How the young heart really feels

hon slog bort blickar och fick svaga knän när han gick förbi. snurrgungor stannade och hennes värld snurrade snabbt.

ibland stod han vid sandlådskanten och pratade med någon av pojkarna. då stod hon så nära hon vågade för att lyssna på fotbollsmatcher, storebröder och hemliga äventyr.

han var äldst på dagis och hade slutat med overall. hon var fyra år och visste hur frusna kroppar svettades när blickar möttes i snötyngda klätterställningar.

en dag i juni blev hennes undergång och hon ska för alltid hata jordgubbstårtor och silverkedjor. hennes dagistid var längre, men för honom slutade den där. hans stolta leende ekade i hennes huvud när hon satt i cykelförrådet för att röra vid styren och sadlar hans händer kunde ha nuddat. hon hörde grinden öppnas och stängas många gånger. hon vet inte när, men någon gång gick han ut genom den för att aldrig komma tillbaka.

under en sensommarvarm vecka i september lärde hon sig inte namnen på de nya barnen, utan vägen till den stora skolan. hon skolkade från kullekar, eftermiddagsvilor och temadagar om höst för att se honom lära sig plus och minus.

det var en tisdag klockan ett. hennes kropp skakade av kyla och ensamhet, och hennes röda stövlar fylldes hastigt av kalla regndroppar. med rödgråtna ögon stirrade hon stint på barnen i klassrummet. 'ingen regnkappa och för små stövlar fulla av vatten gör ont', tänkte hon högt. 'men inte lika ont som kärleken', viskade en röst bakom henne.

sakta vände hon sig om. där stod en pojke och skakade lika mycket som hon. han var några centimeter längre än henne och hade lika ledsna ögon.

'vad vill du mig', frågade hon hårt, utan att det var meningen. 'jag skulle vilja värma dig och ditt hjärta, ni ser förkrossade ut', svarade han och såg på henne med förhoppningsfulla ögon. hon kände igen honom från dagis och ibland hade hon skymtat honom på skolgården. 'jag ska gå hem nu, adjö', sa hon och gick.

nästa morgon gick han till dagis för första gången på länge. det kalla regnet rann över hans ansikte och blandades med varma tårar. han ville aldrig mer stå på skolgården för att se henne beundra en annan pojke.

hon satt uppkrupen på fönsterbrädet och såg på stressade föräldrar och blöta barn. fönsterrutan skyddade henne mot regnet men inte mot kylan. det gick en pojke där ute som trotsade vattenpölarna med sina tunna tygskor. han hoppade jämfota mellan rännilar och k-brunnar för att ta sig fram.

när han kom in i världen av torkskåp och nappar erbjöds han en liten hand med röda naglar. 'vill du fortfarande värma mig', frågade hon nervöst. han nickade och tog hennes hand i sin. sedan smög de iväg till kuddrummet för att aldrig mer bara se på när andra levde.

Skriven av: Emma