Hur det började

Hon stod med ansiktet riktat mot vinden och ögonen slutna i ett försök att komma i kontakt med vindens andar. Hennes korta korpsvarta hår lekte kring huvudet och den långa blå ceremoniklänningen rörde sig som om den ville flaxa iväg tillsammans med kråkorna, som skrämda av den plötsliga vinden flög upp runt omkring henne. Vid bältet bar hon endast det nödvändigaste: en dolk, en skriftrulle, en gåspenna och guldhornet hon använde för att kalla på gudarna med. Kring halsen, innanför klänningen, bar hon en läderpung med örter, pengar och den magiska opalen som gått i arv från magiker till lärling.
Konsten hade sitt ursprung i ett fjärran land som, enligt legenden, hade gått under vid en av de många stormarna som härjat under det år då tideräkningen började – Stormarnas År. När världen var nära ett nytt Stormarnas År skulle det gamla landet återuppstå och gudarna skulle rädda de från varje art och varje yrkeskonst som skulle kunna klara av att starta om på nytt i den nya, renade världen. Eftersom vädret de senaste decennierna märkbart försämrats, anade folk att ett nytt Stormarnas År var nära förestående och gjorde därför allt som stod i deras makt för att behaga gudarna. Hon ville bli den som fick den stora äran att föra Konsten vidare, att börja om på nytt, och därför gjorde hon nu allt för att bli vän med andarna i de fyra elementen: eld, jord, luft och vatten. Trots detta lyckades hon inte riktigt, och detta var hennes sista försök, och tydligen var även det fruktlöst. Hon visste att hon var ung och att hon inte var van vid sina kunskaper än, på det sättet som hon borde vara. Ändå hade han lämnat henne alldeles ensam att gå sin egen väg och hitta en annan magiker att utbyta kunskaper med. Han hade sagt att de unga tu tillsammans skulle kunna bli mycket mäktiga. Mäktigare än han någonsin hade varit, eftersom han aldrig hittat någon att dela sina kunskaper med. Sedan hade han lämnat henne och vandrat till sina förfäder utan att ge henne den minsta ledtråd. Fram tills dess hade hon trott att hon och hennes mästare varit ensamma om att äga sådana underliga krafter: krafter som stod över allt världsligt, även kärlek eller adelskap. Hon hade varit en mäktig kvinna, med mänskliga mått mätt, redan innan hon tagit vara på sin medfödda onaturlighet (som hon såg det), och hon hade varit en av de få kvinnor som ägde en egen borg och en egen titel. Allt detta hade hon lämnat för Konsten och hon ångrade sig inte. Ibland gladde hon sig åt att ha varit adlig; det var bland annat där som hon lärt sig att läsa och skriva. Men ibland önskade hon att hon fötts i ett fattigt hus, dit hon aldrig skulle längta tillbaka. I vissa stunder, när hon kände förtvivlan eller rädsla, längtade hon efter den trygga borgen och den bekvämlighet som det inneburit att ha tjänare omkring sig vart hon än gick.
”Landra!”
Hon ryckte till vid ordet, det ord som hon kallade sitt och det ord som andra kallade hennes namn. Mannen som ropat stod alldeles intill henne och han skakade henne. Landra blev förargad på sig själv för att hon inte varit på sin vakt. Vem som helst kunde ha smugit sig på henne och dödat henne. Hon hade fiender, det visste hon, men hon kände igen den här unge mannen från byn och mindes att hans namn var Rhindorion.
”Vad är det Rhindo? Du är ju alldeles vit i ansiktet!”
Han verkade inte medveten om att hon för första gången tog sig tid att studera hans inre mycket noggrant och hon blev ytterst förvånad över att upptäcka den magi som spirade i hans innersta rum, bakom hans ögon. Genast slog det henne att Konsten inte tog lång tid att lära sig hantera om man hade gåvan, och hon skulle kanske ha de få åren som krävdes för att göra honom till magiker. Resten skulle han kunna lära sig på vägarna de skulle följa tillsammans. Han var ju trots allt lika gammal som hon varit när hon börjat.
Hon väcktes ur sina funderingar av Rhindo, som nu lyckats hämta andan och stod och stirrade undrande på henne.
”Hörde du då inte? Olvig ligger i feber. Han säger väldigt konstiga saker. Du är den enda som kan rädda honom!”
Olvig? Hon letade i sitt minne och kände hur namnet höll på att få tag om sitt ansikte, men ansiktet lyckades smita undan. Hon spände sitt skolade sinne, men gav till slut upp.
”Olvig? Vem är det?”
Rhindo stirrade på henne som om hon vore galen, och det trodde han säkert också att hon var, för han öppnade och stängde munnen gång på gång, tills han slutligen lyckades få fram:
”Landra… minns du inte ens din egen far?”

Hon tittade på honom under halvslutna ögonlock och sakta lyckades hon få grepp om ansiktet som tillhörde hennes far. Han verkade så avlägsen, så väldigt avlägsen att hon förstod att han var döende. Det första hon fått lära sig av sin mästare var att de som inte var viktiga för Konsten skulle försvinna ur hennes minne så fort de dog, så att ingen sorg skulle hindra magikern i hennes arbete. Men just nu gnagde en annan sorg inom henne, en sorg över en förlorad vän och mäktig magiker. Han hade varit viktig för Konsten och skulle därför för alltid existera inom henne.
”Landra, kom nu då! Du måste rädda honom!”
”Jag kan inte rädda honom! Han är bortom min hjälp.”
Det var bara ett rent konstaterande, men så fort hon uttalat orden ångrade hon sig. Tårarna steg upp i Rhindos ögon och rann sakta ner för kinderna. En man på femton år skulle inte gråta, men han kunde inte hindra det. Olvig var trots allt det enda han hade i hela världen, förutom hans galna syster Landra. Och hon var inte ens hans riktiga syster, utan bara Olvigs dotter, men Rhindo tänkte på Olvig som en far, och därför på Landra som en syster. Landra ville inte säga så till honom, det verkade så känslokallt, men ingen magi i världen kunde få orden att blekna bort igen. De brände och brände tills Rhindo vände om och sprang tillbaka mot byn.
Med en liten suck avslutade Landra sina göromål, höll upp klänningen över knäna och sprang efter honom. Hon gick vanligtvis klädd i en svart klädedräkt som kunde liknas vid männens kläder, och var därför inte van vid att springa i klänning, så hon hann precis se Rhindo svänga in genom dörren till byns värdshus. Landra stannade lite för att hämta andan, och skyndade sedan efter. Uppför en trappa och in genom en dörr och där låg Olvig med svettpärlor i den bleka pannan. Ögonen fladdrade bakom de slutna ögonlocken och Rhindo hade böjt knä vid hans sida. Han tittade inte upp när Landra smög sig in i rummet, men han kramade Olvigs hand hårdare och det verkade nästan som om Olvig reagerade, även om Landra såg att han var för illa däran för att känna något. Hon steg fram till honom och lade handen på hans panna. Den var brännhet. När hon lade örat mot hans bröst kände hon att han andades med ytterst små andetag, och att hans hjärtas slag var så svaga att bara ett tränat öra kunde uppfatta dem. Det skulle inte dröja länge innan det stannat helt. Hon lät Rhindo vaka ensam, och satte sig alldeles utanför dörren till rummet för att kunna hjälpa till om det skulle behövas. Hon hann knappt mer än luta huvudet mot väggen förrän Rhindo hävde upp ett sorgetjut. Landra lät honom vara; hennes hjälp skulle komma att behövas bättre vid begravningen, då Rhindo hunnit förstå vad Olvigs död skulle komma att innebära för honom.

I skymningen skyndade Myrla fram längs landsvägen som ledde bort från byn där hon var född och ut över slätten. Samma morgon hade hon tagit farväl av sin familj för att ge sig ut på en av sina vandringar, som i vanliga fall brukade vara uppemot en vecka. I vanliga fall. Som det var nu, så var det sista gången som hon hade sagt farväl av sin mor, sin far och sin syster. Hon visste det inte ännu, men hon skulle aldrig återvända till byn, och hennes familj skulle aldrig lämna den.
Myrla var örtkunnig och med jämna mellanrum gav hon sig ut i landskapet för att fylla på sitt förråd av läkeörter och, om möjligt, lära känna ännu fler sorter som hon kunde ha nytta av. Skogen hade alltid varit hennes vän, och så ofta hon kunde gav hon sig in mellan träden. Mest strövade hon bara fram bland snåren och kände lugnet som spred sig till varje del av hennes kropp, men ibland hände det att hon böjde sig ner och försiktigt lyfte upp någon ört. Den vandring hon nu gett sig ut på var inte annorlunda, och hon längtade efter den stora urskogen som skymtade fram vid horisonten. I morgon skulle hon återigen vara där, men innan dess skulle hon bli tvungen att finna någonstans att tillbringa natten. En dunge en bit från vägen fick duga och på lätta fötter banade hon sig väg genom det höga gräset. Bakom henne reste sig gräset upp och snart fanns det inga spår som visade vart hon hade gått.

Muttrande banade även han sig väg genom gräset. Varje natt var han tvungen att bege sig ut för att möta andarna och lika ofta var han tvungen att ta en ny väg så att ingen skulle kunna följa hans spår tillbaka och hitta stugan som låg gömd mellan två låga åsar mitt ute på slätten. Detta innebar naturligtvis att det ingenstans fanns någon stig som han kunde följa och för varje gång han var tvungen att fösa undan gräset blev han mer och mer irriterad. Äntligen började havet av gräs tunnas ut och han fick lättare att gå. När han nådde dungen hade han en sådan fart att hans långa, bruna kåpa snodde sig kring benen så att han föll raklång. Mumlande ord som inte bör upprepas tog han sig upp på fötter igen – och blev stående alldeles stilla. Under träden en liten bit ifrån honom låg någon. Sakta och försiktigt tog han ett par steg närmare gestalten. Den rörde sig inte. Ett par steg till. Fortfarande såg han ingen reaktion. Ännu några steg och han kunde se att det var en människa. Plötsligt vände den sig om i sömnen och han befann sig stirrande in i ansiktet på en kvinna! Vad gjorde hon här ute? Ingen människa utom han själv hade satt sin fot i den här dungen på över hundra år. Anledningen till att folk höll sig borta från den lilla samlingen träd var att den var hemsökt, och om någon skulle ha vågat sig in där skulle det ha varit med lyft svärd och sinnena på helspänn. Men den här kvinnan sov lugnt mellan träden medan andarna myllrade runt henne. Förbryllat böjde han sig framåt och studerade henne. Ansiktet ramades in av ett blont hårsvall som verkade räcka henne långt ner på ryggen. Han förmodade att hon oftast höll det samlat i en fläta. Genom den enkla vita klänningen kunde han skymta hennes bröst som två upphöjningar och midjan var slank som en vidja. Benen var långa och hon kunde nog springa mycket fort om det behövdes. Över huvud taget verkade hon lång och smal, men samtidigt stark och smidig. Han tog ett steg närmare, men det var ett steg för långt. Kvinnan hoppade vigt upp på fötter nästan innan hon slagit upp ögonen och ställde sig på säkert avstånd från honom. Han höll fram handflatorna för att visa att han inte var beväpnad och fångade sedan hennes blick. Ett par djupblå ögon mötte hans och bakom dem såg han den slumrande magin. Hon var mycket vacker. Det skulle bli ett nöje att få förstöra henne.

Skriven av: Malin Welander