Hösten, smittan!

Sommaren gick mot sitt slut
Bokaspers låtar från 90 talet i lurarna
Genom ett gulnande Sverige i en tågkupé luktande av gammal hund och pulverkaffe.

Tankarna går tillbaka till en sommar jag aldrig vill ska sluta.
Tillbaka till en årstid jag alltid längtar till.
En årstid jag saknar innan den slutat.

Sommaren

Årstiden som sitter djupt i min själ. Jag frågar mig varför och känner efter. Vad är det som gjort att den satt sig så djupt i mitt inre. Den ständiga längtan som gror inom mig.

Älskar sommaren för dess varma sommarkvällar. Solen sänker sig sent om natten ner över en gulorange horisont, myggen närmar sig min varma hud, en svag bris drar förbi genom trädkronorna. Daggen har plötsligt fuktat gräset utan att jag märkt det. Mina andetag är djupa, avslappningen har fyllt mina kropp. Njutning. Det är njutningen jag älskar. Närvaron. Här och nu. Allt är här och nu. Ingen oro, inga måsten, inget i går, inget i morgon. Bara jag och sommarkvällen, här och nu.

Älskar sommaren för regnet. När skyarna öppnar sig fyller sommarluften med regn. I timmar hindrar det mig från att gå ut och klippa gräset. Tvingar mig att sitta på verandan och vänta. Stuprören skvalar och plasttaket dånar under de hårda dropparna. Jag hör inget, bara regnet. Regnet o jag. Som ett spel pågår det oss emellan. Det retas med mig. Slutar, jag tänker, nu ska jag passa på. Drar i ogräset mellan jordgubbsplantorna när jag känner mot min rygg, små droppar av vatten. Väntar i köket med kaffekoppen i handen. Mot fönsterbläcket slår dropparna ner och skvätter upp mot glasrutan. Regnmätaren fylls sakta på, 5 millimeter redan på en halvtimme. Det gör mig glad fast ändå inte. Kanske är det rekord? Spelet fortsätter i några dagar innan solen plötslig möter mig vid toalettbesöket på morgonkvisten. Sover någon timme till och drömmer om den välklippta gräsmattan jag snart ska ha. Med ett leende på läpparna vaknar jag. Ut i solen, så skönt det ska bli. Lyssnar. Det smattrar! Drar gardinen åt sidan och ser, regn. En dag till under ett smattrande verandatak men ändå njuter jag. Älskar det. Regn. Som ett naturens spel med människan. Konstaterar att det gärna får regna, men jag längtar efter sol.

Längtar efter en sol het som glödande kol. Gassande med heta strålar ner över min trädgård. Fyller mina lungor med het torr luft. Gräset har slutat växa och jag vattnar rabatterna för att inte rosorna ska sluta blomma. Vattenslangen pumpar ut liter efter liter av det lite unket luktande sjövattnet. Vattenspridaren sätts igen av det dyiga vattnet. Jag rensar, kopplar ihop och vrider på igen. Grannen gör likadant. Värmen tar musten ur min kropp. Den gör mig orkeslös och seg. Den hindrar mig från att sova. Den håller mig vaken om nätterna mellan klibbiga lakan. Den håller mig borta från kroppskontakt. Ohh en svettig kropp, håll dig på armlängds avstånd! Tror den testar min uthållighet. Klarar jag 3 veckor med oavbruten hetta då klarar jag allt. Blir less på värmen men när jag sätter mig i skuggan och slappnar av. Ja då njuter jag ändå till fullo. När jag går över den hårda gulnande gräsmattan, när jag vrider mig i sängen, när jag rensar vattenspridaren, jag njuter. Det är sommar!

Men nu såg jag i går, en gul strimma i björken vid busshållplatsen. Som ett gult vattenfall från en grönskande skog. Som en gul smitta som sprider sig över min älskade sommar. Ingen kur finns det mot sjukdomen, höst. Den kommer vare sig jag vill det eller inte. Den smyger sig på, tvingar mig att ta vantar när jag cyklar, tvingar mig att sätta på värmen i mitt hus, tvingar mig att tända lampor på kvällen. Hösten är en börda, tvingar mig till mycket. Jag vill njuta och nu kommer den. Hösten.

Jonas Lind, 0980912

Författare:

Publicerat

Dela: