Hur Dagen fångade Natten

Hur Dagen Fångade Natten.

Jag föddes klockan kvart i tolv på natten den tredje oktober. Det var en sådan typisk natt då förälskade par satt hand i hand nere vid älven eller vid ett litet bord på en svagt upplyst restaurang någonstans i utkanten av stan. Det var en sådan där typisk natt då stjärnhimlen låg klar och den vita fullmånen lös nästan lika starkt som solen. Det var en sådan där typisk natt när älven låg spegelblank och man inte kunde höra ett ljud ens om man ansträngde sig.
Den natten föddes jag.
De sa att jag inte gav ett ljud ifrån mig när jag föddes. Jag var så tyst och stilla att de trodde att det var något fel på mig. När jag slog upp mina svarta ögon var det en ren lättnad för sköterskorna.
Man säger att alla barn har bruna ögon när de föds. Då ljuger man. Mina ögon var svarta. Nästan lika svarta som mitt hår. Mamma säger att de fortfarande är svarta, men jag tror att de bara är mörkt, mörkt bruna.
Klockan kvart i tolv föddes jag. Och det var en sådan där typisk natt då allt var tyst och stilla.


Jag heter Noak, men alla kallar mig Noctrum. Natten. Namnet Noctrum har jag fått jag från min dragning till natten. Jag vet att det låter konstigt, men det känns helt normalt för mig. Jag är fjorton år och bor i en lagom stor lägenhet nära centrum.
Min lägenhet ligger bara några hundra meter från Skogalidsparken. Det är en park med fint läge vid älven. Det är en sådan där typisk park som tanter går och rastar sina små vita pudlar i, eller där studerande sitter och läser läxor eller övar inför redovisningar i.
Där har jag en bänk. Den är grönmålad och står med utsikt mot älven. Där sitter jag varje rast och tänker och tittar ut över vattnet. Dit kommer jag under stjärnklara nätter när jag inte kan sova.
När jag ligger där i sängen och väntar på Jon Blund känns det som om alla miljoner stjärnor tittar på mig.
”Noctrum” viskar de och fnyser. ”Varför kallar han sig för Noctrum när han försöker sova på nätterna?” Och jag hasar mig upp ur sängen med tanken att Jon Blund är lite försenad, och sätter mig på min parkbänk i Skogalidsparken.
Är det inte konstigt att det man minst vill ska hända, händer just när det passar minst?
För när jag sitter där på den gröna bänken hittar Jon Blund mig och strör rikligt med sömnpulver över mig.

Jag vaknar av att en sol sitter vid min sida och bläddrar i en bok. Jag sträcker på min stela rygg och vänjer mina ögon vid det starka ljuset.
Är det från henne?
Hon märker att jag har vaknat och med ett leende på läpparna sträcker hon fram en hand mot mig.
”Förlåt att jag satte mig här, men de andra bänkarna var upptagna.”
Hon har blont kortklippt hår som står som en skinande aura runt hennes ansikte. Om hon är en sol är det definitivt hennes strålar! Hennes ögon är stora och gröna. Det känns som om de vill sluka mig. Jag drar handen genom mitt yviga svarta hår och tar sedan hennes hand.
”Det är ingen fara. Helt okej” försäkrar jag och släpper försiktigt hennes hand. ”Jag heter Noak” säger jag och lägger snabbt en svordomsramsa över Jon Blund som kommer förbiflygandes med ett stort flin på läpparna. Hon ler. ”Diana” säger hon. ”Men du kan kalla mig Diem.” Diem ser på Noctrum. Dagen ser på Natten. Solens strålar granskar Månens kratrar. Månen rodnar och gömmer sig bakom jordklotet för att inte bländas av solen.
Jag ser ner i marken. ”Du kan kalla mig Noctrum om du vill” säger jag försiktigt.
Diem ser att jag rodnar. Hon ler ännu mer.
”Så nu har vi alltså träffats” säger hon.
”Ja” svarar jag.
Natten och Dagen har träffats. Solen och Månen har träffat varandra på en bänk i Skogalidsparken och Solens strålar har knutit sig fast i Månens kalla yta. Natten rodnar och har blivit kär i dagen.
Den dagen tog Dagen Nattens hand och satte eld på alla stjärnor i hela universum. Den dagen rörde Månen vid Solens blonda strålar. Den dagen vandrade Månen och Solen runt i Skogalidsparken och talade ut om deras världar.
Solen frågade Månen om natten och han berättade om stjärnorna, mörkret och stillheten (till och med Jon Blund kom med på ett hörn). Solen berättade om all rörelse, allt liv och alla ljud och lukter på dagen. De lyssnade på varandra.
Den dagen lärde Noak känna Diana.
Noctrum lärde känna Diem.

Nu sitter jag här. Jag, Noak. Detta utspelades för femtiotvå år sedan. Ja, så lång tid är det, men jag minns det som igår.
Det är dag. Solens strålar sipprar in genom fönstret på min vita lilla stuga i utkanten av stan.
Mitt hår är inte längre svart som det var den gången jag var fjorton år och träffade Diana. Jag är sextiosex år gammal. Ja, jag är gammal. Jag har förändrats en hel del.
Dagen står i köket och steker pannkakor. Det doftar underbart.
En gammal Diem står i köket och steker pannkakor åt en gammal Noctrum.
Och jag har Jon Blund att tacka för allt. Hade jag inte somnat på den där gröna parkbänken för femtiotvå år sedan hade jag aldrig fått smaka Dianas pannkakor.
Vi är sextiosex år gamla, kära läsare.
Och nu vet du hur Dagen träffade Natten.

Copyright by RW

Skriven av: Rebecka