Hon som gick. Han som stannade.

Mja, det är en novell jag skrev förra året tror jag. Det var en svenska uppgift och temat var 'Mitt liv om 30 år' - hoppas inte det får för mig som det går för mannen i novellen dock =)
Eftersom maxgränsen var 1.5 sida känns även handlingen alldeles för i hoptryckt.

-------------

Solstrålarna föll snett in över det stora skrivbordet vid fönstret. Dammet virvlade i den varma morgonsolens strålar, dansade i lekfulla spiraler och lade sig sedan som en duk över bordsytan i blankpolerad ek. Mannen som bodde i lägenheten vred sig om i den gamla och knarrande sängen, ovillig att resa sig och bege sig till det eländiga jobbet. Han var kontorist på en firma, där han satt framför en trist datorskärm i tio sävliga timmar om dagen för att skrapa ihop till sitt levebröd. Det enda som fanns i hans huvud då var det torra prasslet ifrån papperna och de dämpade rösterna ifrån kollegorna. Mannen kunde knappt förmå sig att vänta tills den dagen då de allesammans drabbades av en dödlig stroke, men han bidade sin tid. Emellertid fanns det även något annat i hans huvud, en gnagande, tärande tanke, en förnimmelse eller en önskan. Han urskiljde den enbart som en suddig silhuett i bakhuvudet, som gled undan i skuggorna då han försökte fixera den. Men han hade aningar om vad det var för något som spökade där i hans undermedvetna, gamla minnen ifrån förlorade tider, kanske också önskningar och rentav drömmar. Han hoppades på att han någonstans där i det outgrundliga mörkret, även om sannolikheten var liten, skulle finna svar. Ömsom kunde han ligga i timmar och bara försöka insupa lite av dess bitterljuva smaker, drunknad i de förlorade minnenas sjö utan att förstå ett dyft av vad han såg. Det är bara drömmeri, förebrådde han sig själv. Fånigt och dumt! Mycket förtretat tvingade han undan tankarna på samma sätt som han slängde täcket åt sidan. Dessvärre var han djupt medveten om att dessa tankar skulle komma att hemsöka hans hjärna så fort hans tankeverksamhet upphörde i bara så lite som ett par sekunder. Ja, de skulle komma att störa hans koncentration likt mystiska radiovågor, få honom att med glasartad blick stirra ner på dokumenten och då och då likgiltigt nicka åt kollegornas oupphörliga pladder om sina diverse problem. Han hatade dem och deras banala problem, de var miserabla… precis som han.
Spegelbilden blängde emot honom, hånlog mefistofeliskt då han borstade tänderna. Varje morgon är sig lik, tänkte han då han drog på sig jackan och klev ut i det tysta trapphuset. Den långa och magra kroppen svajade som en flaggstång, fram och tillbaka. Det blåste kyligt och vattnet porlade i små rännilar nerför kullerstensgatan som var kantad med små, dystra hus. Ljudet av hans oregelbundna steg ekade i huvudet – studsade intetsägande och sövande i en melankolisk melodi för att slutligen lämna efter sig en bitande tystnad då han kommit fram. Det var varmt och gemytligt bakom datorskärmen, men han fick inte ro. Han stirrade länge på ett papper utan att förstå ett dyft av vad som stod där. Bokstäverna flöt ihop till ett virrvarr, en sjö av svart och vitt. Orden ringlade och snodde sig likt giftiga ormar och han orkade bara inte med dem. Istället kastade han en förstulen blick på ett fotografi på skrivbordet. Bara för ett ögonblick, bara för att vila ögonen lite. Jag kan se bort när jag vill, när jag vill. Det var inget märkvärdigt alls med kvinnan på bilden, men hon log inte. Det gjorde hon aldrig. I stället var käkarna hårt sammanpressade i en plågsam grimas – ett tyst, desperat skri efter hjälp. Alice hette hon, kvinnan med det rödbruna håret och de runda kinderna. Död. Död… Ja, hon var död. Förruttnad, drunknad. Han rös och ville helst av allt inte tänka tillbaka på hennes självmord. Ändå gjorde han det. Deras förhållande hade aldrig varit särskilt passionerat. Det slog mannen att det snarare hade varit alldeles dött, fast han mindes också att han nöjt sig med att stillsamt betrakta hennes mjuka kropp då hon duschat. Hon var det enda riktigt vackra han haft. Men så hade hon alltid varit så tyst, så uppslukad av de drömmar som han tycktes ha ärvt efter hennes hastiga död. Det hade han på något sätt läst mellan raderna i testamentet och han förstod att hans enda arvegods var en svidande sorg och en och annan förbannelse som kvinnan burit på. I början hade han känt sig förkrossad över förlusten, som om hela hans liv kantrat. Men sedan hade den där likgiltigt bedövande känslan tagit vid och styrt hans liv i flera dystra månader. Det var först på senare tid han börjat reflektera och fundera, som om han väckts ur en djup dvala… Varför tog hon sitt liv den där decembermorgonen? Varför dränkte hon sig…? Mannen kände emot sin vilja hur han förlorade sig i sorgliga minnen men han var för svag för att kämpa emot… Hon lät det iskalla vattnet genomtränga sin bleka kropp. Hade hon inte känt smärtan då vattnet trängde in i lungorna likt tusentals nålar? Varför hade hon inte ångrat sig då hon känt den förlamande krampen sprida sig som gift genom venerna? Kanske var det för… ja, så var det, beslutade han med ens. Hon älskade aldrig mig, därför tog hon sitt liv, tänkte han och tog en stor klunk bittert kaffe. Inte ens den outgrundliga avsmak som hon känt för honom hade reflekterats i hennes klart lysande ögon. Han ville vråla rätt ut, skrika och förbanna hennes döda kropp, förbanna den vita fasad som utgjort hennes ansikte.
När han kom in i lägenheten slog det honom hur kallt det var, hur kylan nästan darrade i luften. Utanför sträckte sig trädens kala grenar emot honom, de ville krama honom… krama livet ur honom. Han suckade och gick in i det modesta köket, hämtade en kniv och skar sig lite bröd med solrosfrön. Det var ingen favorit, men en enkel man fick anpassa sig efter veckans extraerbjudanden. Några kronor här och där var snart en mindre förmögenhet. Han åt långsamt och tuggade tills det hårda brödet misshandlats till oigenkännlighet mellan hans käkar. Därefter borstade han bort smulorna ifrån den scharlakansrutiga duken och ner på golvet. Innan han lade tillbaka kniven såg han hur den glänste i lysrörets skarpa sken. Stålet var så kallt, så lockande emot hans bleka handled… Nej. Nej, inte nu. Han kunde inte, något främmande höll kvar honom i sitt våld. Kanske var det bara en djurisk instinkt för att skydda honom ifrån att ta sitt liv eller var det… någonting annat. Han rös och en kall kåre ilade längs ryggraden, något höll definitivt kvar honom. Ögonen slöts och han försökte tänka, försökte tränga in i det undermedvetna och nå de där beslöjade silhuetterna. Han tänkte rycka upp dem, skaka om dem och ta reda på varför de spökade i hans undermedvetna. En och en jagade de förbi honom i ett dunkelt landskap då han försökte skärskåda dem. Som så många andra gånger misslyckades han fatalt just i den stund då han var så nära svaret. Kanske rentav en lösning. Mannen snyftade till och torkade tårarna. Så exponerad, så utsatt men ändå så innerligt ensam…
Den enda egenskap mannen inte ärvt av Alice var hennes mod. Hon vågade gå, men han fick stanna.

Författare:

Publicerat

Dela: