Hur en pojkflicka får en pojkvän

Det var en ganska otrolig historia, även om den rä sann. Jag heter Samantha, men kallas för Sam av alla. Mitt smeknamn och dessutom mitt utseende och min klädsel gjorde att det var lätt att ta mig för en kille.
Det jag minns bäst från min barndom var dagen jag kom till pappa och mina fyra bröder. mamma hade dött bara någon vecka tidigare, coh det här var första gången jag skulle få träffa resten av min familj.

Då var ajg fyra år gammal. Jag minns mina somrar som vi firade ute i skärgården tillsammans med tvillingarna svensson (båda var pojkar) och vi brukade ta en liten eka, ro ut med massor av mat och stanna på skären hela dagarna. Ibland hittade iv nån plats som vi gillade extra mycket och då sov vi ofta över där.
Jag minns träden som vi tävlade om att klättra högst i. ´Tommy, min äldsta bror som senare faktiskt blev elitidrottare, vann jämt. Jag minns att vi, när vi kom upp i tio års åldern började tävla om vem som fick störst skrubbsår. Vi sprang så vort vi kunde och kastade oss sedan rakt framåt på asfalten. För att inte skrapa oss södner coh samman tog vi flytvästar på oss. Och vi hade en period i vårt liv när vi kollade vem som kunde hålla sig gömd längst. Den tvälingen var 'rikstäckande' som pappa brukade kalla det. Varenda unge i kvarteret under femton deltog med liv och lsut. Fast vi slutade när jag kröp in i en liten bergsspricka och somnade. De letade i över tolv timmar innan jag vaknade av att jag blev stucken av en geting och började leta efter socker att suga upp giftet med.

Men nu hade jag vuxit upp.
Trots att jag fortfarande kallades Sam hade jag blvit äldre, och som pappa sa började det bli svårt att hålla mina kvinnliga former gömda, speciellt nu när jag hade börjat dansa. Men det var också de enda dagarna i veckna jag tillät mig själv att visa upp mig.
Nu var det iállafall kväll och jag gick som vnaligt tvärs över torget med min stora svarta bag. Jag hade varit på boxning och skulle nu hem, och såg väl itne speciellt kvinnlig ut i mian svarta nike byxor och den röda bylsiga adidaströjan.
Plötsligt var det någon som hindrade mig från att gå vidare och jag vände mig ilsket om för att se efter.
Det var sent, och jag ville hem till filmen som hade börjat på trean för nån timme sen.
Killen framför mig hade ljust hår och mörka ögon. Han såg elakt på mgi och flinade.
- Hannes, vad gör du ute så här sent?
Jag stirrade nollställt på honom några ögonblick. Förväxlade han mig med Hannes Wikholm, stadens egen ungdomsbrottsling?
Tydligen. Hannes hade flera gånger haffats för inbrott och bilstöld.
- Minns du mej inte? Emilio Strand.
- Ett ögonblick, Emilio. jag har alödrig träffat dig, jag heter Samantha Carlgren och har inte gjrot dej något. Hannes får du leta upp sjäålv.
Det borde jag itne ha sagt. emilio mumlade något om sin bil och pengarna till ahns mc innan han höjde näven och slog till mig.
Jag hade inte varit beredd på det. Man slår inte en tjej p det sättet om man är kille, och nu gick det upp för mig hur ajg såg ut.
I nästa ögonblick hade han fått ett likadant slag tillbaka.
Ilsket och utan att bry mig om den gamla tant som skräckslaget stirrade på oss slet jag in honom i närmaste gärnd.
- Hur fan kan du slå en tjej?
Han såg på mig och flinade.
- bevisa det.
Det hade hänt mig tidigare och hände igen. Suckande drog jag upp tröjan och han stirrade på den vita, enkla BH jag hade under.
- Tror du mej nu då?
- Ledsen för det där. Lust att ta en fika?
Jag log, och kände plötsligt att blodet rann, både från munnen och näsan. jag spottade och ut kom två vita bitar. Han ahde slagit av mig två tänder.Jag insåg att han måste ha ått ungfär samma rpoblem, och mycket riktigt hade jag slagit ut två hela tänder fårn hans mun.
- Kan vi inte gå till sjukhuset först?

Författare:

Publicerat

Dela: