Hon och De

Hon vill inte vara här där allting snurrar för fort. Där allt är reklam och algebra och bilar och dokusåpor och folk tror att fondsparande är viktigt. Där De finns som vill få henne att vara söt och naturlig, äta kött och se lite gladare ut. Där De vill få henne att tro att hon måste vara som Dem för att vara någon alls, för att lyckas, för att klara sig... När världen tränger sig på henne med all sin idioti, då vill hon bara fly. Till en annan värld någonstans var som helst där det inte är som här. Hon vet att den världen nästan inte finns någonstans utanför hennes rum, men hon gör sitt bästa för att bygga upp den där. Hon har sitt mjuka varma tygrum med alla de vackra, kloka böckerna och musiken som får henne att orka leva igenom de själlösa dagarna i världen utanför. Hon tänder sina ljus och sluter ögonen, lyssnar till rösterna som är hennes enda vänner, till de mörka tonerna och till alla de oändligt sorgsna orden som får hennes själ att skälva till och brinna sakta i vetskapen om att detta är det sannaste av det sanna, dessa ord är för henne och om henne, och säger allt om hennes liv.
På dagarna när hon tvingas gå ut och låtsas liv bland dem som hon föraktar och föraktas av gömmer hon sig så mycket hon kan. Hon gömmer sig bakom svärta: bakom kläder, smink och hår i midnattssvart, men framför allt bakom sin vägg av helig tystnad. Hennes tid tar De en alltför stor del av, men De kan aldrig ta hennes ord. Orden är hennes enda vapen, det dyrbaraste hon äger, och hon ger dem inte till vem som helst. Den som vill ha hennes ord skall vara dem värdig. Sedan kommer De och pratar om betyg och muntlig aktivitet, några pratar om att inte vara tråkig och några om att vara trevlig mot släkten. Att De så gärna vill ha henne att prata? De gör det ju så bra själva. De pratar om kostcirkeln medan människor svälter ihjäl. De pratar om källsortering när jorden snart är död. De pratar om försäkringar medan människor dödas och våldtas. Deras högra hand vet inte vad den vänstra gör. De pratar. Hennes värsta hatord är blyg. Hennes favoritord är ignorera.
De kallar henne ensam. Några hånar. Andra tycker synd om. Ingen förstår. Ingen närmar sig heller. Ensam är farligt, smittsamt. Inte gå för nära. De vill inte bli som hon. Hon vill inte bli som De. Bara hon förstår att det måste förbli så. I valet mellan Dem och Ensam väljer hon Ensam. Det kan De aldrig förlåta. Hon skjuter Dem och Deras dumheter åt sidan i sitt sökande efter det som är äkta och viktigt och som ändå måste finnas någonstans. Hon hittar små bitar ibland; en diktrad, en sång, en främling på gatan vars ögon liknar hennes. Små tecken som tyder på att hennes väg är den rätta och att hon ändå inte är ensam om att vandra den. Därför går hon rak och stolt i all sin svarthet genom deras fnittrande klungor, därför väljer hon sin ensamma väg och fortsätter att vandra. Hon kommer aldrig att ge sig åt Dem.

En morgon sitter Han Den Där på bänken vid busshållplatsen. Hon har sett honom förr, och nu sitter han där på bänken. Hon registrerar honom, men tar ingen större notis. Hon sätter sig på bänkens andra ände. Han rör sig inte. Det är nästan tveksamt om han alls har märkt henne. De sitter där på bänken. Höstmorgon, bussen är försenad. Minuterna rinner förbi och försvinner ut i intet. Hon tittar ner i marken och skrapar med foten mot den våta asfalten. Gulbruna, halvruttna löv trasas sönder under hennes sula. Det börjar duggregna.
- Har du tänkt på, att när du står ensam vid en busshållplats och en buss kommer förbi och stannar, så är det en bekräftelse på att du finns till?
Hon lyfter långsamt på huvudet. Hon är inte helt säker på om hon verkligen hört en röst tala till henne, eller om det bara var hon själv som tänkte så intensivt att det lät som någon annans stämma. Hon vrider försiktigt huvudet några centimeter åt sidan, och kastar en blick ur ögonvrån. Då ser hon att han, Han Den Där, sitter vänd mot henne och betraktar henne med ett ansiktsuttryck som hon inte riktigt kan tolka. Hon vänder sig helt mot honom och möter hans blick. Hans ögon är starkt blåfärgade och passar väldigt dåligt ihop med resten av honom.
- Ja, säger hon till slut. Jag har tänkt på det. Men om någon går av bussen, så kan man fortfarande inte vara säker.
- Jo, säger han. Om dom öppnar framdörren, så att du kan stiga på.
- Inte på landsortsbussarna, invänder hon. På landsortsbussarna öppnar dom alltid både fram- och bakdörren. Man får gå av i fram om man vill.
- Säger du det, svarar han.
- Har du aldrig varit på landet? frågar hon.
- Jo, för länge sedan. Men jag åkte aldrig buss.
- Nähä.
- Har du alltid bott här?
- Nä. Vi bodde i Malmö tills jag var fyra år. Då tog dom med mig hit. Eller rättare sagt till en liten håla en och en halv mil härifrån. Av nån anledning inbillade dom sig att jag skulle få det bra där.
- Är 'dom' dina föräldrar?
- Ja, det är klart.
- Det är inte så klart.
- Det har du faktiskt rätt i. 'Dom' är alltid olika människor. Men dom är fortfarande dom. Dom är inte jag, och inte du. Eller vi. Dom är alltid ljusår ifrån, och där vill jag att dom ska stanna.
- Dom kommer aldrig att förstå, är det så du menar?
- Exakt. Världen är full av dom. Dom äger världen, och dom håller på att förstöra både den och sig själva, och inte ens det förstår dom. Det finns så fruktansvärt många som aldrig kommer att förstå någonting.
- Jag önskar att jag kunde säga att du har fel. Jag önskar att jag kunde klappa dig på huvudet och säga 'lilla vän, det är du som inte förstår någonting. Du är för ung. ' eller något i den stilen. Jag önskar att jag kunde säga att det blir annorlunda när du blir äldre. Tyvärr kan jag inte det. Jag har vandrat runt på den här jorden i förmodligen bortåt femtio år längre än du. Jag är så mycket 'äldre' som man kan vara innan man börjar bli avfärdad som gammal och gaggig, men jag har inga möjligheter att säga emot dig och fortfarande vara uppriktig. Det är möjligt att jag vid någon tidpunkt i mitt liv har känt annorlunda, men det var i så fall mycket länge sedan.
- Behöver du ofta få bekräftelse på att du finns till?
- Lite då och då. Jag har inte så många konkreta bevis på det, förstår du. Jag har ingen adress, inget telefonnummer. Jag har inga bankkort eller lånekort på biblioteket, inte ens ett ID-kort. Om man hittade mig död på gatan skulle det bli svårt att identifiera mig. Det finns ytterst få människor som vet mitt namn.
- Jag tycker det låter skönt. Det låter lite som nåt slags frihet.
- Jag ska inte förneka att det har sina fördelar.
- Har du några andra metoder än att vänta på bussen? För att få din existens bekräftad menar jag?
- Att prata med andra fungerar ganska bra.
- Tycker du?
- Inte alltid, förstås. Somliga människor får mig att tvivla ännu mer än innan jag pratade med dom. Men ibland kan ett samtal få mig att känna mig väldigt levande och verklig. Det konstiga är att det inte behöver vara ett trevligt samtal. Även när någon säger till mig att jag luktar illa, att jag är en skamfläck och att tiggande trashankar som jag borde låsas in, så kan det kännas bra. För dom skulle inte säga så om jag inte fanns.
Hon sitter tyst och vilar blicken i fjärran medan hon tänker efter en stund.
- Nej, säger hon långsamt, dom skulle ju inte säga så om du inte fanns.
- Och dom skulle inte säga det dom säger om dig om du inte fanns.
- Hur vet du att dom säger nåt om mig?
- Därför att du pratar om dom. Om du hade varit en av dom skulle dom ha varit vi för dig. Och om du inte är en av dom, så har dom alltid nåt att säga.
Hon vet inte vad hon ska svara. Hon bara ser på honom.
- Tänk på det, fortsätter han. Dom har alltid nåt att säga. Det betyder bara att du finns, och att du inte är en av dom. Kom ihåg det.
Bussen kommer. Hon reser sig utan att släppa honom med blicken. Han sitter kvar på bänken och möter hennes blick. Hon väntar.
- Ska du inte med? säger hon till sist.
- Jag väntar på nästa. Jag ska egentligen ingenstans. Det finns ingen större anledning att ha bråttom till ingenstans.
Hon vill protestera, vill be honom följa med, men hon känner att det inte är någon idé. I de blå ögonen finns en beslutsamhet som tycks orubblig som en bergvägg.
- Hej då, säger hon istället.
- Hej då, säger han. Lev väl.
Hon går mot bussen, men stannar vid dörren och vänder sig om.
- Vad heter du? frågar hon.
- William, svarar han.
- Då vet jag det, säger hon.
Han bugar lätt där han sitter. Det toviga, grå skägget når ändå ner till knäna när han böjer huvudet.
Hon kliver på, dörrarna stängs och bussen kör iväg. Hon går till sätesraden längst bak och passerar ett par av sina klasskamrater som fnissar och teaterviskar: 'Miffo!' när hon går förbi. Hon sätter sig ner och ler för sig själv.

Skriven av: La_Vagabunda