Publicerat
Kategori: Novell

Hungrig i Amnsterdam



Fortsättning till ”Ensam på en flygplats”

Hungrig i Amsterdam


Efter äventyret på Schiphol Flygplatsen var jag helt slut då jag efter en stressig bilfärd genom Amsterdam kom fram till Beemasterstraat nummer fem där Fennie bodde. Det lilla radhuset var omgivet med en blommande miniträdgård som var rikligt utsmyckad med allt från gamla sönderslagna krus till små lustiga figurer i blå keramik. På varje kvadratmeter hade Fenny satt ut små pryttlar och mitt bland alltsamman fanns en liten damm med simmande änder i naturlig storlek. Senare fick jag uppleva att varje holländskt hem var ett under av uppfinningsrikedom när det gällde utsmyckning. För mig var detta nytt och spännande och jag fotograferade vilt för att visa Olle när jag kom hem
Terriern Buddie följde mig ständigt och vi till och med sov i samma säng om nätterna. Kan man annat än bli förälskad? Djur av olika slag är min stora passion. Nåväl nu var jag äntligen i Fennys pyttelilla men otroligt prydliga hem och jag blev glad då jag såg mina målningar hängande på väggen i vardagsrummet. Då hon ännu var i Sverige hade jag målat två porträtt av Buddie och ett av henne själv. Jag njöt av den lilla grönskande oasen och kände mig lättad att vara framme vid målet för resan vid sextiden på kvällen
Endast någon halvtimma senare började de objudna gästerna komma. Det verkade som om alla ville se och hälsa på den svenska kvinnan som målade så vackra porträtt av hundar. Inom en timma hade jag fått beställning på porträtt av inte mindre än fyra stycken jyckar. Gästerna kom och gick och jag blev allt hungrigare ty hade inte ätit något sedan frukostkaffet hemma. När vi äntligen blev ensamma kokte Fenny gott holländskt kaffe med socker och grädde. Hon serverade en skiva varm limpa med ost. Jag som nu var ordentligt hungrig längtade efter en ordentlig macka att sätta tänderna i. Jag undrade. Åt man inte i Holland? Nåja, det gick väl för sig att gå till sängs hungrig denna första natt. Vid tiotiden kom oväntat den sista gästen. Det var en femtonårig grannpojke som hette Jarno. Hans engelska var svag men han gjorde allt för att prata med mig och till slut fann vi varandra. Det var en riktigt liten gentleman trots sin ringa ålder. Vi fick lov att schasa ut honom strax före midnatt ty nu var vi ordentligt trötta både Fenny och jag. Denne unge man skulle hänga efter mig som ett plåster under hela min vecka i Amsterdam.

Tid att slagga och så hade klockan hunnit bli midnatt och jag var fortfarande hungrig. Som svenska är jag van vid tre mål om dagen plus lite kaffe emellanåt. Dittills hade jag endast sett ett vardagsrum och kök men nu kom den stora överraskningen. Mitt sovrum låg på andra våningsplanet och dit upp ledde en smal brant spiraltrappa. Hur skulle jag med mitt opererade knä klara att ta mig dit upp. Nu kände jag av paniken från flygplatsen igen. Jag stod en lång stund och stirrade på trappan utan att veta hur jag skulle börja. Skulle jag tala om för Fenny att jag var tvungen att sova på soffan i vardagsrummet eller skulle jag göra en kraftansträngning. Jag valde det senare och började ta mig uppåt sakta steg för steg. Jag kom halvvägs då jag måste stanna för att vila. Fenny hade gått ut med Buddie så hon såg inte mina tappra försök att nå upp till sovrummet. Med hjälp av ledstången kom jag upp i alla fall och började packa upp min resväska som Fenny tidigare burit dit.

Mitt rum var jättesött och med en enorm Kungsäng att sova i. På nattygsbordet stod en stor bukett färska rosor och ett litet kort som önskade mig välkommen. Fennie hade tänkt på allt men inte på att jag kunde vara hungrig. Förstod hon inte att en tjej blev hungrig? Nåja, det blir väl bättre i morgon när yran lagt sig. Tänkte jag.
När Fenny återvände med Buddie kom nästa stora överraskning. Toaletten! Det fanns både dusch och toa på övervåningen men toan funkade inte så bra. Det gick inte att spola, endast för ett litet kiss. Det andra fick man göra nere på toan nere i hallen. Alltså upp och ner för den branta spiraltrappan gång på gång under de kommande dagarna. Man har ju alltid ärende till sitt sovrum. Eller hur? Den första natten sov jag inte utan längtade hem förtvivlat. Jag ville vara hos Olle och i min egen säng och framför allt äta.

Hur jag klarade av spiraltrappan vet jag än i dag inte. Med hjälp av ledstången och stark vilja kom jag upp varje gång även om jag var alldeles utschasad. Morgnarna började med holländskt kaffe samt en skiva uppvärmt mörkt bröd med ost. Därefter bar det iväg till någon av Fennys alla vänner där det åter igen bjöds på holländskt kaffe och i bästa fall kex som tilltugg. Att jag fortfarande var hungrig fick jag glömma ty det fanns så mycket spännande att se och uppleva i de holländska hemmen. Synd att jag inte kan visa bilder ty goda vännen Nickys hem var ett under av dekorationsförmåga. Där fanns konstgjorda blommor, rosetter, vaser skulpturer, souvenirer av alla de slag, dockor och stickers. Till och med toaletten var så rikligt utsmyckad att man knappt ens kunde upptäcka toalettstolen. Jag kommer aldrig att glömma alla dessa pryttlar som människorna omgav sig med och jag tror att det enbart var kvinnorna som svarade för det estetiska.

Efter några dagar med enbart kaffe och bröd var jag vrål hungrig och insisterade på att vi skulle ta oss till närmsta Hamberger bar för att inhandla lite ordentlig mat. Milda makter, åt folk inte i Holland? Nu fick jag ta ett samtal med Fenny om min situation och tala om att jag faktiskt behövde äta ibland. Hon lovade att bättra sig och jag erbjöd mig att betala uppköpen på Stormarknaden. Nej, detta ville hon inte höra talas om. Den kvällen stekte hon några underliga korvar till middagen och gjorde sallad med majonnäs i. Vid det laget var jag så hungrig att jag åt nästan allt som kom på bordet. Dagen efter var vi tillbaka till kaffe och varmt bröd med ost.

Nåja, veckan i Amsterdam handlade inte endast om mat. Jag har varit hungrig förr, minns krigsåren med stekta rovor och kaffesurrogat. Fenny var en fenomenal värdinna och tog hand om mig på alla sätt. Hon till och med masserade mina trötta ben om kvällarna. En dag tog vi en underbar båttur genom de gamla kanalerna. Oj, vad det var vackert att se alla de gamla byggnaderna som fått stå kvar in i den nya tiden. Smala, smala hus som stöttade varandra i gränderna och med så smala portar att en lite överviktig person inte skulle kunna ta sig igenom dem. Varje hus hade en hissanordning på taket med vilken man hissade upp möblerna och baxade in dem genom fönstren. Det bodde folk i de flesta husen och blommorna prunkade på balkongerna. Det var en underbar tur och jag stillade den värsta hungern med grillade korvar intill spårvägsterminalen.
Nej Fenny är inte snål om ni tror det. Hon var bara så enormt glad och uppspelt över att jag kommit ner till henne i Amsterdam att hon glömde allt som handlade om mat. Händelsen med den svenske mannen förstörde hennes liv och hon hade svårt att plocka upp trådarna igen.
Konstnär ja det är jag och då måste jag naturligtvis besöka det beryktade van Gogh museet. Vi åkte buss och spårvagn genom staden och kom till slut dit. Här måste jag nämna att alla holländare är förfärligt vänliga och alla pratar med alla. En bussfärd från Beemasterstraat till Centrum blev ett äventyr och vi hade pratat med många medpassagerare på bussen. Detta hände varje gång vi reste kommunalt.
Jag överdriver inte om det fanns en kö på trehundra personer utanför museet. Nej, där skulle jag inte orka stå med mitt onda knä. Nu kom Fenny på en brilliant idé. Vi skulle hämta en rullstol och låtsas att jag var handikappad. Det funkade okey och vi fick passera förbi hela kön. Nu fick jag vackert sitta kvar i stolen under hela besöket på museet men jag fick se allt det jag ville. Det fanns en liten restaurang där också och så grep jag tillfället att få lite lagad mat. Till och med Fenny var nu också ganska hungrig och lät sig väl smaka.
På onsdagen fyllde Fenny sextio år och vi hade ett brakpartaj. Nu handlades det mat i massor, vin, whisky, advocat, fina korvar och sallader med majonnäs i. Denna speciella sallad var allt annat än god men gästerna lät sig väl smaka. Vi hjälptes åt att duka fram och det fanns mat överallt i huset där man kunde ställa en skål eller tallrik.
När gästerna anlände hade allt en rykande åtgång. Jag såg med fasa hur faten tömdes och jag försökte så gott jag kunde vara med och ta del av matfrossan. När klockan var sex på kvällen var alla faten tomma. Det enda som fanns kvar var en halv limpa. Nåja, den kvällen gick jag uppför spiraltrappan mindre hungrig. Jag hade varit vise värdinna och fick ta hand om gästerna först. Något lite hade jag väl i alla fall hunnit få i mig under dagen.

Jag skämtar lite grand om detta med maten, nog klarade jag en veckas halvsvält. Jag var i Amsterdam för att uppleva landet och människorna som var öppna och språksamma. De var så helt annorlunda än vi svenskar och alla pratade med varandra, skrattade och hade trevligt. Det var en vecka under vilken jag lärde mig mycket och fick flitigt använda de språk jag hade i kappsäcken. De allra flesta talade ingen eller dålig engelska. Jag gjorde mig väl förstådd med en blandning av svenska, engelska, tyska, danska och i vissa fall även italienska. Det blev aldrig några döda moment i sällskapen.

Näst sista kvällen i Amsterdam lagade jag svenska köttbullar med italiensk pasta. Vi bjöd in grannfamiljen med lille Jarno som inte lämnat min sida under hela veckan. Han var salig över att få praktisera sin engelska. Kvällen var fin men jag var i själva verket ledsen att lämna dessa underbara människor. Den kvällen var det extra besvärligt och ledsamt att ta sig upp för spiraltrappan. Dagen efter måste jag säga adjö till Fenny, Buddie, Amsterdam och alla de andra som kommit för att önska lycka till på resan hem.

Denna gång fungerade allt bättre på flygplatsen ty Fenny hade klagat hos flygbolaget. Som kompensation fick jag åka hem i första klass. Visst var jag glad när vi kom till Arlanda men mina tankar var kvar i Amsterdam. Jag håller kontakten via Internet och Jarno mailar mig varje vecka. Han engelska förbättras stadigt. Jag har målat ett porträtt och skickat ner till honom. Om jag fortfarande är i livet till nästa sommar kanske jag gör ännu en resa till Amsterdam
Inger Malm www.malms.info [email protected]

Skriven av: Inger Malm

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren