Hon dansade med Djävulen

Hon dansade med djävulen
av LiseLotte Divelli

Mörkrets omvälvande trygghet sluter sig runt henne i rytmiska toner. Ensam dansar hon med armarna hårt lindade runt sin hoplimmade själ. Med sänkta ögonlock tar hon emot musiken och känner hur den erövrar varenda nerv.
Plötsligt saktar musiken ner och hon tappar takten. Hon öppnar ögonen och kan nästan se hur den redan mörka lokalen svartnar. En obeskrivlig varelse närmar sig, vacker och ful på samma gång. Hans leende glittrar och hon känner hur luften blir elektrisk. Lädervästen som täcker hans överkropp knarrar och ljudet förstärks av styrkan i hans rörelser.
Hon borde bli skrämd från vettet, men istället gör igenkännandets trygghet att fötterna rör sig framåt. Varningsklockorna klämtar högt och musiken försvinner nästan i oljudet, men hon lyssnar inte. Hon väljer sin längtan, den som inte ens vet vem det är hon har saknat.
Han saktar in och hon sträcker fram sin hand för att stoppa honom. Förvånad över hennes mod stannar han, tvekar och höjer till sist sin blick som flammar hett. Förförelsen och kylan blixtrar till när hennes blå möter hans svarta, och hon förloras i den som ser livet på samma sätt som hon.
Ingenting annat spelar längre någon roll.
Hon vill tillhöra en själ lika stark som hennes egen.
Men han bjuder inte upp till dans och hon kommer av sig, men inser att hennes utsträckta hand inte är tillräcklig. Hon förväntas ta det första steget in i hans närhet och utan hennes invit kan han inte dansa.
Fler än hon vill dansa med honom, andra står på rad och bjuder ut sig till musikens toner, men han verkar vilja ha just henne.
Båda ler och det är omöjligt att värja sig mot hans laddade spänning.
Hon bestämmer sig.
Sekunden innan handen sträcks fram tycker hon sig höra en protest, men viskningen är för svag.
Hon vill ändå inte höra.
Blicken som möter hennes utlovar en ljuvlig del av en helhet. Tvivlets skarpa linjer suddas ut. Klockorna slutar klämta sina varningar. Livet håller andan.
Hon tar ett steg framåt.
Ja, hon vill dansa.
Fingrarna nuddar hans och spänningen knastrar till. Huden fogas samman. I förnimmelsen av en evighet vet hon att mörkret är deras. Han greppar tag och deras andetag möts. Hans luft drivs djupt in i henne och för första gången på länge klarar hon av att andas. Musiken följer deras rörelser och nu vågar hon skratta högt. Omsluten av hans styrka vill ensamheten rinna ut ur henne likt tunga tårar, men hon vill ju inte gråta, hon vill skratta.
Musiken ökar takten. Hon sveps med och låter sig ledas.
”Vill du fortsätta dansen?” frågar han milt.
Hon ler stort och nickar.
”Om du gör som jag säger, om du sänker ögonlocken och fortsätter le, då får du dansa med mig”, kräver han milt.
Lydigt blundar hon och läpparna ler mot andedräkten som viskar så nära hennes egen.
Andra personer dansar förbi, omfamnar, skrattar och välkomnar henne in i deras värld. Deras fingertoppar rör vid henne och lovar mer än hon kan urskilja. Hon vill möta dem som dansar, men hon vill även fortsätta luta sig mot hans läderklädda bröstkorg. Hon har lovat att blunda för allt som finns runtomkring och hon har lovat att le utan uppehåll.
Hon vill inte dansa ensam igen.
Hans starka famn är allt hon vill ha.
Musiken fortsätter utan slut. Benen börjar bli trötta, men han släpper inte taget. Utan uppehåll snurras hon runt och tappar riktningen. Andan tryter, men hon försöker ändå njuta och le.
Hon är ju lycklig i hans famn.
Han håller hårt, leder henne vidare och skrattar högt, men hon orkar knappt följa med i glädjen.
Plötsligt lyfts hon högt upp i luften. När han vänder henne upp och ner drar hon hisnande in andan. Hysteriskt skrattar hon till, men njutningen är borta. Hon hör hur de andras röster skrattar, händer som klappar åt konsterna, och hon börjar bli arg.
Plötsligt hör hon ekot av ett skrik, ett rop på hjälp. Fötterna snubblar till. Reflexmässigt öppnar hon ögonen, men det tar några sekunder innan mörkret skingras. Desperat försöker hon urskilja konturerna av skuggor som sveper omkring.
Efter ett par blinkningar ändrar skuggorna skepnad till ryckigt dansande marionetter fastsatta i trådar utan slut. Förskräckt försöker hon reagera, men han ser att hon har sett och trycker henne hårdare intill sig. Dansen ökar takten.
”DU LOVADE ATT BLUNDA”, ryter han skarpt.
Hans förändrade ton virvlar upp en ny oro inombords, en rädsla som slår till henne med all sin kraft, men hon vill inte släppa taget om honom.
Inte än.
”När du och jag dansar ler du mot mig och ingen annan. Ditt leende tillhör mig”, konstaterar han lugnt.
Förvirrat lyssnar hon på hans skiftningar och inser att inget motstånd finns kvar. Han vill ha henne, älska henne och hon tillhör inte längre sig själv. Det var hon som bröt mot löftet, inte han. Uppgivet sjunker hon tillbaka in i hans famn.
Vem skulle annars vilja älska en sådan som hon?
Armarna runt hennes kropp håller hårt, men inte för hårt. Det gör inte ont, inte i den här samstämda dansen, men någonstans pockar ändå andra tankar på uppmärksamhet och vill komma fram. Skriket på hjälp ekar fortfarande inombords.
Hon vill lita på att han kan hålla henne uppe, att hon inte ska behöva bära livet ensam.
Inte än.
Trots hans starka famn och trygga armar sprider sig ensamheten. Likt skummet som fräser på vågkammen bubblar gråten upp i strupen och hon håller andan för att inte gå sönder.
”Vem var det som skrek på hjälp?” frågar hon med brusten röst.
”Jag hörde ingenting”, svarar han. ”Ingen annan hörde heller något.”
Han skriker ut frågan bland de andra, och hon hör det nekande svaret. Ingen hade ropat på hjälp.
Tvivlets klor river i den sköra tilliten. Hon tar till sig hans förnekelse. Musiken är hög. Inbillningens mörker är kompakt och han kanske har rätt. Varför skulle någon här ha skrikit på hjälp, här där alla är glada?
Tryggheten i deras sammanfogade fingrar har inte plats för förnekelse, men varför känns det då som att allt är förlorat? Tårar fräser i halsen, men hon får inte gråta, inte nu när hon har en skyddande famn att luta sig emot.
Hon slappnar av och då smyger sig viskningen fram, den tysta rösten som hon tidigare hade avfärdat. Den kryper längs ryggen, retar och sticker. Rösten växer och tvingar bort gråten, och den skaver så att hon blir arg. Gnistan tänds och hon flammar till av ilska.
Hon är trött på att blunda och hon är trött på att famla omkring i blindo. Musiken tar aldrig slut. Hur länge har den spelat?
Tiden har stannat.
Vågar hon fatta beslutet att släppa tryggheten?
Hon vet inte.
Långsamt försöker hon släppa ut andetaget utan att tappa kontrollen, men hon vet inte om gråten lurar längst in.
Hon öppnar ögonen.
Med en bestämd rörelse drar hon loss sin ena arm. Nu vill hon härifrån. Hon vill återvända till något annat än det här, något som ännu är okänt. Till hennes förskräckelse släpper han inte taget, inte helt. Innan han hinner hindra henne sträcker hon ut sin fria arm och slår på lyset. Sekunderna senare tystnar musiken. Ingenting ser längre lika vackert och glimrande som innan. Den skyddande linsen skuggar inte längre livet. Med kristallklar skärpa ser hon att hon är omgiven av stela marionettdockor. Tomma blickar stirrar rakt fram, och synen är så fruktansvärd att hon vacklar till. Hon känner inte igen någon av de vackra, utmejslade ansiktena, och hon vill inte se sig själv i dem.
Nu är hon rädd på allvar.
”Du bryter mot reglerna, men jag kan ge dig en sista dans, en sista chans, och jag vill att du sträcker fram händerna.”
Lugnt sträcker han ut sina händer för att ta emot hennes.
Hon lyder utan att tänka efter.
Försent inser hon sitt misstag, men gör ändå som han säger. Vad annat kan hon göra, ensam och utan det skyddande mörkret att försvinna in i? Hon slog på lyset, inte han.
När hans fingrar greppar tag i hennes minns hon styrkan och glädjen från innan. Benen vacklar till, överväldigade av förvirring.
”BLUNDA!” kräver han.
Av ren förskräckelse lyder hon.
Innan hon förstår vad det är som händer exploderar en outhärdlig smärta i hennes händer. Det skär som knivar ända ut i fingertopparna. Skräckslaget ser hon att marionettrådar har genomborrat handflatorna. Hon stirrar på blodet som chockat verkar ta ett par sekunder på sig att reagera, men till slut återhämtar det sig och börjar flöda.
Allt hon ville göra var att gå iväg härifrån.
Blodet rinner ut över fingrarna och förtvivlat skriker hon rakt ut.
Han vrider av lyset och det blir becksvart. Musiken sätts igång, men nu kan hon inte känna rytmen, smärtan är för stark.
Nu blundar hon inte längre.
Konturer börjar röra sig över golvet i ryckiga danssteg.
”Nu är du min”, säger han lugnt. ”Kom nu, dansen börjar igen.”
Ilskna protester trasslar sig in i trådarna som fängslat henne. Egen vilja rinner bort med blodet som droppar på golvet.
Hon vet inte om det är möjligt att dra sig undan honom igen. Det gör för ont.
Hans famn leder in henne i en lugnare takt. Musiken är smärtsamt vacker och hon vill sjunga med, men hon vet inte om han tillåter sång.
När hon inte får dansa med öppna ögon, kanske hon inte får sjunga. Får hon inte sjunga, kanske hon inte får prata. Fötterna snubblar till, men istället för att klandra hennes utmattning, hårdnar famnen för att hålla henne upprätt. Han tröstar och lovar och berättar hur vacker hon är. Hon hör, men hon klarar inte längre av att avgöra vem eller vad hon är.
Fötterna snubblar igen. När hon kämpar för att återfå balansen rycker trådarna till. Hon skriker rakt ut, men ingen reagerar.
Dansen måste få ett slut.
Återigen skriker hon rakt ut i mörkret, ett skrik efter hjälp, likt det hon hörde innan. Tanken vill tro att det var sig själv hon hört i ekot av rundgång, men hon vet inte.
Hon vet ingenting längre.
Utan att veta hur, drar hon sig undan, bort från fotstegen som leder henne längre in i mörkret. Famnen håller fortfarande hårt, men styrkan minskar sekund för sekund. Hans fingrar försöker greppa tag, men de har börjat famla i takt med att hon kräver för mycket.
Hon faller ner på knä, överväldigad av smärtan i trådarnas ryckningar. För att överleva måste hon dra sig upp utan att tappa takten i musiken. Varje steg är ett steg mot dörren, men hon får inte trampa fel och ramla på vägen.
Nu ger han upp och släpper taget, men hans svikna blick etsar sår i hennes hud. Förräderiet över att dansen är över är hennes fel, inte hans. Ingenting är någonsin hans fel.
Innan han backar kräver han rätten till hennes språk. Hon nickar utan att säga ett ord.
Han hotar hennes liv.
Hon nickar i löftet om tystnad.
Han öppnar munnen och ett fruktansvärt vrål av förlust sveper över skepnaderna runtomkring, och världen därinne stannar upp. Till slut släpper han taget och återvänder in i mörkret.
Han är borta.
Tomheten växer i känslor hon inte kan förstå. Hon känner hans känslor av svek och vet att allt måste vara hennes fel, men hon kan inte blunda och hon kan inte vara tyst.
Hon måste få sjunga när rösten vill ut.
Kommer hon kunna dansa vidare på egen hand, utan styrkan i en famn som leder henne framåt?
Hon vet inte.
När hon stirrar på sina händer växer ilskan och hon tar emot den med öppen famn. Gnistan som har svalnat brinner till och förlöser allt i all sin enkelhet.
Hon måste få av sig trådarna som kontrollerar hennes rörelser.
Det spelar ingen roll vilken hon drar ut först, alla måste ut ur henne. Varenda tråd hindrar styrkan från att återvända, men utan den klarar hon inte av att dra. Smärtan är obeskrivlig, men ändå fasansfullt ljuvlig. För varje blödande centimeter frigörs kroppen från mörkret, och för varje fallande droppe blod hör hon försiktiga toner av sin egen musik, rytmen hon trodde sig ha glömt.
Ivrigt börjar hon dra för hårt och hastigt, men det spelar inte längre någon roll.
Viskningen från tidigare skaver inte längre, den retas inte och för första gången lyssnar hon. Möjligheterna ter sig plötsligt oändliga och hon ler.
Ett djupt andetag fyller henne och nu vågar hon skrika högt. Utan en tanke på vem som hör vågar hon ljuda sina ord och med vidöppen blick tar hon in varenda detalj som omger henne.
Aldrig mer tänker hon vara lydig och sänka ögonlocken.
Snart kommer hon kunna stå under träden i skogen och känna solens värme mot sina leende kinder. Hennes fötter kommer hitta rätt stig bland kottar och grus.
Hon vill kunna blicka mot ljuset, skina mot en himmel i nuet, en himmel utan skuggor av ekot från förr.
Och hon vill kunna dansa igen.

Författare:

Publicerat

Dela: