Hon var hans första stora kärlek



Hon var hans första stora kärlek. Den var stark, omtumlande, smärtsam och inte minst oförlöst. I två år hade de fast sällskap. Han var sexton när de träffades och hon något litet yngre.
Förhållandet liknade inget annat, i varje fall tyckte han så utifrån sina begränsade erfarenheter. Alla andra av hans kompisar som berättade om sina flickvänner talade om hur lättsamt och naturligt allting var i deras parrelationer. För honom kändes allt precis tvärt om. Samvaron med henne var för det mesta komplicerad och full av små eller ibland till och med större incidenter, som han aldrig kunde avvärja eller förutse. Han förstod inte hur och varför det måste vara så. Visserligen såg han sig själv som en rätt ”knölig” person som inte alltid gjorde det lätt för sig, men det här förhållandet gjorde det sannerligen inte lättare för honom.

Det hade börjat med att han som ny på orten för första gången fick syn på henne när skolterminen började efter sommarlovet. Eftersom han bodde ett stycke utanför stan där skolan fanns måste han ta tåget varje morgon tillsammans med många andra ungdomar i samma situation. Redan första dagen väckte hon hans uppmärksamhet och intresse. Hon var inte lik någon av de andra tjejerna, varken till utseendet eller sättet. Hon var lång och slank, och hennes långa mörka hår hade kammats åt sidan i en lång och tät svans, något som gjorde hennes ansikte asymmetriskt och personligt. Hållningen var rak, nästan litet stel och spänd och ansiktsuttrycket var allvarligt. Hon stojade och skrattade inte som hennes jämnåriga flickkamrater gjorde.
Han såg henne inte le förrän efter flera dagar. Hon var dessutom oftast ensam och såg ut att trivas med det. Hur skulle han få kontakt med henne? Trots att han var känd som frimodig och oblyg blev han i hennes närhet osäker och en aning hämmad. Det var inte likt honom. De blickar han gett henne verkade hon inte ha lagt märke till, så han måste ta mod till sig och börja prata med henne.
Han fick sin chans redan nästa dag. På tåget satte hon sig som vanligt ensam vid fönstret, och kvickt som tanken klev han fram och satte sig mitt emot henne.
-Hej, sa han och tittade henne stint i ögonen. –Det är väl på tiden att jag hälsar på dig eftersom vi gör sällskap varje morgon på tåget. Jag heter Erik och har just flyttat hit ifrån Stockholm. Min farsa har fått jobb som präst här.
-Hej! Jag heter Karin och har bott i den här hålan alltför länge redan. Hur kan man frivilligt flytta hit, förresten? Trivs du?
Han såg en antydan till leende som snabbt drog sig undan. Hon iakttog honom intensivt utan att fladdra med blicken. Nu kunde han för första gången se hennes ansikte framifrån och på nära håll. -Hon är mycket vackrare än jag trott, tänkte han samtidigt som han genom hennes stadiga blick började känna sig aningen säkrare.
-Jag trivs faktiskt riktigt bra, hittills i alla fall. Jag tycker det är fint här med närheten till havet och stan. Det kan väl inte vara så värst mycket bättre någon annan stans heller, eller vad tror du?
-Det hoppas jag i alla fall, annars blir nog livet bra trist. Här bor bara en massa uppkomlingar och självgoda typer som tror att dom kan och vet allt. Det gillar inte jag.
-Är det därför du mest sitter ensam? Jag har kollat in dig flera dagar nu och sett att du tycks trivas bäst så.
Han sneglade åt sidan för att kolla att ingen lyssnade på samtalet. Ämnet var väl inte precis lämpat för avlyssning. Alla tycktes upptagna av egna samtal eller tidningsläsning.
-Jag trivs bra med att vara för mig själv. Det har jag alltid gjort. Det räcker med stöket hemma. Där är det aldrig lugnt. Jag har tre syskon som väsnas och en pappa och mamma som aldrig låter en vara i fred.
Det blev tyst en stund. Båda tittade ut genom tågfönstret medan vagnarna skakade vidare in i en vänsterkurva. De skulle alldeles strax vara framme.
-Kan vi göra sällskap hem till dig i eftermiddag? sa Erik. Jag antar att du åker med samma tåg som jag. Jag tar gärna omvägen över dig.
Nu log hon faktiskt. -Det är klart att du kan. Dig verkar det gå att prata vettigt med. Vi ses senare då. Hej så länge!
De steg av tåget och gick åt var sitt håll. Erik kände sig både lättad och förvånad. Så lätt det hade gått att komma i samspråk med henne. Hon var ju inte alls så svårpratad som han trott. Glädjen porlade inom honom och hela dagen skulle han tänka mest på henne.

De träffades som var bestämt och samtalet flöt fritt och ledigt medan de sakta promenerade den kilometerlånga vägen till hennes hem. Erik kände sig inte längre spänd. Han behövde inte anstränga sig för att hitta något att säga, allt gick av sig själv. Väl framme bestämde de att träffas nästa dag också. Erik kände stor lycka över att Karin inte avvisade honom. Hon tycktes trivas i hans sällskap. Det var första gången han kände sig så bekväm i en flickas sällskap. Han tyckte om Karins allvar och uppskattade att hon inte var flamsig och skrattig som han tyckte att alla andra jämnåriga flickor var. Han gillade allvar, att prata om saker som var ”svåra” och krävde tankeförmåga. Han var säker på att hon var inne på samma linje.
Det blev fler träffar. Nästan varje dag sökte de sig till varandra, och efter en tid betraktades de som ett par av kompisarna. Även föräldrarna blev snart medvetna om förhållandet. En dag blev Erik inbjuden att hälsa på Karins familj. Hennes pappa var läkare och allmänt älskad och beundrad i hela det distrikt han tjänstgjorde i. Han hade rykte om sig att alltid ställa upp när någon svårt sjuk behövde hembesök, även om det var mitt i natten. Mamman var och hade under hela sin tid med mannen varit hemmafru. Förutom Karin fanns en syster och två bröder i familjen.
Besöket avlöpte tämligen smärtfritt. Doktorn var vänlig men reserverad. Erik kände att han var på sin vakt på ett odefinierbart sätt, som om han ville förvissa sig om att inte något otillbörligt skulle inträffa. Vad detta ”otillbörliga” innebar skulle Erik ganska snart förstå. Det var rädslan att han skulle ha sex med Karin.
Karins mamma var också vänlig. Henne upplevde Erik som undergiven och en aning ”stukad”. Han förstod så småningom att det fanns goda skäl till detta. Syskonen visade sig knappast men kom in som hastigast och hälsade varefter de snabbt drog sig in i sina rum.

Det blev flera besök i Karins hem, först då och då, men efter en tid träffades de nästan dagligen hos henne efter skolan. Detta blev snart så naturligt att ingen i huset reagerade när han visade sig. Men en sak lärde han sig genast. När Karin och han var ensamma på hennes rum förändrades stämningen, blev laddad. De vågade aldrig stänga dörren, och de kunde aldrig vara säkra på att få vara ostörda. Detta gällde speciellt när doktorn var hemma. Då kunde han utan förvarning kliva in i rummet med bister min, se sig omkring, säga några ord och sedan gå igen. Så småningom lärde han också känna en helt annan sida hos pappan. Han visade sig vara en Doctor Jecyll och Mister Hyde, en dubbelnatur av stora mått. Lika emabel och vänlig som folket i samhället kände honom, lika satanisk, misstänksam och kolerisk kunde han vara i familjens hägn. Något som givetvis satte skräck i alla så länge det pågick och samtidigt skapade en bestående otrygghet dessemellan.
Men det var framför allt en annan sak som alltmer blev ett problem. Erik fick aldrig röra Karin fysiskt. Han trånade inombords efter att få kyssa och smeka henne, något därutöver vågade han bara drömma om. Men nästan alla försök till närmanden från hans sida avvisades på ett sådant sätt att hans ömhetskänslor och kontaktbehov blev avkylda eller sårade. Han förstod inte. Vad kände hon för honom? Hon uttryckte aldrig några känslor gentemot honom vilket i sin tur låste hans känsloliv. Han vågade eller kom sig inte heller inte för med att ge henne några kärleksord fastän han inget hellre önskade.
Allt eftersom tiden gick ledde dessa känslomässiga avvisanden till att han laddades upp mer och mer i sina behov av närhet. Ju längre han gick miste om hennes kärleksbevis desto mer trånade han. Det ledde ofta till att han blev stinslig och provocerad, vilket i sin tur orsakade långa och hätska ordväxlingar. Periodvis var han också deprimerad.
De enda tillfällen han fick fysisk kontakt var när de själva eller någon av deras kompisar anordnade en ”hippa”. Då dansade man till jazzskivorna som oftast Erik tog med sig. Erik älskade dans och ansågs i gruppen som en mästare i den konsten. Han var den som ”trixade” mest och som kunde föra bäst. Här fick han möjlighet att hålla om sin Karin, speciellt när de dansade efter långsamma låtar. Då försökte han trycka sig så tätt som möjligt mot henne.
Denna frustration att inte vara trygg och känna sina känslor besvarade gjorde relationen alltmer komplicerad. Trots att de nästan dagligen möttes i något sammanhang blev Erik mer och mer osäker, såväl på Karin som på sig själv. Vad väntade han sig av framtiden? Skulle hans obesvarade kärlek någonsin bejakas och besvaras? Skulle Karin öppna sig när hon blev äldre och mer självständig? Frågorna hopade sig i hans huvud och han såg allt mindre hoppfullt på framtiden.
Några framsteg hade han i alla fall så småningom lyckats göra i sina försök till närmanden. Korta stunder, när situationen i Karins rum föreföll ”säker”, kunde han få ligga på sängen bredvid henne. Då upplevde han något som liknade lycka när värmen från hennes kropp nådde honom. En ännu större höjdpunkt inträffade efter ett par års bekantskap. Då lyckades han vid ett tillfälle förmå henne att klä av sig så att hon bara hade sina underkläder på sig. Det var för att han skulle få rita av henne, vilket han tidigare gjort ett par gånger när hon var påklädd. Med darrande händer lyckades han göra en kolteckning av henne när hon satt på en stol innan hon efter en kort stund åter hoppade i sina kläder. Han var duktig att teckna och hade länge längtat efter att få rita efter modell. Resultatet förvarade han sedan i ett gömställe som en hemlig skatt.

