Publicerat
Kategori: Novell

Hur katastrofen drabbade honom

Han suckade och drog en den kalla vinterbrisen. Det var sjärnklart på himlen och snön hade slutat att falla. Han gick med tunga och frusna steg i snön som knastrade under hans trasiga kängor. Han huttrade till och drog den smutsiga och lappade kappan tätare omkring sig. Det var ruggigt kallt ute och han var riktigt trött vid det här laget. han hade gått länge nu, snart skulle han inte orka gå längre.
Men så såg han ljusen som han snabbt kände igen. Han var framme vid lägret.
Han kände igen flera utav hans vänner på långt håll och en våg av värme skäljde över hans kropp då han fick syn på henne. Hon stod vid den största elden och höll händerna stadigt över lågan för att värma sig. Han närmade sig nu och hon tittade mot hans håll och mötte hans blick. Han log ett snabbt leende och när hon besvarade det var den långa sträckan att gå värt det. Bara att få se hennes mungipor röra sig i en perfekt rörelse skulle rädda hela hans jul.

Nu var han framme och de andra välkomnade honom glatt. Men hon sneglade bara på honom med ett vagt leende lekandes på läpparna. Han gick med lätta steg mot hennes eld och hon drog bort händerna från lågan. Dom mötte varandras blickar och det gick en halv sekund. Plötsligt omfamnade dom varandra i en våldsam kram som övergick till en passionerad kyss. Han kände lyckoruset i sig och la hans armar kring hennes stelfrusna kropp. Dom stod länge och kramades och sedan släppte hon taget för att värma sig igen.
- Hur mår du? frågade han lågt, nästan viskandes. Hon tittade på honom med rödsprängda ögon och en tår lekte sig ner för hennes kind. Hon stirrade ner i marken.
- Inte så bra antar jag.
Han frågade inte varför, svaret visste han redan. Det hade gått tre månader sedan dom senast sågs. Han hade varit och försökt rädda deras sista besparingar förgäves. Saknaden efter henne hade varit enorm.Det var svårt för honom att tänka att för bara fem månader sen, inte ens ett halvår, hade han haft ett underbart hus, två bilar, en vacker och välmående fru och tre friska barn. Dom fick hummer och delikatesser till middag. Nu bodde hon och han på en sopptipp utan sina barn. Han kom på sig att undra vart dom hade tagit vägen. men så mindes han.

Panik. Det ilade i hela hans kropp. Vinden tjöt kring honom och det var svårt att hålla sig kvar. Han skrek ut deras namn i ett desperat försök att hitta dom. Inget svar. Nu började grenen att knäckas och han tittade ner på vattnen som hade översvämmat hela deras hotell och ödelagt hela staden. Vart var hon och barnen? Frågorna var för många. Han bad en tyst bön att dom var okej. Dom måste må bra. Grenen knäcktes och han for med en väldig fart rakt ner i vattnet. Kylan ilade i hela hans kropp och han tappade andan. Medan han med desperata försök flaxade vilt med armarna för att hålla sig över ytan kippade han även lönlöst efter luft. Han sjönk långsamt ner mot botten och det var inget han kunde göra åt det. I sitt inre såg han hur hon räddats och barnen mådde bra.
När han precis föll under ytan kände han en arm som drog upp honom. Han drogs ombord på en båt. Det var hans sista minne innan sjukhuset.

Hon puttade till honom och han väcktes ur sina dagdrömmar. Hon log snett.
- Vad tänker du på? frågade hon tyst. Orden stakade i hennes mun och hon hade problem att tala.
- Inget.
Tårarna började rinna ner för kinden. Han ville bara vrida tillbaka tiden. Tillbaka, minst sex månader så dom kunde bokat resan till Hawaii istället för Sri Lanka. Hans liv var ett helvete.
Minnet kom åter.

Det var vita väggar och en obekväm säng. Eller det kanske berodde på den skadade ryggraden. Det svider i hans ögon och det värker i hela kroppen.
dörren öppnas och en vit man kliver in.
- Jösses, han har vaknat..
Snabba steg över golvet som dunkar som hovklapper mot tinningen. Dunk, dunk, dunk.
Mannen trycker på en knapp och en kort sekund senare kommer mer dunkar. Det är värre och det känns som huvudet ska sprängas. Dunk, dunk, dunk. Panik. Hur ska han få det att sluta. Går det. Inte kommer han att känna såhär i hela sitt liv?
Han ser vita män böja sig över honom.
- Hallå, är du vaken, hallå.. kan du svara.. hör du mig..
All mummel ebbas ut till en underbar dröm.
Han slår skräckslaget upp ögonen. Ingen huvudvärk. En gammal barnvisa nynnar sig själv i hans huvud.
En läkare kommer in. Förklarar. Barnen borta. Döda. DÖDA. Uppspolade på nån halvtjaskig strand med avsaknade ben.
Frun skadad. Ingen sjukförsäkring, vadå?
Den vita rockmannen säger att dom inte har råd att betala räkningen och att deras hus måste konfiskeras som betalning av räkningen.
Men vadå. Barnen är döda. Vad är meningen att forstätta?
En plågsam återhämtning. Sedan minns han en soptipp med andra drabbade av asienkatastrofen och nya vänner. Han och hon blir olyckliga. För evigt.

Ett jubel avbryter hans plågsamma återblick. Det är en av hans vänner på tippen som har hämtat mat från ett härbäge.
Alla dras som flugor kring en sockerbit till maten. Det är det enda som finns kvar. Viljan att överleva. Men utan barnen, vad är meningen?
Som hans 10åriga dotter, den kloka, sa: - Pappa, man ska aldrig ge upp hoppet, även i dom mörkaste stunder då inget ljus finns kvar. Man tror itne att livet är värt att leva. Men det finns alltid en liten ljusglimt som värmer för stunden. Det må vara mat eller något annat, men bara hoppet finns där så överlever man alltid.


Skriven av: Elin

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren