Hon är ju trots allt min mamma

Kapitel 1
Jag kröp närmare pappa, vi satt i trappan och tittade ut genom det lilla fönstret. Mellan träden såg man blåljusen komma närmare. Från rummet bredvid hördes höga snyftningar och panikslagna rop på hjälp.
Tidigare på dagen hade jag blivit avsläppt av pappa vid det lilla huset som låg ute i skogen inte långt ifrån en liten by i norra Värmland. Jag och min halvsyster Ulrika skulle fira juldagen hos vår gemensamma mamma. Jag gillade att vara där, det var inte stor skillnad från att vara hemma hos pappa förutom att här hade jag min mamma. Mamma och pappa hade varit skilda i ett år och nu när hon lugnat ner sig saknade jag att ha henne nära varje dag, trots allt som hänt innan. Hon var ju trots allt min mamma. Det fanns ett annat litet hus i närheten där de hade får. Fårens hage var stor och sträckte sig runt vårt hus och fram till gräsmattan på framsidan. Jag var uppvuxen med djur men efter skilsmässan gjorde de sig av med alla djuren. Istället brukade jag få några skivor knäckebröd av mamma att mata grannens får med. Den här vinterdagen var inte fåren ute, istället lekte jag i snön. Jag, tillsammans med min nio år äldre syster, byggde snölyktor som vi tände trots att det fortfarande var ljust ute. Det bästa med att vara ute i snön var att få komma in och bli serverad varm o’boy som värmde skönt efter en kall dag fylld med lek och skoj.
När kvällen kom stod Titanic och mys på schemat. Jag som bara var åtta år tyckte att Titanic var för läskig, men samtidigt lite spännande eftersom det var en film som bara vuxna fick se. Vi satte oss i sofforna och tittade på filmen med filtar runt oss och paketpapper utspritt på golvet. När mamma bodde hemma brukade hon pynta huset inför julen mer än nödvändigt. Varje rum skulle vara pyntat till max, en känsla av tomtens verkstad spred sig när man steg in i huset. Nu var det annorlunda. Det här huset var litet och trots att det inte fanns många möbler kändes det trångt. På väggarna var det kalt, på väggen längst bort i vardagsrummet hängde två stora foton på mig och Ulrika, men inget julpynt. Mig gjorde det ingenting, jag fick ju äntligen vara med min mamma. Jag ville bara att hon skulle vara glad. Trots att hon låg i soffan och drack sin öl under tystnad kunde jag känna att hon var nöjd. Hon hade sina flickor hos sig.
”Ska jag ringa ambulansen?” Det var Ulrika som bröt tystnaden med sin fråga. Hon lät orolig. Jag vände mig om för att se vad det var som hade hänt. Mamma låg nu och halvsov på soffan, när hon hörde Ulrikas fråga reste hon sig inte upp. Hon mumlade bara till svar. ”Nej, det ger du fan i!” Jag var van vid mammas dåliga ordval, jag fick ofta höra det när hon fortfarande bodde hemma. Det verkade som att Ulrika också var van. Hon vände sig om och fortsatte titta på filmen. Då reste sig mamma upp för att gå in i köket. Cigaretten lämnade hon tänd i askkoppen på glasbordet som stod snett framför soffan. Hon hade ställt bordet snett för att lätt komma upp ur soffan. Ulrika reste sig upp, släckte cigaretten efter mamma och gick efter in i köket. Jag kände att något inte stod rätt till då Ulrika stannade upp i dörren. ”Vad är det där för något?” Nu hade oron i hennes röst blandat sig med lite irritation. Mamma tittade argt på henne med en blick som tydligt sa åt henne att sköta sitt och lämna henne ifred. Mamma fortsatte till toaletten. Ulrika kastade en orolig blick rakt genom rummet mot mig som satt som ett frågetecken i fåtöljen.

Vad hade hänt? Vad var det Ulrika såg i köket som mamma blev så arg över? Ulrika gick tillbaks till sin soffa som stod längs med kortsidan närmast dörren. I hörnet mellan sofforna fanns ett bord med en telefon. Ulrika tog luren och pratade tyst med personen i andra ändan. Samtalet tog inte lång tid, jag satt för långt ifrån för att höra vad hon sa men hon tittade på mig innan hon lyfte luren igen och slog ett nytt nummer. Den här gången fick hon prata lite längre, jag försökte lyssna men ljudet på tv:n var för högt, plötsligt avbröts hon när mamma kom snubblandes in i rummet. Mamma tittade upp och såg Ulrika med telefonluren i handen. Ulrika blev skräckslagen och slängde på luren utan att säga hej då. ”Jag sa ju åt dig att inte ringa någon jävla ambulans”, röt mamma till Ulrika. Ulrika undvek hennes blick. Hon berättade att hon skulle åka hem och att hon hade ringt efter skjuts. Mamma blev argare och började skrika. Jag blev rädd och sprang ut ur rummet in i köket. Tittade upp mot fläkten och försökte se vad det var Ulrika fått syn på. Jag var för kort, jag kunde bara se all disk som stod på diskbänken. Disk som säkert sparats flera dagar. Kopparna vi använt när vi druckit o’boy stod längst ut närmast kanten. Vad hade hänt? På dagen hade mamma varit så glad, det var hon som tyckte att vi skulle tända värmeljusen i ljuslyktorna ute i snön trots att det inte var mörkt och ingen skulle märka den svaga lågan. Nu ville hon inte ens veta av oss.

Jag gick ut i hallen, jag ville inte gå allt för långt bort. Jag ville inte se mamma när hon var arg, hon var så läskig då, men samtidigt var jag för nyfiken för att gå undan helt. Jag skulle egentligen kunnat gå bort till grannen och ändå höra vad mamma skrek, så högljudd var hon. Jag stod i dörröppningen mot hallen och kände doften av ett doftljus som jag och mamma köpte tillsammans när hon precis flyttat in. Det luktade jordgubbsglass och jag hade fått välja doften själv. ”Jag har inte tagit några jävla piller! Sköt ditt istället för att snoka i vad jag gör hela jävla tiden.” Jag hörde hur bordet hastigt drogs efter golvet. ”Men va fan!” Jag gick in i köket och tittade bort mot vardagsrummet. Det var uppenbart att mamma snubblat över bordet, trots att det var undanställt. En ölburk hade välts och det var blött på golvet. Hon ignorerade fläcken och satte sig ner i soffan och tände en ny cigarett med skakiga händer. Ulrika satt med knäna uppdragna mot hakan i hörnet av soffan. Hon tittade ut i tomma luften, varken hon eller mamma märkte när jag klev in i rummet. Jag ställde mig framför tvn, just som Rose fick tag på visselpipan och visslade på hjälp.
Jag stod som paralyserad med ryggen mot mamma och njöt av att hon äntligen lugnat sig. Plötsligt slogs ytterdörren igen och bestämda steg närmade sig köket. ”Ja, självklart”, suckade mamma surt och tittade argt på Ulrika. Hon förstod att hennes perfekta mamma-kväll var över och att hon hade misslyckats. En mycket orolig gestalt uppenbarade sig i dörren. Det var pappa, han tog en snabb titt i rummet för att få syn på mig som står och tittar förvånat på honom. ”Ulrika, ta med Kristin upp på rummet.” Ulrika reste sig genast upp och gick före ut mot hallen. Trots att vi inte har samma pappa har hon levt med honom från det att mamma och pappa flyttade ihop. Det var bara det senaste halvåret hon flyttat från både mamma och min pappa för att bo tillsammans med en kompis i en lägenhet och gå i skolan i en annan by.

Jag hörde hur mamma började gråta hysteriskt. Ulrika tog mig med sig och gick uppför trappan och gick in i rummet direkt till vänster. Det var vårt rum. Där stod två enkla sängar som stod utefter vardera långsida av rummet. Ulrika satte sig ner i sin säng. Jag hade fått ett litet plastkök av mamma, en present för att jag skulle hälsa på henne ofta, som jag genast började leka med. Köket hade en kran med vatten som man kunde pumpa fram. Sist jag hälsade på hade jag fått låna en liten kastrull från mamma i köket. Den hade jag fyllt med vatten och glömt ståendes på den lilla plastspisen. Nu var den fylld av mögel. Jag tittade på kastrullen, sedan gick jag vidare till lagerhyllan där jag ställt mina leksaker. Där fanns en leksak som man kunde sätta ner en klubba i, trycka på en knapp och klubban snurrade runt i munnen. Jag hade ingen klubba men jag tryckte på knappen för att se hur den snurrade runt men batteriet var slut. Jag ställde besviket tillbaks den i hyllan. Ulrika reste sig och gick ner. Jag följde efter.

”Vi väntar här tills de kommer och hämtar dig.” Pappa satt i fåtöljen där jag suttit under kvällen, mamma låg och grät. Hon stirrade på tv:n. Filmen var slut. På tv:n krigade nu myrorna och jag hoppades på att de vita skulle vinna. Att det mörka skulle ta slut en gång för alla. Mamma började gnälla om att vi skulle stanna hos henne men pappa reste sig upp utan att svara henne, tog mig i handen och gick ut i hallen där vi satte oss i trappan. Det märktes att han var rädd, han ville inget hellre än att åka hem och veta att jag var säker. Jag kröp närmare pappa och tittade ut genom fönstret. Snölyktan vi gjort tidigare hade slocknat och det var svart utanför. Man såg bara sin egen spegelbild och ett svagt sken från utelampan i fönsterglaset. Plötsligt började skogen blinka blått. Det var ambulansen och Ulrikas skjuts som kom. Ulrika åkte iväg och pappa sa åt mig att stanna kvar när han gick ut och pratade med sjukvårdarna. Jag var rädd.

Mamma var hysterisk inne i soffan, hon skrek efter mig. En av sjukvårdarna gick in till mamma. Glas krossades, hon hade kastat askfatet mot sjukvårdaren men missat och träffat väggen. Hon blev allt mer våldsam och skrek att de var tvungna att hämta mig. Anita, som sjukvårdaren hette, hämtade mig. Hon pratade snällt till mig, hon sa åt mig att allt skulle gå bra. De ville bara att mamma skulle lugna ner sig, hon sa att jag snart skulle få gå ut till pappa. Jag följde med, vilket jag inte borde ha gjort. Mamma tog tag i min arm och höll fast mig som gisslan. Tog de henne skulle minsann jag med också. Hon grät så hon nästan kvävdes. Jag började gråta, hennes grepp om min arm började svida. Pappa kom in och tog bort mammas händer från mig. Med hans händer på mina axlar gick vi ut och bakom mig hörde jag svordomar och bordet som vältes. Vi satte oss i bilen. Det jag fick med mig var bara minnen, alla mina saker och alla foton blev kvar i huset. Huset jag aldrig mer återvände till.

Skriven av: iidchen