HON

HON
Hon hör rösterna i sitt huvud, de fortsätter trots att hon ber dem att sluta.
Hon sitter ensam i sitt rum, det enda som lyser upp rummet är ett litet
stearinljus. Utanför fönstret viner vinden, det är en vacker höstkväll. Löven
lyser upp marken med de orange, gula och röda färgerna. För en stund
glömmer hon rösterna i huvudet, men lika snabbt kommer de tillbaka. De
ekar 'HATAR MIG SJÄLV, HATAR MIG SJÄLV!' Nu skriker hon åt
dem att sluta, men de fortsätter.
I rummet som nyss var tyst hörs hennes gråt, tårarna kommer. De rinner
sakta ner för hennes kinder. Hon hör att hennes mamma kommer hem,
matpåsarna dunsar ner på golvet. Hon ropar ett snabbt 'Hej', sedan
återgår hon till sin ensamhet.
Hon har egentligen allt hon vill ha: en familj och vänner, människor som
verkligen älskar och bryr sig om henne. Hon vet att hon har allt det där,
men ändå fortsätter rösterna i huvudet 'HATAR MIG SJÄLV, HATAR
MIG SJÄLV!' Hon försöker verkligen vinna över dem, än har hon inte
gjort det, men snart. Hon ser ut genom fönstret igen, nu regnar det. Allt har
blivit grått, precis som hennes insida.
Nu sitter hon med ett rakblad i handen. 'Jag ska vinna över rösterna, jag är
starkare än dem' tänker hon. Sedan slinter rakbladet över handleden, först
den högra sedan den vänstra. Det skär in djupare och djupare, men hon
känner ingen smärta, det gör inte ont längre. Nu kommer blodet, bara lite
först, sedan börjar det rinna. Stora röda droppar. Det bildas en röd pöl vid
sängen där hon sitter. En ny röst ekar i hennes huvud 'FÖRLÅT!' det är
det sista hon tänker, hon lägger sig ner och sluter ögonen, sluter de tårfyllda
ögonen.
När hennes mamma kommer in och ska väcka henne nästa morgon, finner
hon sin dotter död. Hon har skrivit ett avskedsbrev som ligger bredvid
henne, det är skrivet med ryckiga bokstäver och det står: 'Ett starkt yttre
behöver inte betyda ett stark inre'.

Författare:

Publicerat

Dela: