HUNGER




Veckoskrivning
- Hunger
av flera författare från Novell på
nätets mailinglista

=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0
0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=


Hunger
av Lisa


När man ska fasta är de första timmarna värst. Fasta
i betydelsen att enbart dricka vatten. De första
timmarna kurrar magen, sedan värker den på ett konstigt
molande sätt som inte går att beskriva. Den känns så
tom. Hjärnan blir trög, men känner sig okoncentrerad
och får lätt huvudvärk. Man har en låg
'retlighetsnivå'. Sedan börjar man må
bättre. Man mår bra på ett sätt som man nästan
aldrig upplevt förut. Jag vet inte om man blir mer
koncentrerad (förmodligen inte) men man irriterar sig i
varje fall inte längre på sin oförmga att koncentrera
sig. Kanske orkar man inte.


Undrar hur länge man kan hålla på innan man börjar
må illa igen. Jag har bara hållit på i trettio timmar.
Men då mådde ingen av oss längre illa. Efter det drack
vi var sin kopp välling, men egentligen kände vi att vi
lika gärna kunde ha skippat den, för hungriga var vi
verkligen inte.


Dagen efter samlades vi klockan 8 och skrev klart vår
labbrapport om hur vårat välbefinnande påverkas av
hunger.




=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0
0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=




Hunger
av Jessica


Jag hungrar efter närhet
har gjort så hela mitt liv
men när någon kommer tätt inpå
känns det ändå för nära


Närhet kan bli så komplicerad
så fullkomlig att det blir för mycket
den närhet jag söker
är mer enkel på något sätt


När jag sitter ensam i min trea
och allt är tyst och tomt
sliter min hunger värre än någonsin
tär på mig, nästan förgör mig


Men så kommer du
och inkräktar på mitt revir
tränger dig på
och är plötsligt alldeles för nära


All min hunger dör




=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0
0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=




Hungrig.
av Annika


Suger, det suger i min mage. Vill inte äta, är inte
hungrig på mat. Jag tar en macka i alla fall. Det
hjälper inte. Suget är kvar. Det är som ett stort hål
i magsäcken. Smärtar nästan. Hittar en Pizza i frysen.
Lagar till den, slukar den för att döva magen, trösta
den. Hjälper en liten stund. Går runt i lägenheten,
tittar, ensamt. Telefonen står tyst. Alla böcker är
lästa. Vrider lite på persiennen och kikar ut,
smygtittar på de som går förbi. Sen eftermiddag, alla
är på väg hem till sig, hem till en tvåsamhet, hem
till någon. Eller så går de två och två, nära
varandra på väg till något, till någon. Vänder mig
om ser telefonen, men den är tyst. Suget, hungern kommer
tillbaka. Tittar i kylskåpet. Hittar inget.
Bantningsplanerna far sin kos. Slänger på mig kappan.
Går snabbt som om jag var på väg någonstans,
försöker se upptagen ut. Skyndar in i butiken. Chips,
jordnötter. En veckotidning, lite läsk. Två
chokladkakor. Köper lite djupfryst färdigmat också, en
pizza och två pajer. Lite annat smått och gott slinker
ner i korgen. Betalar, låtsas som om jag inte ser
blickarna. Går hemåt, sakta, känner mig trygg med
kassarna i handen, kan dröja lite på stegen. Vill
egentligen inte hem, tystnaden och tomheten slår mig
sönder och samman. Känner vinden i mitt ansikte, njuter
av den friska luften. Vill gå vidare, gå bort till
något annat, till den jag är inuti. Men fegheten
tvingar mig hem igen. Vart skulle jag kunna gå? Vem
skulle jag kunna gå till? Hänger av mig kappan, plockar
upp tomheten ur kassarna, tomheten som skall fylla mitt
hål i magen, som skall fylla det jag hungrar efter.




=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0
0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=




HUNGER
av Robert Andersson


Draken hade förvandlats till sten. Ögonen var som
bergskristall, pansaret och fjällen liknade svart
basalt. Flickan strök med handflatan över en fjälliga
vägg. Draken lutade huvudet mot sitt ena framben som om
den fallit i djup sömn. Liten och obetydlig. Så kände
hon sig inför denna dystra staty som gömts av skogens
mossa och snår. Hon strök bort sina ljusa lockar från
pannan, och satte sig på en mossbevuxen klo av järn.
Saminas ögon var lika varma som soluppgången när hon
mötte flickans blick. Samina var klädd i en lång,
blåaktig mantel med kåpa. Fortfarande var hon vacker,
trots att hon var över fyrtio år. Men hennes skönhet
hade blivit mogen och härdad. Stavens topp av kristall
skimrade svagt i vårkvällens dis. Runt omkring dem
reste sig trädens knotiga stammar och grenar. Saminas
lykta inkräktade på det omgivande dunklet.
- Den är inte död, sade hon med en röst som klingade
likt åldriga silverklockor.
Den ligger i dvala. Drakar kan sänka sin
ämnesomsättning om de inte finner någon mat. Vet du
att en krokodil kan klara sig i ett helt år utan att
äta? En drake klarar sig i århundraden om den måste.
Men allt har sitt pris. Det kan du själv se.
- Den måste vara hemskt hungrig, sade flickan.
Hur känns det att inte äta på flera hundra år? Kan
den vakna upp igen?
Samina ryckte otåligt på axlarna.
- Du ställer alltid så märkliga frågor. Vad spelar
det för roll vad draken känner. Den har förstenats.
Jag tror inte att den kommer att vakna. Det har gått
för lång tid.
- När dör den då?
Samina slog sig ned på en sten.
- Den dör när kroppen eroderat bort. Kom så går vi.
Hon sträckte ut sin hand och flickan tog den.
- Kan du väcka upp den? frågade flickan innan de skulle
gå.
Samina ryckte till som om hon fått en elektrisk stöt.
Greppet om flickans hand släppte, och de såg på
varandra.
- Ja. Sådan är min kraft.
Men vi reste inte hit för att väcka ett förhistoriskt
vidunder till liv utan för att lära oss de glömda
sångerna och det döda språkets grammatik. Vi måste
lära oss musiken utan klang, och namnen på dem som
viskar i skymningen.
- Pröva mig, sade du igår.
Pröva min magi. Nu gör jag det.
Samina lade handen mot sin vänstra kind och slöt
ögonen. En tår glittrade på hennes kind. Flickan
visste att hon gjorde fel. Bakom ryggen anade hon den
urkraft som hölls fången i stenen likt en slumrande
vulkan. Även som stenstaty förnam hon den obevekliga
tyngden i drakens ögon.
- Be mig om något annat, sade Samina och skrattade
nervöst.
Du skämtar förstås. Säg att det är ett skämt!
- Om det vore lätt och ofarligt, så vore det ju ingen
prövning, sade flickan.
Det har Herokles sagt mig. Men du klarar det nog inte
eller hur?
Saminas ögon flammade till av vrede. Flickan såg ned
på myllan, och undrade varför hon utmanade Samina.
Samina som bara gjort henne gott.
- Det blir nog bra med det, fräste Samina mellan
tänderna.
I morgon ska vi tillbringa hela dagen här. Du ska nog
få se vad mina sånger kan göra.





=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0
0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=




HUNGERSONETT
av Gustaf


Vad hunger är, kan jag nog knappast ana.
Jag sitter i min mysfåtölj, i fred.
På skärmen ser jag flyktingarnas led
på ojämn väg mot Kukes och Tirana.


De höjer inte någon segerfana.
De köar blott för vatten, mat och ved,
för överlevnad. Ingen helig ed
kan längre hopp i deras ögon dana.


I flera dygn de vandrat, utan mat.
Om natten bomber mot kolonnen faller.
Av misstag sägs det, men det är tomt prat


av dem, som borde sitta bakom galler.
En kaka till jag tar från rågat fat
till kaffet, och betraktar magens daller.

Författare:

Publicerat

Dela: