Hon som hatade allt

Jag hoppas du är stolt nu.
Är du stolt mamma?
Jag har försökt att få dig stolt över mig.
Jag har försökt att hålla upp den här jävla lögnen ett bra tag.
Jag har sagt att jag älskat dig, och ibland försökt krama dig. Men till vilken nytta?
I min djupa avsky för dig har jag försökt lura mig själv.
Att allt var så jävla bra. och att jag mådde så otroligt bra.
Intrasslad i mina egna desperata lögner för mig själv.
Visste jag att du aldrig hade älskat mig.

Det finns inget värre straff än det som vi redan har gett oss själva
- hatet.
Den evigt förudmjukande, den evigt kränkande, det evigt nedvärderande.
Hatet mot oss själva. Som gör att den klaraste soluppgång kan tyckas verka som en svart jävla avgrund. Och du är i botten av den. Du är naken, ärrad, blottad, stum, men du hör otroligt bra. Du hör när de skriker åt dig ovanfrån det svarta hålet. Du känner när de kastar stenar på din redan sönderskurna kropp, och spottar på dig. Du ser deras blickar, och det är de som tar värst.
Det är det, som är våran värsta fiende.
Hatet. Mot oss själva.


kap.1
Hon satt helt ensam på sitt rum. Klockan var tre på natten. Hon darrade av ångest, och grät häftigt.
Hela bröstet täcktes av blåmärken, från hårda slag och sparkar. Hon kunde inte sova. Hennes rum låg i spillror. Hennes mamma hade fått ett nytt utbrott och allt i hennes rum, förutom hennes tv kanske, var sönderslaget. Glasbitar låg på golvet. Från hennes blommor. Jorden hade trampats in i mattan, och blandades med hennes tårar. Hon var rädd för att gråta för högt. Kanske mamma skulle komma in igen?
Hon plockade med darrande händer upp glasbit efter glasbit. Hennes tröjärm åkte upp en aning när hon gjorde det, och man såg hur ett långt rätt ärr gick längs med hela hennes underarm.
Mamma hade blivit så arg så arg när hon försökt att dö. Mest för att blodet kladdat ner lakanet. det var ju så svårt att tvätta bort det. Ja, vad dum hon var. dumma karin. dumma karin.
Något hon längtade efter riktigt mycket var döden. En flykt från all ångest och smärta som fanns under hennes hud. Bet sig fast och rev. Men något fick henne alltid att stanna kvar. Att nätt och jämt hålla huvudet över ytan så att hon kunde andas. Även om hon alltid drogs neråt i det mörka.
En sorts tystnad svepte plötsligt över henne som ett varmt tryggt täcke. Hon höjde blicken mot fönstret, händerna fulla med genomskinliga glasbitar. Då månskenet strök över hennes ansikte och hon kände ro.
'Här ska jag alltid vara.' Tänkte hon, hennes ångest hade ebbat ut, och gav som vanligt ett sorts onaturligt lugn. Hon plockade upp de sista skärvorna, och hällde i papperskorgen. Sedan lade hon sig i sin säng och drog täcket öve huvudet.

Väckarklockan ringde igen. Och igen. Och igen. Hon stängde av den, och reste sig upp. Hon fick en klump i magen av att se förödelsen på sitt rum. Hon borde städa, hon fick ångest av att se allt trasigt...uppkallade känslor från gårdagen hon helst ville förtränga.
Hon plockade upp, dammsög och städade. Mamma började sitt jobb kl 7 varje morgon, på helgerna också och kom inte hem förräns fem, vilket var otroligt skönt. Karin själv började nio och brukade alltid komma tidigare till skolan än de andra. Då han hon fånga morgonens lugn, innan andra människor smutsat ner den.
Hon brukade inte sminka sig, men ibland behövdes det. Det hade blivit som en vanlig ritual, att sminka över allting som mamma gjort, täcka skärsåren med lögner och tröjärmar.
'nej men de har inte lagat våran trappa än. Jag är så klumpig.' klumpig och dum. Alla svalde hennes lögner hela. Ingen hade någonsin varit hemma hos henne(som om hon skulle våga med det...?) så det var ingen som tänkte efter. Klumpiga Karin hade halkat på isen eller Klumpiga Karin hade snubblat i trappan.
Det var så det skulle vara. Hennes enda tryggheter var baserade i lögner.
Hon packade sin väska, med det vanliga, böcker, cigaretter, skissblock, och cd spelare.
Snabbt, slank hon ur dörren, och låste. Det var en tidig morgon, runt halv åtta, som hon kom ut.
Dagg låg på gräset i parken, och det luktade gott av morgonluft. Hon tände en cigarett och tänkte.
Såg på klockan. För tidigt. Hon hade tid på sig. Tog ett bloss. Såg på klockan. Tid över.
Hon började gå. Stegen kändes tunga. Fortsatte röka. Hon ville inte.
När hon kom fram till skolan var det fortfarande en kvart kvar. klockan var halv nio och hon började nio.
Långsamt, plockade hon ur böckerna hon behövde i skåpet, och la in jackan och väskan i skåpet, och låste.
Hon började gå mot engelskan. Det var inte mycket folk i korridorerna, som det brukade vara, utan nästan tomt. Hon mådde bra. Lugnet. Tryggheten.
Hon hade gått och sett ner i marken, då någon plötsligt blockerade hennes väg.
Hon såg upp, det var Samuel, han ahde varit på och varit elak mot henne ända sedan hon började i skolan. Kanske för att hon inte såg ut som de andra. Hade svart hår och svarta kläder. Kanske för att hon var så blek. Kanske för att hon hade tankar i sitt huvud. Kanske för att hon drunknade i sorg. Nej det fanns inget skäl för Samuel att hata Karin egentligen. Hon lät honom alltid vara. Men han ville inte låta henne vara.
För han hatade henne. Samuel hatade Karin. Det såg hon i hans ögon. Hatet.
Hon var inte rädd för att han var starkare än henne. Hon var inte rädd för att hans kompisar var starkare. Hon var inte rädd när de skrek hemska ord efter henne. Men hon blev rädd, när hon såg Samuels blick.

'Varför så bråttom?' frågade han med ett hånleende. Och blicken som sade att han ville förnedra, slå och döda henne. Hon svarade inte utan gav honom bara en ond blick. Hon mådde inte bra.
Hon mådde illa igen. Ville kräkas. På toaletten. Måste förbi honom. Men han stod orubblig, som en ond vägg framför henne, och blockerade och förstörde för henne. Irriterade.
'Flytta på dig! Ditt jävla svin!'
skrek hon plötsligt, och gjorde en häftig gest att slänga böckerna på honom.
Det var ungefär som en startsignal, något han hade väntat på, med ett elakt flin flög han direkt på henne och tryckte upp henne mot väggen. Det var hårt och det gjorde ont, all hennes värdighet var borta
'Ingen slår Samme. fattar du det? Jävla hora! En gång till och du är död! fattar du det? DÖD!'
Han knuffade iväg henne så hon ramlade omkull, och gick sedan hastigt därifrån. Hon hade fått blåmärken i nacken, och hon var nära till tårar. Skammen och förnedringen gjorde henne så illa. Hon kröp in i toaletten, inte långt därifrån och låste dörren. Hon böjde sig över toalettstolen och kräktes upp det lilla hon ätit till frukost. tårarna kletade ut hennes smink, och hon darrade av ångest. Hon famlade med en darrande hand upp blixtlåset till sin väska, och fick upp ett väl andvänt rakblad. fem nya snabba snitt i armen, och ångesten lade sig snabbt, och hon kände hur lugnet spred sig i kroppen igen.
'såja...karin....shhh.....nu går vi ut....ut...' hon reste sig darrande upp, efter att ha fixat sitt smink på nytt.
Snabbt låste hon upp dörren och sprang genom skolan. Hon ville inte springa in i Samuel igen.
Hon var snart ute. Tårarna var nära och hon spände sig hårt för att inte börja gråta.
Hon började springa. Visste inte vart. Hon villle springa till sjön för att dränka sig själv.
Klumpiga Karin ramlade på isen. Klumpiga Karin snubblade i trappan. Klumpiga Karin drunknade i sjön. Även efter döden skulle de skratta åt henne. Tårarna gjorde henne nästan blind, och hon stötte emot någonting, och föll. Gräset på ängen var mjukt och hon gjorde inte illa sig. Hon torkade hastigt bort tårarna med tröjärmen, och såg ner på sig själv. Byxorna hade fått gräsfläckar, så hade också hennes tshirt.
Hon famlade efter cigarettpaketet, och tände hastigt en cigarett. Vad var klockan? 9:57.
Hon tänkte inte gå tillbaka. tänk om lärarna ringde hem? Hennes inre blev till is när hon med skräck tänkte på vad som skulle hända. Men hon ville inte gråta. Så löjlig var hon inte.
Hon var helt ensam på ängen, och det började duggregna. Alla var på sina jobb,
instäöngda, vägrade släppa in solen. Det luktar gott när det regnar, tänkte hon förstrött, tog av sig jackan och lade sig på den. Där låg hon rätt bra, och snart hade duggregnet förbytts mot en sol, som värmde henne, och gjorde henne lugn. Hon märkte inte ens att hon somnade, utan gjorde det omärkbart...



(jag har försökt komma på en fortsättning, tänkt hur mycket som helst men lyckas inte komma på nånting. det vore bra om någon eller några kanske hade lust att mejla några förslag eller liknande. annars skulle jag gärna också vilja ha synpunkter och höra vad folk tyckte om historien, såhär långt. det skulle göra mig glad som en lärka. [email protected] )

Författare:

Publicerat

Dela: