och hon trodde aldrig att de skulle ta slut. Men tillsist tog de slut och hennes kropp skälvde i krampaktiga skakningar. Hon Darrade när hon kysste hans nu kalla läppar. Hon visste vad hon skulle göra. Johan hade vigt sitt liv åt havet för att kunna spara till sitt barn hem. Men han hade älskat havet. Det var nu mörk och ingen var uppe längre. Hon släpade Johans kropp mot kajen när de väl var där så släppte hon ned honom i första bästa båt och började ro ut mot havet. Hon hade lagt Johan med ansiktet uppåt så att han skulle se upp emot stjärnorna. Hon märkte inte hur tårarna rann ned för hennes kinder och chocken satt fortfarande kvar. En bit ut så stannade hon, hon såg ett ögonblick på Johan. Skulle hon klara av att göra det här? Hennes rörelser var som mekaniska när hon lyfte Johan och sänkte honom sakta i vattnet han sjönk. Nej! Hon grabbade tag i hans ärm och drog upp honom hennes tårar droppade ned i hans ansikte. Hon gav honom en sista kyss och släppte sedan sakta taget igen. Vad hade hon gjort? Men han tillhörde havet, han hade älskat havet. Hon rodde hem igen. Vad skulle hon nu göra? Hennes väska låg fortfarande kvar. Hon tog upp den och grimaserade bittert. Hon visste att det skulle gå en båt snart. Till England. Jovisst hon skulle åka och fylla Johans högsta dröm. Den skulle gå nästa morgon. Men hon skulle få resa utan Johan…Nu lossnade chocken herre gud han var död han skulle aldrig komma tillbaka. Aldrig skulle hon få känna hans läppar mot sina aldrig höra hans skratt… Vad skulle hon göra utan någon som Johan? Hon grät i många timmar ända tills det började ljusna och båten kom in i hamnen. Då tryckte hon väskan mot bröstet och gick med bestämda steg mot båten. Hon skulle göra det. Äntligen ett beslut hon fattat själv varför hade det tagit så lång tid? Inte bara gått med på förslag utan bestämt helt själv…
Hon kände en bitterljuv känsla stiga upp inom henne när hon stod på kajen och skulle gå på. Hon tog det första steget och sedan ett till. Ja hon skulle göra det.

Helen levde tills hon vart sextiosju år då hon dog av lungsot Hon hade ett barnhem där barnen kunde skratta och hon hade en stor trädgård där de kunde leka. Hon hade ett eget barn men hennes make var död sades det. Frågade man henne fick man inget svar. Men ibland kunde man se hur hennes blick förlorades någonstans i fjärran. En hemlig dröm eller bara en massa minnen hon såg i alla fall lycklig ut.

Skriven av: Jessica