Hur dödar man blinda sparvar

Hur dödar man blinda sparvar?

Det var en vacker, solig septemberdag. Kastanjerna hade börjat falla. I parken var en skara pojkar just upptagna med att plocka de bruna, glänsande kulorna. Vissa av dem var redan mogna och blev av med sina taggiga höljen samtidigt som de hamnade på marken, medan andra kom ner fortfarande förpackade i sina gröngula fodral.
Längs allén, kantad av stora kastanjeträd, gick en äldre man med en svart käpp. Han var inte så gammal så att han nödvändigtvis måste ha käpp utan använde den mera som prydnadssak. Han bar en lång ljusbeige rock och på huvudet hade han en basker, på franskt sätt böjd åt sidan. Glasögon med förgyllda bågar fullbordade bilden av typisk målare, musiker, eller någon annan med sånt där underligt yrke. Liksom brandmän, poliser eller konduktörer håller sig strikt till reglerna vad det gäller klädseln, gjorde han det också. Trots att det egentligen inte finns några regler för hur en målare eller en musiker måste se ut på gatan.
Med ett diskret leende kom han fram till pojkarna och sa:
- Jaha, här plockas det kastanjer, ser jag?
En av dem - en ljus kille på så där tolv, tretton år - insåg tydligen att det skulle vara opassande att ignorera påståendet och bekräftade det med ett lite blygt, pojkaktigt leende.
- Vad tänker ni göra med de där kastanjerna, mina vänner, frågade mannen med mjuk röst, mera för att ha ursäkt att stanna en stund hos pojkarna än nyfikenhet över vad de tänkte göra med dem.
- Vad då göra med dem? Kasta mot flickor, förstås, svarade pojken.
- Jaså, det var kanske en dum fråga. Vad kan man göra med kastanjer annat än kasta dem mot flickor? Ursäkta mig för att jag ställde en så dum fråga. Skulle ni förresten vilja höra hur vi gjorde på min tid när vi ville jäklas lite med flickorna?
- Nja, vad gjorde ni då?
- Får jag verkligen berätta?
- Ja, berätta då! Vad gjorde ni?
- Vi brukade ta en tunn gummitråd, så där trettio centimeter lång - han visade med pekfingrarna hur mycket gummitråd som behövdes - och så gjorde vi en ögla i varje ände som vi satte på pekfingret och tummen. Det blev som en liten slangbella. Sen var det bara att leta efter en bit koppartråd. Sån man kan hitta i lite grövre elektriska ledningar. Med hjälp av en tång böjde man änden på koppartråden till en liten u-formad krok och klippte av. De var stora som en lillfingernagel ungefär. Vi kallade dom "hacelek", för det fanns inte något riktigt namn på dom. Sen var det bara att ge sig ut på stan och leta efter flickor.
Fast för det mesta brukade vi gömma oss i en källare, där man förvarade kol, virke och potatis för vintern. För i huset jag bodde fanns det ingen fjärrvärme utan man fick elda på vintern i stora kakelugnar som fanns i varje rum. Där, i källaren, som luktade potatis, mögel och kåda från tjärstickor, brukade vi gömma oss efter skolan. Källaren hade ett litet fönster som vette mot gatan i nivå med trottoaren.
På den tiden hade man inte kommit på den hemska uppfinning som kallas strumpbyxor utan flickorna använde vanliga nylonstrumpor. De var både dyra och svåra att få tag på. Så alla flickor hade inte riktiga strumpor och de som hade det kunde känna sig stolta. Och det gjorde de också. Jag vet, för jag hade en äldre syster som tjatade jämt och ständigt med sina tjejkompisar om de där strumporna. Alltså, hur man kunde få tag på dem, vad de kostade, vilka färger de hade, tjocklek, mönster och sånt. Ni vet, sånt där tjejsnack.
Där, i källaren var vi jägare. Vi gömde oss så fiffigt att ingen tjej kunde gissa varifrån de dödande skotten kom. Skotten skulle vara perfekt placerade, oväntade och helt överraskande. Flickorna skrek, jämrade sig, hoppade och blev förbannade eller förtvivlade. Ibland till och med grät de öppet. Men oftast inte av smärta som en bra placerad hacelek orsakade, utan för den dumma strumpans skull. Kan ni tänka er? Gråta öppet mitt bland folk på en gata för en idiotiskt strumpa, va? Men, såna var de på den tiden. Jag kan knappast tänka mig att det i dag skulle finnas en enda tjej i hela landet som skulle gråta för en strumpas skull, men det var annorlunda tider när jag var ung.
Så där, i källaren, hade vi vår skjutbana. Vi stod där och väntade på tjejerna. Och när de kom, så var det bara att skjuta. Ladda och skjuta, ladda och skjuta. Pang, pang! Whaw! Jaaa! Där, satt den! Oj, var roligt vi hade! Tänk är själva: fullt med rörliga flickben som plötsligt stannar upp och börjar hoppa, springa, vända, stannar igen, försöker fly undan eller låter sig masseras och tvättas med blodiga näsdukar. De sparkar, gömmer sig bakom skolväskor, går på knäna för att dölja sig under kjolarna och vad de kan komma på.
Nja, det var inte lätt att träffa, förstås, men desto roligare om man träffade. Då brukade de böja sig så att man såg ansiktena. Förbluffade, undrande, frågande, arga, gråtande, skrikande av vrede och kastande hemska hotelser till den som sköt. Till oss, alltså. Ha, ha, ha! Till oss som satt gömda i en mörk källare ditt bara jag hade nyckel. Ha, ha, ha! De kunde hota oss så mycket de ville, de dumma jäntorna, precis hur mycket de ville. Deras arga hotelser var en del av själva tjusningen. För så bra som vi var gömda, kunde de aldrig, aldrig någonsin komma på att det var vi. Det skulle aldrig dyka upp i deras dumma skallar att det var vi som sköt.
Men det hände att vi tröttnade på att sitta i den där mörka källaren och bara titta på flickben, och då gick vi ut på öppna fältet. Klart, att det var bra mycket mera riskabelt, för där kunde man bli ertappad på bar gärning, så att säga, och direkt bli anmäld till föräldrar eller, ännu värre, till skolans rektor. Konsekvenserna kunde bli helt oanade, men det blev inte mindre spännande för den sakens skull.


Jag kommer i håg en hemsk historia som hände just då, när vi var ute på fältet, alltså på vår huvudgata som hette Den Svarta Madonnans Allé. Vi gick med slangbellorna gömda i fickorna och rätt som det var så stötte vi på en flock tjejer från vår egen klass. Och vad kunde vara mer frestande än att ta sig an just dem? Särskilt en, som inte bara var bäst i klassen i allt som det var möjligt att vara bäst i, utan också störst. Ni känner till de där motbjudande, äckliga, typerna som alltid visste allt, aldrig skolkade, som varje förbaskad dag hade gjort läxorna till 152 procent och inför vilka man fick skämmas dom gånger då man fick en högst opassande och generande fråga av en dum lärare. Frågor som man inte hade den blekaste aning om vad de handlade om och som var så idiotiska att man över huvudtaget inte kunde fatta hur någon kunde komma på sådana frågor. Nu äntligen hade vi en chans att ge tillbaka! Nu skulle dom få för alla sina gjorda läxor, allt sitt vetande och för skratten när man sluddrade lite och inte svarade precis som det stod i boken. Jävla rövslickare, nu ska dom få.
Vi var tre stycken och taktiken gick ut på att två skulle fungera som skydd mot det onda ögat hos någon eventuell tjallare, medan den tredje sköt. I det här fallet var det jag som var prickskytten. Jag spände slangbellan, siktade och sköt. Aj, vilken träff! Rakt in i vaden! Precis, som det ska vara, lite ovanför fotknölen i den mjuka delen av muskeln. Ni må tro mig eller inte, men jag kommer ihåg det skottet än idag. Som om det var igår!
Men här tog också min lycka slut. Nu, efter alla år minns jag inte riktigt hur det gick till, eller på vilket sätt hon kunde ha listat ut, att det var jag som sköt, för jag var ordentligt gömd bakom tidningen och se mig kunde hon inte. Möjligen hade någon av hennes kompisar sett något eller kanske hade hon hört något fnitter? Jag vet inte. Men i samma ögonblick rusade hon i alla fall rakt åt mitt håll, och innan jag ens hunnit ta mig upp från bänken var hon över mig.
Hon, den stora besten flög på mig, en ganska småvuxen och inte särskilt stark grabb. Och vilken energi. Hon ville döda mig: det var klart! Jag menar det. Hon ville det säkert. Hon hade ett sånt där uttryck i ansiktet, som bara den får som är ute efter att döda.
Det fanns inte mycket att göra. Allt jag hoppades på var att jag skulle överleva. Och att jag skulle lyckats vänta tills hon rasat ut. Någon lätt sak var det inte, nej, men jag fick stå ut ändå. Kan ni tänka er: där, mitt på stan, bland en massa människor, av vilka flera förstås kände mig, där, under åtskilliga långa minuter, som inte ville bli det minsta kortare än de brukar vara, där slog hon mig, och slog. Överallt. På benen, händerna, rumpan, ryggen, överallt. Jag föll omkull på asfalten, men det lugnade henne inte ett dugg. Kanske tvärt om. Jag försvarade mig inte ens, för liten och kortvuxen som jag var, hade jag ändå ingen chans mot henne. Och det verkade hetsa upp henne ännu mer.
Kompisarna sprang därifrån allt vad de kunde, redan från början. Jag förstår dem. Själv hade jag gjort samma sak i deras ställe. Så där låg jag med ansiktet mot asfalten och hon slog mig fortfarande. Med händer, ben, vassa naglar och allt. Hon till och med - jag vågar nästan inte erkänna det, för jag skäms bara jag tänker på det - men hon faktiskt till och med spottade på mig. Och inte bara en gång, nej! Till slut blev jag faktiskt ganska blöt i ansiktet av hennes saliv. Tyst och utan ett ord, men fullt metodiskt sparkade hon mig överallt.
Det var som om hon gav mig stryk för alla de där andra jäntorna som hade hoppat, skrikit och gråtit när vi lekte jägare i källaren. Som om hon representerade någon förbaskad tjejförening mot oss, snälla pojkar, som bara ville skoja lite med dem. För det var det vi gjorde: skojade bara. Det var absolut inte illa menat, det där med att skjuta i benen med slangbella. Vi gjorde det bara för att reta dem lite grand och ingenting annat. Vi var tolv, tretton år gamla och ibland hade vi till och med börjat tycka om dem. Vi började ana att de kunde ha goda sidor också. Särskilt på kvällarna när vi träffade dem i Allén och ibland lyckades övertala dem att hänga med till parken och så. Där, i parken alltså, hade vi ett speciellt ställe, en altan, där vi brukade samlas på kvällarna med gitarr och sånt. Det hände att vi till och med hade en flaska vin med oss. Ett äppelvin, som på den tiden kostade nästan ingenting. Inte som nu, inte. Och när vi delade en sådan flaska äppelvin på tre eller fyra, så var det kul att skoja lite med de där jäntorna ute på altanen. Eller kanske till och med på en bänk bland jasminbuskarna bakom altanen där vi brukade gömma oss. Och där inne, där var det fint. Mörkt och mysigt och ingen förbipasserande kunde se oss. Det var inte alltid vi lyckades dra in någon jänta där, men ibland gick det. Vanligtvis fick det bli två åt gången. Som om de var skraja att vara ensamma där i parken när det var mörkt. Men när de var två, hade de mera kurage.
Fast där inne bland buskarna behövde de inte vara rädda för oss, för där hade vi inga slangbellor. Aldrig. Nej, ingen skulle komma på idén att ha en slangbella med sig på kvällen i parken. Där var vi inga jägare, soldater eller prickskyttar. Där var vi vanliga pojkar med gitarr som tyckte om att sjunga. Vi var snälla mot dem. Mot tjejerna alltså. Snälla till tusen. De fick göra vad de ville. Ibland så utnyttjade de oss, dom smarta rävarna. För att få dem att sätta sig på den där gömda bänken, fick vi göra än det ena än det andra. Jag minns att jag en gång fick skriva en sång. Kan ni tänka er: skriva en sång! Annars skulle hon inte komma till parken och ännu mindre sätta sig på våran gömda bänk. Så sa hon. Barbara hette hon. Jag kommer ihåg det. Jag kunde spela lite gitarr på den tiden och fick faktiskt slita en hel vecka med den där förbaskade sången. Men till slut blev den klar och hon var mycket nöjd med den. Hon skröt inför sina tjejkompisar, att jag hade skrivit en sång speciellt för henne. Och jag skämdes så in i helsike. Men den kvällen gick hon med på att sitta på bänken och hon till och med lät sig kyssas. Två gånger. Den ena på kinden och den andra på läpparna. Jag kommer ihåg det. Ja, det gör jag faktiskt.
Vi satt där, jag spelade och sjöng den där förbaskade sången och hon var så snäll att hon till och med läppjade lite på vinet. Jag försökte kyssa henne fler gånger, men det gick hon inte med på. Först när jag skrivit en sång till, sa hon. Så jag fick skriva, vad skulle jag göra? Smarta jäntor, det var vad de var! Till slut hade jag blivit lite av en specialist på att skriva de där förbaskade sångerna och jag fick flera beställningar. Även från andra tjejer. Men då blev hon sur på mig och ville inte träffa mig längre. Såna egoister var de på den tiden! Verkligen, så var det.
En gång träffade jag en fågel. På riktigt, menar jag, inte bara så att jag skrämde den. Det var en sparv. En liten smutsig sparv, ni vet, såna som det vimlar av i städer. Min stad var inget undantag och det fanns massor av dom överallt. De var så små att även om man ansträngde sig till det yttersta och siktade noggrant, så träffade man aldrig. Utom just den här gången.
När jag fick syn på den satt den på ett staket och tittade på mig. Jag närmade mig försiktigt och siktade. Han måste ha sett mig, men ändå, dum som den var, så reagerade den inte. Vanligtvis flög de direkt bara man saktade in stegen lite. Innan man ens hunnit stanna. Men den här måste ha varit dummare än andra för den flög inte. Den vred bara sitt lilla dumma huvud och tittade. Som om den var intresserad av vad jag höll på med. Vad jag alltså gjorde med den där gummitråden som jag spände och släppte mellan fingrarna.
Jag gick några steg närmare och försökte sikta ännu bättre. Den rörde sig inte. "Din fräcka djävel", tänkte jag "nu får du se om jag kan skjuta eller inte". Jag höjde armarna igen och siktade. Men inte ens nu flög han. Jävla idiot! Jag spände dom så hårt det gick, siktade lite till, sedan sade jag till honom: "Nu, din dumskalle, nu ska du allt få se! Jag ska skjuta dig som ett jävla lejon eller en tiger!" Och för att vara helt på den säkra sidan, gick jag ett litet steg till så att jag var nästan inpå honom. Jag hade kunnat ta fast honom med bara handen, om jag velat. "Han måste vara blind", tänkte jag, "den jäveln. Blind och döv!" "Hör du, sparven! Är du verkligen blind? Ser du inte att jag håller på att skjuta dig?!" Men den bara vred sitt dumma huvud gång på gång och fortsatte stirra på mig. Det kan väl vem som helst bli irriterad av, eller hur, så jag sa ingenting mer, utan spände slangbellan och sköt.
Träff! Hurra! Jag träffade! Jag träffade! Sparven ryckte först upp och försökte flyga. Men istället för att ta till höger vände han åt fel hål, mot muren, krockade med den och störtade sen rakt ner på marken. Han var inte precis död, för han fortsatte att fladdra med vingarna där han låg, men han måste ha fått rätt ordentligt för någon vidare flygning var det inte tal om. Jag sprang fram dit. Det var en hög tegelmur som vi brukade spela tennis mot. Nu låg han där, och fortsatte att då och då flaxa med vingarna. Fattade han överhuvudtaget vad som hänt? Vem vet vad som rör sig i huvudet på såna där små kryp? Den kanske inte ens visste att det var jag som skjutit honom och tyckte bara att det var säkrast att flyga iväg när den såg att jag närmade mig. För fåglar föds ju med en instinktiv rädsla för människor.
Det var kanske inte bokstavligen så jag tänkte, för jag kände till exempel inte till ordet "instinkt" och egentligen är jag inte säker på vad jag tänkte över huvudtaget när jag gick fram till den. Nej, antagligen tänkte jag bara att jag till slut lyckats skjuta en fågel! Ingen av mina kompisar hade gjort det. Fast ett ögonblick var jag inte så säker på det, för plötsligt flög den upp som om den hade återfunnit sina krafter. Men efter bara någon meter störtade den till marken igen.
När jag kom fram för att hämta mitt jaktbyte låg den ganska stilla. Den verkade inte skadad på någon sätt utan låg bara där på sidan, som om den vilade sig. Med ena ögat tittade den på mig, men skrämd verkade den inte. Inte alls. Åtminstone såg det inte så ut. Men jag hade fel, för när jag böjde mig ner för att ta upp den, så flög den upp igen och fortsatte ytterligare några meter längs muren. När den störtade på nytt föll den på andra sidan, och då såg jag att den var blind. Där det skulle vara ett öga fanns bara ett hål med lite blod i. Då fattade jag vad jag har gjort.
Jag brast i gråt. Det mörka hålet tog bort all min stolthet, all min jägarlycka och all känsla av att jag ha gjort något stort. Istället övermannades jag av en djup, svart och hopplös förtvivlan. Det värsta var att jag inte hade den minsta aning om vad jag skulle göra. Vad gör man när man har slagit ut ett öga på ett sparv? Lägger man om den, tvättar såret, använder nån sorts salva eller kanske ögondroppar? Eller lämnar man den och springer därifrån? Kanske var den döende? Just det: döda den kanske? Men hur dödar man blinda sparvar? Jag var tolv och hade inte minsta aning om det. Kanske mamma? Hon kunde allt. Men vad skulle jag säga till henne? Att jag skjutit bort ögat på en liten sparv? Nej, aldrig. Jag kommer aldrig att kunna säga det. Aldrig i livet, aldrig!
Plötsligt kändes det som om det var jag som låg där nedanför muren. Utan öga och utan kraft att springa ifrån den som gjort mig illa. Det kändes faktiskt så. Jag kunde till och med känna smärta. Det är många, många år sedan och jag minns inte särskilt mycket från den tiden, men jag minns att jag kände smärtan.

Gråtande försökte jag ta upp sparven, och åtminstone vända den om. Jag tog den försiktigt men vågade nästan inte titta på den. Speciellt inte nu, när den hade det friska ögat mot mig. Då mötte jag dess blick och märkte att... att den grät också. Nej, det kunde inte vara sant: Här tittade vi på varandra, jag och en liten sparv, och så grät vi båda två.
Och som om detta inte vore nog så började den tala till mig också. Inte på ett, så att säga, normalt sätt, för sparvar pratar ju inte, men det var ändå som om jag hörde dess röst någonstans. Helt tydligt och begripligt. Den sa:
- Vad gjorde du, pojke? Varför? Störde jag dig när jag vilade mig där på staketet? Blev du störd av att se mig? Blev du det?
- Nej, nej! Snälla sparven! Du störde mig inte alls! Jag ville inte skjuta dig. Tro mig! Jag ville bara skoja lite. Jag visste inte att jag skulle träffa dig. Det var inte meningen!
Hade han varit människa skulle jag ha kramat om honom och bett om ursäkt. Sedan skulle jag ha låtit honom sitta på min pakethållare, och så hade vi så snabbt som jag bara kunde cyklat till akuten. Den låg faktiskt bara ett par kvarter därifrån. Men en fågel? Vad i allsin dar gör man med en halvblind fågel som fått en bit koppartråd i huvudet?
Sparven tappade krafter och kröp på något sätt ihop mer och mer.
- Dö inte ! Snälla! Dö inte! skrek jag mellan snyftningarna och tårarna föll på hans gråa, smutsiga fjädrar.
Och som om den hade hört vad jag bad den om, så verkade den rycka upp sig. Den slutade i alla fall att gråta. Nu var den lugn och bara tittade på mig. Men inte med den där hemska anklagelsen i blicken, bara normalt, vanligt.
- Så ja, lilla pojke. Ta det inte så allvarligt! Jag känner mig faktiskt lite bättre nu. Sluta gråta. Jag är inte arg på dig längre. Jag förstår att du inte menade att göra mig illa. Och så kunde jag väl ha flugit iväg när du varnade mig. Så det är snarare mitt fel. Förresten, man kan väl klara sig lika bra med ett öga. Lägg bara tillbaka mig på marken, så att jag får vila mig en stund. Sen flyger jag. Gå hem du, men säg inget till mamma för då blir hon bara ledsen, hon också. Gå nu. Själv ska jag snart flyga min väg. Och sen blir allt som det var.
- Menar du att du klarar dig, och att allt ska bli som förut? Menar du det, min snälla, snälla sparv? Jag ska aldrig mer skjuta på en fågel. Aldrig! Aldrig! Bara försök att inte dö nu! Gör inte det, gör inte det!
Den sa ingenting mera men tittade mot mig på ett så otroligt fint, mjukt och kärleksfullt sätt, att det hade lugnat mig och jag slutade gråta. Ja, det gjorde jag. Plötsligt kände jag mig bra igen. Sparven tittade på mig lite till och sen dog den. Dess lilla huvud sjönk ihop och förblev så. Jag lade försiktigt ner den på marken, som den ville, och gjorde också vad den har sagt till mig. Jag gick alltså hem.
Sedan dess har jag faktiskt aldrig siktat på en fågel. Jag skaffade mig heller aldrig någon mer slangbella. Man kan säga att jag struntade i att skjuta överhuvudtaget. Jag minns att när jag låg i lumpen och orkesterchefen kom på, att även vi, musiker, kanske skulle behöva träna oss lite i att använda vapen, så sjukanmälde jag mig. Ja, det gjorde jag. Hade jag nu en gång lovat att aldrig skjuta på fåglar, så varför skulle jag öva mig i att skjuta på människor? För de är väl också fåglar, eller hur?

Skriven av: Andrej