Publicerat
Kategori: Novell

Höstlängtan

Höstlängtan.

Nu stod jag där ensam som så många gånger förut. Jag stod mitt på perrongen helt utelämnad åt sorgens och saknadens dystra händer. Kylan kom krypande och blåsten verkade aldrig vilja lämna mina frusna kinder. Hennes mjuka kyss som jag fick innan hon åkte, var det enda som värmde mig.
De stora träden runtomkring stationen var nakna ända in på stammen, och på marken låg dess bruna blad i högar. Runt perrongen var det annars en frodig och grön trädgård, men nu var det bara knotiga och ensliga buskar som vajade ensamt i vinden.
Det är konstigt, tänkte jag, att jag inte märkte någonting av detta innan, när hon var med.

Solens mjuka strålar smekte världen omkring oss, och likt hennes händer, värmde de min kropp.
Bara att få vara vid hennes sida fick dagarna med henne att bli bättre än alla de föregående i mitt liv.
Hon har ett sådant fantastiskt ansikte. Hennes ögon är som havet, blå och djupa. Hennes mun är så liten och len, att var enda ord som kommer ut från den är ett litet under. Hennes kinder är lena och rosenröda, och det finns inget bättre än att få känna dem nära mina.
Det var en speciell helg, det visste vi nog båda. Jag hade inte kunnat koncentrera mig på någonting. Visst hade jag drömt om nätter med henne, men när hon sa att det skulle bli verklighet trodde jag inte på henne.
Det var ofta jag tänkt mig henne naken när jag låg ensam i min säng. Men som jag såg henne då, där hon stod framför mig och tog av sig sina kläder, den skönheten hade jag aldrig kunnat drömma om.
Det var första gången jag såg en kvinnas kropp helt naken. Hennes höfter var bredare än mina, och hon hade en helt underbar svart triangel som var innesluten i en större nästan vit triangel som sträckte sig mellan dem. Inte lika vita, men blekare än resten av hennes solbruna kropp, var brösten.
Jag har aldrig legat så nära någon som jag gjorde med henne. Vi låg där bredvid varandra, som man och kvinna. Hon luktade så gott, jag hade velat spara den doften för alltid. Jag minns att hon vände sig mot mig och log, men nästan med detsamma blev hon allvarlig och nickade eftertänksamt för sig själv medan hon stadigt såg in i mina ögon.
- Vill du älska med mig?
Men jag skakade på huvudet.
- Nä, ”Älska” är inget bra ord. Det…det betyder så mycket…
Hon nickade och förstod vad jag menade.
- Ligga med varandra, föreslog hon.
Jag skakade ivrigt på huvudet.
- Nä jag håller med dig, sa hon. ”Ligga med varandra” låter så trist.
Jag nickade.
- Knulla?
Jag skakade på huvudet.
- För fult, menar du? Frågade hon.
Jag nickade. Hon nickade också.
- Mmm. Ibland är ”knulla” för fult. För grabbigt. För mycket tonårskille, sa hon.
- Ha samlag, föreslog hon.
Jag fnissade och skakade på huvudet.
- För torrt? För mycket lärobok?
Jag nickade.
Nu var hon tvungen att tänka efter, innan hon kom på flera ord:
- Pippa?
Jag gjorde en grimas och skakade på huvudet.
- För gubbigt, va? sa hon.
Jag nickade och fnyste.

- Göra Det Där, sa hon.
- Göra det där?
- Somliga säger så, förklarade hon för mig. ”Ska vi göra det där” säger dom. Och då menar dom …ja, det där…

Efteråt när det endast var månen som lös starkt på himlen, och det var varmt och kvav på rummet, visste jag att 'Älska” var det rätta ordet. Hon hade somnat på mitt bröst, och det var då jag förstod att det var många känslor inblandade. Hon litade helt och hållet på mig, och jag likaså. Hennes ömhet och lidelse hade smittat av sig. Jag kände mig som en helt ny människa. Så mycket mjukare på nåt sätt.
Det första jag hörde när jag vaknade morgonen därpå, var hennes lena viskning i mitt öra.
- Jag älskar dig!
Vi låg där i min säng, jag på rygg, och hon på mage. Hon berättade att hon ville leva med mig för alltid. Egentligen skulle jag inte trott på henne, men det var nåt särskilt med hennes ögon. Hon menade det verkligen.
Jag tittade runt i rummet, och förstod att jag var en ändrad man nu. Jag har blivit fångad av kärlekens mystik. Jag låg där vid min älskades sida, som jag förfört och berört. Hon hade fått mig att förstå varför alla fruar väntar med gråt i ögonen, när deras män inte kommer hem i tid från jobbet. Hon hade fått mig att förstå varför människor blir deprimerade av att vara ensamma.
Men jag var inte ensam nu, jag hade henne…

En tår rullar sakta ner över min kind, och jag slår sakta upp ögonen. Stationen står fortfarande där framför mig och påminner mig om att hon åkt. Bänken är isande kall, och vinden har börjat bli outhärdlig. Jag blickar ner mot rälsen som går som en livslina där på marken. Den är lika rostig och skör som kärleken kan vara. De åldriga trädstockar som håller uppe hela konstruktionen är likt ett förhållande i behov av förnyelse, de är gamla och måste snart bytas ut mot nya.
Jag tänker på min älskade och undrar om hon saknar mig, det har ju inte gått mer än trettio minuter sedan hon klev på tåget, men det känns som om det gått flera timmar. Det är konstigt att tiden kan vara så varierande. Den går så sakta när man är ensam, och så snabbt när man är två.
Jag tittar ner på rälsen igen och tänker att den snart skall föra henne till mig igen…




Skriven av: Martin Karlsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren