Hon hette Liv...men det hjälpte inte!

Hon hette Liv
Luften var frisk och ytlig. Det gjorde nästan ont när jag drog in djupa andetag – in och ut. Försökte lugna de nerver som förtvivlat skälvde, om jag inte hade vetat bättre skulle jag slängt en blick ner mot mina darrande händer och förväntat mig att huden skulle pulsera av känseltrådar. Men jag behöll blicken på mina fötter som var barfota, smutsiga och skadade av både grenar, kottar och stenar från skogens stig. Den stig jag nu blev förd nedför. Jag gick inte här frivilligt som jag gjort så många gånger innan. Denna stig var en av de få ställen jag föredrog att gå när jag skulle ta mig mellan byarna. Träden var tillräckligt täta för att dölja och skapa intimitet. Samtidigt var den så pass öppen att man kunde skymta en stuga då och då mellan de ståtliga tallarna.
Så många gånger jag gått här frivilligt utan att veta att den sista gången jag skulle vandra på denna plats skulle det vara släpandes. Mina trötta fötter försökte följa med hordens snabba och stressade steg. Snyftningar hördes, någon hostade tyst in i armbågen och längst bak i ledet hörde man en kvinna ropa efter sin mamma. Sen Gud. Ingen av dem svarade och ingen av dem skulle hjälpa någon av oss nu.

Vid stigens slut låg en åker med en kulle precis intill. Detta visste jag för här hade jag spenderat många timmar när jag var yngre tillsammans med byns andra barn. Det var en fantastisk plats att leka på - Många gömställen, högt gräs och åkern intill bidrog med öppna ytor. Under de senaste åren har den dock inte varit lämplig för några nöjessysslor, för högst upp på kullen väntade mörker, skam och lidande.

Mina fötter började värka mer efter en man som jag inte kände igen trampade på mig, smärtan sköt genom benet och upp i låret. Jag gjorde en grimas och yttrade ett ynkligt stön av smärta. Vi hade gått under en väldigt lång tid och det hade skett många stopp längs vägen då några av kvinnorna i ledet under tillfällen slängt sig ner på marken och bett om nåd. En ung flicka hade slitit sig och hunnit fly en bit in i skogen innan någon hann ikapp henne. Hon fördes tillbaka under tystnad och placerades ännu en gång in i ledet. Jag kände igen henne, hon var vän med min syster. Frida tror jag hon hette, endast 16 år. Det var en visgosse som hade pekat ut henne när hon, som varje söndag, gick till kyrkan. Just den dagen kände hon sig sjuk och var väldigt svag. Hon lutade sig därför mot sin storasyster när de gick upp längs den breda grusgången mot kyrkans port. Svett hade runnit från hennes panna och innan hon förstod vad som hände så började folk flämta runtom henne. Storasystern som innan höll ett stadigt grepp lossade genast på det och backade mot folkmassan som nu stannat upp i sina rörelser. Mitt i centrum av denna samling stod en av de tre visgossarna som placerats vid kyrkans ingång och pekade ett långt, smalt och blekt finger mot Frida.
- Hon, sa han bara.
Trots att hon nekat till en början hade vittnesmålen börjat falla in tätt och man hotade med helvetet om hon inte erkände sina synder. Om hon kom fram och berättade sina hemskheter skulle hon förlåtas. Efter många timmars förhör och utpressning så erkände hon och blev dömd till döden. Precis som oss andra.

När vi nådde stigens slut och den grästäckta kullen uppenbarade sig började dödsångesten gripa tag i min kropp. Detta hände verkligen och det fanns ingenting jag kunde göra åt det. Jag hade svårt att andas när vi tog de slutgiltiga stegen upp för sluttningen. I huvudet började jag rada upp alla namn som jag tackade Gud för att jag fått ha i mitt liv. Men snabbt började dessa namn ersättas med tankar om hämnd, om hur jag skulle hemsöka varje person som satt mig i denna sits. Ilska, ångest, sorg om vartannat rusade genom min kropp. Jag såg hur Frida blev knuffad fram till sin död. Hon grät högt, ropade och protesterade men inom en minut var hon borta och för en sekund blev allt tyst. Sen började kvinnorna yttra sin bävan ännu en gång när de förstod att detta var på riktigt. Flocken av män, kvinnor och barn som samlats nedanför kullen började göra ljud ifrån sig. Om det var av glädje, missnöje eller bara av ren nyfikenhet vet jag inte. Det var nämligen min tur att bli av med huvudet. Jag såg nu bara hur de män som skulle ta mitt liv rörde sina munnar men det enda ljud jag hörde var ett högt pip och susande i öronen. Allting snurrade och det blixtrade framför ögonen. Någon sparkade på mina knäveck så jag landade på mina knän med händerna i backen.

- Liv Svensdotter. Du har blivit dömd till döden för dina trollerisynder.
Prästen fortsatte sin monolog om hur jag lurat med barn till Blåkulla och att jag dansat med djävulen. Precis samma ord som yttrades precis innan Frida berövades livet. Hon var ingen häxa, hon hade aldrig gjort en fluga förnär. Oturen var framme den söndagen då visgossen pekade ut henne. Visgossen som inte visste vad han gjorde, tog oskyldiga liv bara för att få en högre status hos prästerna och folket i byn.
Jag har aldrig tagit med barn till Blåkulla eller dansat med någon djävul heller. Däremot hann jag yttra en sista förbannelse som skulle hemsöka hela byn efter min död. Dem skulle få smaka på en riktig häxas hämnd. Jag drog ett sista djupt andetag och sen blev det svart.

Författare:

Publicerat

Dela: