Höst-tröst

Hösten måste höra himmelriket till, för på jorden finns intet mer.
Grå slöjor lägger sig som spindelväv över ansiktet och kväver, kräver
att man ska vara stark.
Vinden är elak på hösten, den tränger sig in genom porerna och vidöppen,
sårbar står man, mår man inget vidare.
Lönnlöven singlar ner, vinglar, rusiga av stundens allvar. Klädda till bal i rödgula kläder, tråder de dödsdansen, intet ont anande.
Kastanjen kastar ner sina taggiga bomber och efteråt löven. Dessa vet inget om singlande. Som stora kotletter landar de, bruna, fula och marktäckande.
Talgoxen kikar in genom rutan, på mitt frukostbord. Beundrande, undrande,
konstaterar så orättvisans oskrivna självklarhet.
Jag samlar ved för att elda med och hålla vemodet borta för stunden. Ved-mod.
Då skriker lomen och ångesten fastnar i tjockan och växer, tills den slutligen släpper och faller som tunga grå droppar från skyn, ner i dyn. De rinner, försvinner i rännilar, strilar i bäckar och floder och sen ut till havs.
I ett nafs kommer mössen i tusental, med resväskor och paraply. Gullfibersäng i Gullfiberbo, där får de ro, när de inte leker tafatt med katten. Men katten är gammal och nästan döv och sover hos matte om natten.
Den feta flugan sitter i fönstret och fnyser föraktfullt åt mina försök
att få den att flyga bort därifrån. Ut! Det enda som flyger ute är löv!
Talgoxen tjurar, han kurar i buxbomens gröna gemak.
Men plötsligt far flugan, nu fullständigt förvirrad, rakt in i lampan, likt Ikaros. Hon ville väl värma sig. Imorgon ligger hon dumdristigt död på rygg, fast trygg.
För kanske är det bättre att hastigt förtäras av elden än att långsamt frysa ihjäl?
Jag vecklar ut vinterpläden och dricker svart vinbärste med likör i och glömmer snart hela världen.

Skriven av: Laila Norman