Publicerat
Kategori: Novell

Hopplöst längtande

Hopplöst längtande inspirationskälla: Unbreakable- Faydee

Jag har alltid sett mig på det sättet, oavsett vad folk försökt säga för att ändra mitt tänkande, vet de alla om sanningen. Människor är uppdelade i grupper och personligen tillhör jag den man längtar efter att lämna, ett hopplöst fall.
Spegeln är sanningen, den visar det jag försökt undvika sedan den dag jag insåg att jag aldrig skulle bli som dem, att jag aldrig skulle passa in. Bruna, slitna lockar och en kall, grå blick, det skulle kunna vara vem som helst. Jag drog nitlotten vid födseln och det krävs konstant styrka inombords för att leva med den i fickan. Jag kan inte skaffa de där märkeskläderna man förväntas ha där hemma, väntande i garderoben, väntande efter att få visas upp. Men det spelar ingen roll, en sådan som jag kommer inte nå en högre nivå, jag är fast här. Spegeln visar det alla ser, utsidan, det är just det som är problemet.
Det var soligt, men än inte tillräckligt för att gå runt i T-shirt. Strålarna sken ner på hörnan där jag satt, lutandes mot tegelväggen. Den var uppvärmd och jag kunde känna ryggen hettas upp av den tunna skinnjackan. Jag hade äntligen fått en logisk anledning till att bära solglasögon, det är svårare att förklara då man kan se frosten på bilar och tegeltak i den lilla staden. Efter incidenten tidigare på dagen handlade jag sedan med en vana, ignorans, på med solbrillorna och ögonen mot asfalten. Det var en stor grupp, de alla stod upp för varandra, jag ingick inte i någon sådant, jag stod alltid själv, allt jag behövde gå genom gick jag genom på egna fötter. Det tjänar inget till att kämpa emot, du förtjänar det.
Psykologen, den enda person som tog sig tid att lyssna till vad jag hade att säga, ändå kunde jag inte få fram rätt ord för att hon skulle kunna förstå. Jag var inte ens säker på att jag ville bli förstådd, mitt liv såg ut såhär, nedvärderad av sinnet och utomstående, dagligen. Men den största fienden var inte Johan eller Elias, inte ens Daniel. Depressionen var jag född med, den gick i släkten och jag tog nu den vidare. För er som inte vet vad det innebär kan ni tänka er detta, du drunknar, men kan se alla runt om dig andas. Det är en stoppskylt mellan min vilja och glädjen, hela mitt liv har jag försökt nå den lycka, den man kan läsa om i de slitna böckerna på mediateket och i artiklarna på den bloggen jag tycker så mycket om.
Första gången jag kom hem med en blåtira och blodig näsa, blev jag tillsagd att slå tillbaka vid fara, men föräldrar förstår inte. Jag kunde förstå killarnas tankar, jag såg inte värst bra ut och lyckad var inte precis mitt mellannamn. För en vecka sedan inträffade en underlig sak, en sak jag inte kunnat släppa sedan dess, någon stod faktiskt där, bredvid mig. Han var lång men ranglig och hade bruna genomträngande ögon (vid närmare eftertanke är de mer åt det svarta hållet). Jag intalade mig själv att det endast var något jag såg eftersom jag så gärna ville det, men idag skulle jag förstå.
Det var lunchrast och jag hade just kommit ut ur det kyliga hörnbåset i herrummet, de stod vid handfaten, Elias sneglade mot mig i spegeln och viskade något ohörbart, men misstänksamt, till Daniel. Innan jag hunnit uppfatta situationen, låg min högra ansiktshalva nertryckt mot det kalla, smått fuktiga toalettgolvet. Det sved i den högra armen där en armbåge lyckats träffa en känslig punkt och en början av ett blåmärke kunde synas svagt. Jag tog tag i den närmsta papperskorgen och hasade min trötta kropp mot väggen. Jag kikade mot spegeln snett framför, tänk att få se ett leende.
Då kom han, killen från förgående vecka, jag kände igen honom från biologin, det var Mikael. Man kunde se frustrationen i hans mörka ögon då han lutade sig mot mig, lade sin arm runt min midja och drog mig uppåt. ”Jag förstår den svaghet och uppgivenhet jag ser i dig, en gång kände jag likadant”, sa han. Just vid den stunden nådde dessa ord ända till hjärtat, de fick mig att förstå att jag inte alls är ensam, det finns andra som känner som jag, andra som klarat av det jag kämpar med varje dag. Du klarar detta.
Nästkommande morgon skulle de stå och skrika efter mig på väg mot skolans vitmålade huvudingång, men denna gång var det annorlunda, det gjorde inte längre ont, orden studsade mot min kropp. Jag kunde direkt se, i detta ögonblick, smutskastningen skulle inte längre kännas tillfredsställande, då jag bestämt mig för att inte längre bry mig. Jag förstod då att det var i mitt eget huvud som all skada skett, endast jag kan skada mig själv. Min depression satt kvar djupt där inne, men den skulle inte längre påverka mitt dagliga humör och beteende. De skulle tröttna på att lägga tid på att försöka skada en individ som inte skulle ta åt sig, det tjänade inget till.
Min familj och vänner hade blivit lyckligare då jag mådde bättre. Psykiska hälsoproblem påverkar de som lever runt om dig, tänk på det. Ofta ser vi inte möjligheterna som egentligen är uppenbara om man försöker. Att gå till en uttråkad psykolog, gråta ut i den våta kudden och ringa upp ungdomsmottagningen var inte det som hjälpte mig mest, det var inte förrän jag själv insåg min styrka som jag fann glädjen. Nu ser dagarna annorlunda ut, jag vågar gå med huvudet högt och de kunde inte längre röra mig, mitt hopplösa längtande gjorde mig okrossbar.


Tjej på 16 år, boende i Helsingborg. Går första året i gymnasiet med ekonomi som inriktning, tankar om att i framtiden arbeta som socionom eller ekonom. Stort intresse för att skriva och läsa.
Malou Andersson är medlem sedan 2017 Malou Andersson har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren