Hopp om solsken

Två män möts på ett cafè. Den ene av dem ser ganska risig ut,
okammat hår och ett härjat ansikte. De båda männen är goda vänner sedan lång tid tillbaka. De beställer varsin kopp mörkt, starkt kaffe och slår sig ner vid ett bord.
En av dem, den som inte ser sorgsen ut, fiskar ett paket Camel ur sin jackficka.
Han sätter en cigarett mellan läpparna och tänder den nonchalant med två tändstickor.
De båda männen säger inget, utan sitter bara och smuttar på sitt kaffe i tystnad.
Rök från den tända cigaretten letar sig uppåt i rummet.
'Jag har en underbar flickvän.', säger mannnen med det härjade ansiktet och bryter tystnaden.
Den andre drar ett djupt halsbloss.
'Varför ser du då så sliten ut?', undrar han och blåser ut ett moln av rök.
'Vi bråkade.'
'Sånt är aldrig kul.'
'Vi bråkade, och det var mitt fel.', erkänner den förste med en genomträngande, rödsprängd blick.
Tystnaden härskar ännu en gång. Det heta kaffet får de båda att känna sig varma inombords. Utanför virvlar löv i alla höstens färger i vinden, och ett kyligt regn hammrar ihärdigt på fönsterrutorna till det lilla cafèt.
'Har du försökt att be om förlåtelse?', frågar den andre.
'Ja...men det känns som om det aldrig kommer att vara så som det var innan igen.'
Den förstes röst låter trött och uppgiven, och han stirrar ner på sin kaffekopp när han uttalar orden. Den andre fimpar sin upprökta cigarett i det runda askfatet av glas, som står på bordet de sitter vid.
'Inget är någonsin som det var, allt förändras. Förr eller senare.', säger han.
Den förstes blick verkar vara långt borta. Han vill skrika, be om förlåtelse, säga att han hade fel, berätta att han ångrar sig. Mest av allt vill han gråta.
Han gör inget av det. En ensam tår rullar dock ner över ansiktet.
'Det gör så vansinnigt ont.', förklarar han.
'Efter regn kommer solsken.', säger den andre.
'Jag vill tro det, men jag vågar bara hoppas. Jag hoppas det så mycket.'

Jan S -01

Skriven av: Jan Schagerström