Högmod

'Det brinner!” ”Va fan säger du!” ”Jo, jag säger att det brinner i ladan!”
sa hon en gång till. Han tittade ut genom fönstret och fick syn på lågorna som steg upp mot skyn. Han insåg då hur dum han hade varit, en isande kall rysning kom längs ryggraden. Han skrek rakt ut. ”Fan i helvetet!” och sprang sedan ut till ladan.

…………………………………………………………………………………….

Det hade slutat att blåsa och solen sken. Leif var på väg ut till ladan för att ge korna hö och vatten som han alltid brukade göra på morgnarna. Luften var isande kall och han bar fortfarande vinterkläder. Han tittade ut mot hagarna och såg att det nästan inte fanns någon snö kvar. Om några veckor var det tid att släppa ut korna på vårbete.
Han längtade efter värmen och grönskan fast det var den hårdaste tiden för en bonde.

Anna satt vid frukostbordet och tittade på sin mor som matade lille Alex med gröt, samtidigt som hon själv åt en smörgås och drack kaffe.
Anna tog en tugga av sin macka och tittade ut genom fönstret. Där fick hon syn på sin far. Han stod och grejade med det gamla elverket som stod vid ladan. Hon tänkte: ”Vad har han i kikaren nu då?”
Efter frukosten gick Anna ut till sin far, hon var nyfiken på vad han hade på gång. Hon hade sett sin far göra många uppfinningar under årens lopp, de flesta hade slutat med att han eller någon annan skadat sig.
Hon kom ihåg den gången när han hade gjort en hötransportör. Då hade det slutat med att han fick åka till akuten med en svårt klämd hand.
Eller den gången när grannen skulle låna deras gräsklippare, då hade hennes far glömt att berätta att han hade trimmat den. Så när grannen startade gräsklipparen, fick han springa så mycket att han fick en kraftig träningsvärk och var tvungen att ligga till sängs i över en vecka efteråt.
Hon log när hon tänkte på det.
Anna såg sin far dra en sladd från elverket in till ladan. Hon blev nu ännu mer nyfiken på vad han hittat på.

Leif hade sett Anna komma och gick för att möta henne. Han ropade till henne: ”Nu ska du få se vad din far har hittat på”. Han var glad och nöjd över sin nya idé och hade inga onda aningar.
”Jaså du har en ny idé och vad är det den här gången då?” sa Anna och log åt sin far. Leif skrattade till och la sin ena arm över Annas axlar och ledde henne in i ladugården. Han sa: ”Nu ska du få se, våra djur kommer aldrig mer behöva frysa på vintern”. Han var väldigt stolt över att få visa sin nya idé för sin dotter. Anna gick och tittade på el-elementen som hennes far satt upp. Hon fick en kuslig känsla av att det inte var riktigt bra att ha just sådana element i en ladugård, men hon sa inget.

Kvällen kom.

Leif ropade till Anna och frågade om hon var färdig med kvällsut- fodringen och hon svarade att allt var klart.
Leif berättade att de skulle prova elementen över natten för att se om det skulle bli något varmare för djuren. Han hade läst av termometern som satt mitt i ladugården och skruvat upp elementen på max.

Senare på kvällen ringde han upp sin granne och berättade om den geniala idé han kläckt. Han berättade om hur mycket bättre korna skulle mjölka och att det säkert skulle bli mer kalvar vid aveln och att han nu skulle bli den största bonden i trakten.
Grannen varnade honom för att ha el-element i ladan och att ha så höga tankar om sig själv. Leif svarade bara att han i stort sett redan var den största bonden i trakten. Han hade flest djur och nästan all skog i trakten och sist men inte minst den finaste och största gården.
Han log när han sa det, han visste hur sur grannen blev när han sa så.

Morgonen kom och alla var samlade i köket.

Leif satt och åt frukost med familjen. Klockan var sju på morgonen och det var fortfarande mörkt ute. Han satt och studerade sin son som satt bredvid honom och åt gröt. Alex klafsade och slafsade med gröten. Leif sa till sin son att det var mycket lättare att äta med en sked än med händerna. Alex svarade då med ett lite ilsket joller och alla började skratta.


Anna tog en klunk av sin choklad och tittade ut genom fönstret, hon såg något stort som flög över ladan. Hon tog en tugga av sin macka och tittade ut igen, den här gången fick hon se en stor gulröd flamma slå upp från ladan. Hon skrek rakt ut: ”Det brinner!” Leif tittade upp och sa. ”Vad fan säger du!” ”Jo, jag säger att det brinner i ladan!” sa hon en gång till. Han tittade ut genom fönstret och fick syn på lågorna som steg upp mot skyn. Han insåg då hur dum han hade varit, en isande kall rysning kom längs ryggraden. Han skrek rakt ut: ”Fan i helvetet!” och sprang sedan ut till ladan.

Leif höll på med att dra fram vattenpumpen och brandslangen när Anna och hennes mor och bror kom. Anna ropade till sin far att stänga av strömmen så det inte skulle hända något mer elände.
Han skrek då åt Anna att göra det, för han hade fullt upp med att försöka rädda djuren från lågorna.

Det var ett bra tryck i vattenslangen, det var en av få lyckade uppfinningar av Leif.
När Anna stod där och hörde djurens höga skrin av rädsla fick hon en egen idé. Hon sa åt sin far att spruta henne dyblöt med vattenslangen och att fukta en filt så att hon kunde gå in i ladan och rädda så många djur som möjligt. Leif sa att det inte fanns någon chans att han skulle släppa in sin egen dotter i ett brinnande hav. Men Anna hade inte tänkt stå där och bara se på när djuren brann inne. Hon tog en hink och fyllde den med vatten och hällde den över sig, det isande vattnet rann längs rygg och ben.
När hon var genomvåt tog hon en filt och blötte den och sa att hon skulle rädda så många djur hon kunde. Medan hon sprang rakt in i lågorna sa hon till sin mor att vara stolt över sin dotter och att hon hade en son att glädjas åt, om hon inte klarade sig.
Annas mor skrek då till Leif att om det hände Anna något skulle det bli skilsmässa och hon skulle aldrig förlåta honom.

Tiden gick och branden var släckt.



Ute i hagarna sprang nästan alla djur, det var bara åtta kor som Anna inte lyckats rädda. Av ladan fanns nästan inget kvar.
Leif satt vid sidan av Anna, hon låg på sin säng och hostade.
Läkarna hade sagt att hon skulle bli bra om några dagar och att hon hade haft tur som inte bränt sig mer än vad hon gjort.
”Det svider att behöva säga det”, sa Anna ”men jag hoppas att det var din sista uppfinning” Leif svarade att han aldrig mer skulle varken skryta eller uppfinna mer i hela sitt liv, men någon liten idé kunde han väl få kläcka om han först pratade med sin kloka dotter.

Åren gick och sopade igen spåren av händelsen. Leif hade nu glömt löftet till sin dotter och var i full gång med sina uppfinningar igen.

Författare:

Publicerat

Dela: