Publicerat
Kategori: Novell

Hugosson

Som vanligt infann sig en viss trötthet, inte på grund av sömbrist utan det monotona cirkulerande surr som tyngde och bedövade den förr så sprudlande hjärnan. En hjärna som en gång i tiden var full utav tydliga tankar, klara insikter och varje dag fylld utav idekickar som kunde ge den mest dystra och nedstämda person sin näring för att utföra ett gudadåd. Denna hjärna gungade runt i samma takt som Johan förde sina steg framför sig.

Det var i en maklig takt som han tog sig fram, men han hade ju inte heller någon större brådska, dessutom så regnade det, de goda frukostfrallorna var slut på Ica och han kände sig allmänt seg i hela kroppen. När han rundade hörnet förbi Seven-eleven butiken uppkom ett gammalt kärt minne av när han hade nått åldern av 16år och skulle köpa sina första kondomer, Kristina hade ju yttrat någonting i stil med att deras dåvarande förhållande hade pågått en längre tid och hon skulle vilja att de tog det ännu längre. Johan rös lite grann av minnet, både minnet av den söta Kristina men också hur den äldre tjejen bakom disken i butiken hade flinat nästan lite elakt till honom precis som om han inte skulle vara man nog att köpa kondomer.
Äh tänkte han, vad finns det för vitts att bry sig om detta, föresten så jobbar hon kvar i butiken mellan Rosengatan och Allen, hon måste vara 25år nu eller runt den åldern i alla fall, undra vem som är den största losern? Hellre bli hånad av vissa personer för sitt intryck hos människor än att vara fast i något monotomt stilladödenarbete eller i alla fall så lär det ju kännas så efter ett antal månader och år, men hon är väll för dum för att inse detta själv tänkte Johan.

Han fortsatte nedför Allen, inte många människor sågs, faktum var att han inte mött en enda människa på ett bra tag nu. Det var den där förvirrade tanten som gick in i sin portgång när han passerade. Däremot några meter framför honom började konturerna av en ihopsjunken gestalt uppenbara sig, regnet låg ganska tjockt så det var svårt att utskilja viktiga detaljer för en bättre bedömning utav karaktären men ju närmare Johans steg tog honom så började det också gå upp för honom vilken som satt där, ensam och ihopsjunken. Det var en person som Johan kände och det förvånade honom lite.

-Hej! Markus sitter du här.
Det kändes som om hans hälsningsfras kunde ha fälts av en förälder och han försökte ungdomliga den lite med
-är det lugnt?
Markus höjde sitt ansikte sakta och det första som nådde Johan kom som ett knytnävslag. Markus blick var frustrerad, vilse, det till och med sved till i Johan när han fick se Markus utryck.
-Lämna mig, jag orkar inte med människor just nu.
Johan insåg genast att här fanns någon som stod ännu längre ner i någon slags deprisions- trappa än vad han själv gjorde. Han satte sig bredvid Markus och började stirra rakt fram in i den ljusblåa golfen som stod parkerad på andra sidan gatan.
-Varför?
-Varför, varför, varför?
-Varför skulle han göra det, han av alla människor, HAN?
Markus började fälla tårar nedför sina kinder, det gick inte riktigt att hålla tillbaka och inom några sekunder började han storgråta och slå med knytnäven ned i den hårda asfalten.
Johan tog tag i Markus handled och försökte få honom till att sluta men ju mer han försökte bromsa slagen ju mer rycktes han med, helt plötsligt kände han själv en stor sorg inom sig.
-Vem, vem? frågade Johan.
-Matias, Matias Hugosson.
-Den jävla FITTAN hur kunde han vara så FEG. Sa Markus.

Det blev tyst i flera minuter, Johan skruvade lite på sig och försökte finna något eller några ord som skulle passa in för tillfället men de ströp sig själv i halsen på vägen ut ur mun mynningen.
Tillslut vände Markus upp sitt ansikte mot Johan för att söka kontakt.
-finns det någonting som betyder någonting i dagens läge?
Frustreringen i hans ansikte var gripande och Johan flackade med blicken för att inte möta Markus.

Johan började se på det han hade bevittnat alldeles nyss. Matias Hugosson det var ju killen som hade samma gitarr lärare som han själv, han var tydligen duktig på det.
-Var inte Matias ganska utsatt i sin klass? frågade Johan
-Vad menar du?
-Ja blev han inte han väldigt retad av några killar.
-Jo.
-Jo det blev han, fruktansvärt, allt bara för att de själva inte kunde ta sina egna förluster här i livet utan måste skylla dessa på andra.

Regnet började smattra allt väldigare mot bilarnas plåttak och kylan gjorde sig påträngande. Markus satt med hängande huvud orörlig som ett handikappat barn. I hans kropps utryck fanns inget som hälst tecken på närvaro. Johan tyckte att det hela började kännas skrämmande och påträngande.
-Har du lust å slagga hemma hos mig?, jag har kaffe och bullar som morsan skickade med senast hon var och hälsade på.
Markus sa inget men han gjorde några halvhjärtade nickningar som svar.
-Du kanske borde ringa Pernilla och berätta var du är!, hon ringde förut och frågade efter dig.
-Vad ska jag säga till Sofia? utbrast Markus.
-Sofia?
-Ja Matias flickvän, hon som nästan sett sjuk ut sedan hon blev tillsammans med Matias, beror väll på hennes oro över Matias, de var ju tillsammans i nästan tre år.
-tre år är lång tid.

-tre år är lång tid.


Skriven av: Niclas

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren