Hur matrosen Sundsvalls Jack fick namnet ' Skldpaddan. '

Hur matrosen Sundsvalls Jack fick namnet ” Sköldpaddan.”

Av Boris Söderberg


På kvarterskrogen ” Ankaret ” var det livligt denna torsdagsmiddag. Gösta hade fullt upp.
Förutom det vanliga lunchfolket hade han också ett glatt gäng nyavmönstrade sjökillar
som gäster. De kom tydligen direkt från sjömanshuset, med pengar i fickan och på
ett strålande humör.
Några av dem var gamla bekanta. Den store ”Bimbo” båsen, var välkänd. Hans ut-
seende kunde skrämma slag på de flesta och hans torndönsstämma fick alla att
lystra. Men, de som kände honom, visste att under den råbarkade ytan klappade
ett danskt hjärta av guld.

En annan bekant var ” Sköldpaddan.” Ingen visste väl egentligen hans riktiga namn.
Innan händelsen utanför Manzanillo hade han kallats för Sundsvalls Jack.
Jack, som de närmaste fortfarande kallade honom hade för några år sedan blivit om-
talad i korta notiser, i så gått som alla världens stora tidningar.
Anledningen var naturligtsvis den enastående händelse, som han varit med om.

Mitt i natten, efter en blöt fest ombord i den gamla Helsingborgstrampen hade
den glade matrosen drullat på utsidan. Fiskarna skulle vattnas från poopen,
och så hade det gått som det gick. Så långt inget märkvärdigt men det som hände
sedan var desto ovanligare.
Hur allt i detalj utspelat sig och hur det blev som det blev, vet bara han själv.
Ingen har någonsin hört honom tala om det. Och ingen frågar.
Sjömännen i den Amerikanska jagaren, de som räddade honom, har dock
lämnat en redogörelse för hur de fann honom, där ute i det våta, öst om
Manzanillo i Mexico.

“ Natten hade varit lugn. Allt hade gått sin gilla gång. Styrmän och övrigt
bryggbefäl hade löst av varandra efter händelselösa vakter. Gryningen stod
och vägde som det ofta gör, när natt blir dag. Allt var lugnt och tyst.
Utkikens larm väckte därför stor uppståndelse. Genast riktades ett antal kikare
mot det egendomliga flytetyget.
Männen på bryggan utförde sina manövrar och efter några minutet kunde man se
det underliga föremålet med blotta ögat. Snacka om uppståndelse! En livbåt sattes i
sjön, kameror kom fram och hela jagarens styrbordssida fylldes snabbt av yrvakna,
pekande sjömän. Vad såg man då ? Jo, en jättelik sköldpadda, som lugnt och all-
deles stilla, med de fyra paddlarna lojt vilande på vattenytan, flöt fram bland tångruskorna,därute i de blågröna, långsamma dyningarna.

I och för sig en ganska ovanlig syn. Då kan man också förstå den häpnad, den uppståndelse det väckte, när man upptäckte mannen, mannen som klamrade sig fast uppe på det väldiga djurets skrovliga, kupade sköld.
När livbåten närmade sig slog man av motorn och styrde försiktigt fram till den nödställde och hans räddare. Sköldpaddan rörde sig inte. Det stora spetsiga huvudet var till hälften indragit iden skrovliga skölden. Den långe, smale mannen som förtvivlat klamrat sig fast på sködpaddans rygg tycktes livlös. Men, när man med stor svårighet bände upp hans fingrar, som järnhårt greppat tag i framkanten av djurets sköld, gav han upp ett hemskt skrik av smärta. Försiktigt, fick man över honom i livbåten och styrde därifrån. När livbåten kommit fram till jagaren sänktes ett fallrep ner och två man bar upp mannen till jagarens däck. Sjukvårdspersonal förde ner honom till fartygets moderna sjukavdelning där han blev väl omhändertagen. Det slogs stand by i maskin och jagaren fortsatte västerut...



…………………………………………………………………………………………….

Gösta, den lille gladlynte kyparen på kvarterskrogen ” Ankaret, ” stod uppe i dörren till restaurangköket. Han såg på det glada sjömansgänget därnere vid bordet.
Sjöfolk, havets vagabonder, människor som far runt i båtar tänkte han, över hela
jordklotet. Världsvana sjömän som platsar överallt, inget tycks vara dom främmande…

Jag undrar vad han tänkte på, då han låg däruppe på sköldpaddans rygg, funderade han vidare och såg på den långe, smale mannen vid bordet. Blicken i det hårda,koppärrade ansiktet mötte plötsligt hans egen och en kort svindlande sekund, tyckte han att han såg rakt in i evigheten.

Den lille kyparen rös till och skyndade in i köket efter mera öl.
Sjögrabbarna var törstiga…

Skriven av: Boris Söderberg