Naturligtvis kunde en sådan relation aldrig hålla i längden. Den var alltför destruktiv för båda parter. När Erik efter studentexamen började sin utbildning på annan ort blev tillfällena till möten med Karin allt mer sällsynta. Nu kunde han för första gången få litet distans till henne. Utan att någonting behövde sägas, utan upprivande känslostormar och förklaringar, upplöstes relationen av sig själv. Han kände sig befriad och förstod hur komplicerad hans tillvaro skulle ha varit om de fortsatte att träffas. Nu upplevde han sin nyvunna frihet som frisk luft efter lång tid i ett unket rum.

Under fem år såg han henne aldrig. Han hade så småningom låtit henne sjunka ner i undermedvetandet och börjat släppa in andra av motsatt kön i sitt liv. Detta hade varit otänkbart under den tid de var ett par. Nu kände han det som ett ackumulerat behov att uppleva kvinnlig närhet ”på riktigt”. Hela hans längtan hade under de två åren med Karin varit inriktad på just detta, att få ge och ta emot av den värme och de starka känslor som fanns inom honom. Nu, när han efter en tid hade fått distans till henne, började han inse att hans nyvunna frihet innebar fantastiska möjligheter att äntligen uppleva detta.
Denna insikt resulterade i en explosion av ”kärleksupplevelser”. Det var inte svårt att hitta flickor som längtade efter kärlek, hela världen var full av dem. Det insåg han snart. Han var en öppen och trevlig ung man som såg bra ut och definitivt inte hade kontaktsvårigheter. Men var det kärlek han upplevde? Efter de första träffarna med en ny erövring och det ofrånkomliga sexuella mötet som skulle befästa kärleken, tröttnade han snart när kraven på framtiden ofrånkomligt började brännas. Då var det dags att bryta och jaga vidare. Han ville och kunde inte vara ensam. Hans behov av närhet var enormt. Därför tog det sällan lång tid innan han träffade en ny hoppfull kvinnlig partner, varpå samma procedur upprepades.

En dag mötte han Karin på Centralstationen i Stockholm. Det var nära att han inte kände igen henne. Hon var inte en osäker blyg flicka längre utan en dam med rak hållning och blicken stadigt seende på honom. Hon till och med log. Han blev nästan mållös över att möta henne så här oförhappandes. Hon hade under så lång tid inte funnits i hans medvetande.
De gick in på ett kafé och pratade. Hon var ledig några dagar från sina studier på universitetet och tänkte roa sig i Stockholm. De hade mycket att prata om. Erik fick en impuls att fråga om hon vill följa med till hans bostad så att de kunde talas vid i lugn och ro. Till hans förvåning tackade hon ja, men hon måste uträtta en del ärenden först och komma senare.
De skildes och Erik skyndade hem och började städa upp. Han ville ha snyggt när Karin kom. Det var något han alltid varit noga med, inte bara under sina år med henne, att kunna visa upp en estetiskt tilltalande miljö runt omkring sig. Hon ringde på några timmar senare, och han lade märke till att hon hade lagt ny make up sedan de sågs på stationen.
Det kändes trevligt och avspänt att träffa henne, inte upprivande eller smärtsamt som han en stund befarade. Hon var helt annorlunda nu än den hämmade tonåring han kände och trånade efter tidigare. Han visste inte vad han tyckte om det. Han kände ingenting av det som funnits, bara en nyfiken undran över vilken person det var han hade framför sig. Det mesta var annorlunda. Hon pratade mest, tvärs emot det som varit. Han lyssnade förstrött och var mer inriktad på hennes kroppsspråk som han tyckte var ansträngt och helt olikt den blyga person hon alltjämt var inom honom.
Det drog ut på tiden och kvällen nalkades. Erik frågade om han fick bjuda på middag, vilket hon inte hade något emot. Medan han ordnade med maten gick Karin runt i den lilla lägenheten och granskade hans föremål. Även detta förvånade honom. Tidigare hade hon aldrig visat intresse för något som var hans.
De åt långsamt medan de samtalade. Han hade dukat så vackert han kunde, och i de vackra glasen serverade han vin. Hon berömde honom för hans matlagningskonst, och efter måltiden hjälpte hon honom med disken. Efteråt fortsatte de att samtala till långt inpå kvällen, och Erik förstod att Karin måste stanna över natten hos honom.
Men var skulle hon ligga? Han hade bara en säng, stor och bred visserligen, men hur skulle det vara att de nu, fem år efter deras avslut, låg i samma säng? Henne, som han knappast fick röra under två hela år.
Han erbjöd henne att sova över. Utan tecken på blygsel nickade hon jakande som om det var den naturligaste sak i världen. Nu var det snarare han som blev generad. Det kändes overkligt och inte helt naturligt. Han klädde av sig snabbt för att hinna först i säng. Han ville inte visa sig varken halv-eller helnaken för henne. Han var förvånad över sig själv. Det som nu hände hade ju varit hans hett eftertraktade längtan under hela den långa tiden med henne.
Efter en rätt lång stund i badrummet kom hon fram emot sängen. Hon var klädd i ett tunt, nästan genomskinligt nattlinne som väl exponerade hennes slanka kropp. Han kände sig torr i munnen. Hon kröp ner bredvid honom. Eftersom sängen inte var avsedd för två gick det inte att undvika kroppskontakt. Både han och hon låg alldeles stilla och ingen av dem sa någonting på en lång stund. Erik funderade över vad han egentligen kände just nu. Var det upphetsning, blygsel, osäkerhet, eller vad var det?
Han kunde inte bli klar på det. Plötsligt kände han en hand på sin mage. Han låg alldeles stilla. Känslan av overklighet blev ännu tydligare, som om det som hände faktiskt inte hände. Handen började röra sig, sakta och avvaktande. Han kände ingenting. Efter en stund stannade handen upp och han hörde Karins välbekanta röst säga –Vill du älska med mig?
-Älska? tänkte han. -Hur skall jag kunna älska en dröm? Hon är inte verklig, hon är inte min.
Nu hade hon rest sig upp och tittade undrande på honom. Sedan drog hon upp linnet, satte sig gränsle över honom och drog linnet över huvudet. Vad han såg var en fulländad kvinnokropp, smäcker och välformad. Men det var inte hon. Det var en vålnad, en gengångare som kommit till honom för att påminna om en sedan länge förträngd plåga. En plåga så djup att den format hela hans inre och skapat oläkbara sår i hans själ.
Hon började sakta röra underlivet för att väcka hans lustar, men ingenting hände. Efter en stund, stannade hon upp. –Hur är det fatt, Erik? Känner du ingenting för mig längre? Jag trodde du ville ha hela mig en gång i tiden. Nu får du det. Varför tar du inte emot?
Han kunde inte svara på frågorna. Hur skulle han kunna ta emot något han tidigare trånat så mycket efter men berövats, skoningslöst och obevekligt. Det hon nu erbjöd var inte det han längtat efter. Det var någonting annat, han fann inte ord för det. K
Han kände sig bara kall, overklig och trött.

Hon kröp sakta tillbaka till sin plats i sängen och låg sedan tyst och orörlig. Den kommunikation som utväxlades var tyst och outtalad. Det fanns inget mer att sätta ord på, inget att tillägga. Det enda som skulle återstå av deras relation var tystnad, tomrum och främlingskap. Resten av livet.


Författare:

Publicerat

Dela: