Publicerat
Kategori: Novell

I aprilsolens värme

Utanför fönstret sken solen med värmande strålar i den kyliga aprilluften. Jag betraktade eken och de gröna små knopparna, med sin tappra livsgnista, på björkarna utanför skolan, och vandrade i fantasin iväg över gården in i drömmens värld.
”Ni har lektionens tid på er. Uppgift fem är en hörövning. Ni sitter lite tätt där, Joakim och Niklas. Jaha, det är väl allt som finns att säga. Lycka till.”
Jag vände huvudet från fönstret och koncentrerade mig på klassrummet. Vår franskalärare Inga verkade uttråkad. Hon talade alltid med samma tonläge, vare sig hon läste en fransk text eller tillrättavisade en elev, och hennes gråa ögon såg ut att befinna sig någon annanstans. Jag undrade var. Hon hade bara några år kvar till pensionen, och hon tycktes just ha insett att hon jobbat på samma ställe alltför länge och att det var för sent att göra något åt det nu. Hur det än var så delade hon i alla fall ut proven.
Jag jobbade snabbt. Språk var lätt, jag kunde inte förklara det grammatiskt men hade alltid haft en känsla för vad som var rätt i ett språk. Särskilt franska tyckte jag om, språket böljade fram med dess flytande, vackra uttal och man behövde bara följa strömmen genom meningarna för att det skulle bli rätt.
Just när Inga avbrutit för att genomföra hörövningen knackade det på dörren och Sofia slank en aning skuldmedvetet in. Inga tittade bara, hon orkade inte ens sucka menande idag. Hon gav Sofia provet utan ett ord och gick mot bandspelaren. När vi fyllt i några svar avbröts vi igen, den här gången av högtalaren som knastrade så att man knappt hörde vad som sas. Klassen lyssnade uppmärksamhet, men främst för avbrottet och inte för informationen. Någon utbrast tyst sin besvikelse över att det inte var brandalarmet.
Det var ett meddelande från rektorn.
”Skolan har utsatts för ett bombhot. Vi ser det som mycket allvarligt och därför ställs alla lektioner in från och med nu. Skolan ska utrymmas snarast, men ingen panik…”
Vi såg förstummat på varandra. Mummel utbröt och rektorns röst dränktes trots Ingas försök att lugna klassen.
”Bombhot, för fan!” utbrast någon och mer högljutt mummel spred sig. Några reste sig upp. Folk såg förvirrade ut, som om de inte visste om de skulle vara rädda eller skratta åt det. Någon hade ett sammanbitet uttryck och verkade mest vilja springa därifrån så fort det gick. Niklas lutade sig bakåt mot stolen och deklarerade:
”Extra ledigt och inget jävla franskaprov! Gött!”
”Men hallå, kom nu då! Det är ju ett bombhot!” ropade Sofia bedjande. Folk instämde och dörren öppnades. Korridoren fylldes snabbt av elever som strömmade ut från klassrummen och jag följde efter, men först slängde jag en blick på Inga. Anade jag inte ett svagt leende i ansiktet som aldrig brukade le, och en lättad glimt i ögonen?
”Haha, det är säkert Tobbe som har bombhotat skolan!” garvade en killröst i närheten och hans kompisar stämde in. ”Han skulle fan kunna göra vad som helst, den sjuke jäveln!” Killgängets skrattande röster dog bort i det allmänna sorlet.
Jag såg mig om. Mitt eget hjärta hade tagit ett extra skutt vid ordet ”bombhot”, men de flesta runt om mig såg lugna ut. Ingen verkade tro på det, men trots allt låg det en viss rädsla i luften. Strömmen ledde mig i ganska rask takt fram till mitt skåp där jag lyckades hämta mina saker, även fast det var värre trängsel än det någonsin varit.
”Äsch, nu missade jag precis bussen!” hörde jag någon säga.
”Hänger ni med ner på stan?” ropade Eva ut till klassen. Utom till mig förstås. Det var underförstått. Och det störde inte mig.
”Härligt! Ledigt resten av dagen!” Spridda jubel hördes till den kommentaren.
Men Lotta bredvid mig sa oroligt: ”Men Andrea, tänk om det är på riktigt? Det kan ju faktiskt vara nån galning med en dålig dag eller nåt, vad vet jag.”
Jag log lite och svarade: ”Jag tror inte det. Det är nog bara nån som vill jävlas. Nån som vill att nåt ska hända, kanske.”
”Hm, kanske. Jag vill i alla fall ut härifrån fortast möjligast. Gör du det också. Man vet ju aldrig.” Lotta grabbade tag i väskan och jackan och försvann i folkmängden. Lotta hade jag alltid tyckt om – inte för att vi var vänner eller passade ihop på något särskilt sätt, utan för att hon bedömde alla människor efter samma måttstock, vilken var hon själv. Hon utgick från vad människor skulle kunna ge henne, utan påverkan från något annat håll och utan att göra någon skillnad mellan människor. De hon tyckte om var hon vän med, de som inte betydde något särskilt var hon bekant med, och de hon inte tyckte om undvek hon på ett smidigt sätt. Detta bottnade i en stor självständighet och självklarhet hos henne. Det var en del av hennes utstrålning och gick inte att ta miste på. Jag tror inte hon visste hur man gjorde för att få någon att känna sig osäker eller mindre värd.
Jag trängde mig ut i folkmassan och drogs med mot utgången.
”Det här är fan lite obehagligt,” sa en kille bakom mig och jag instämde tyst. Jag var säker på att det inte var något, men pusta ut riktigt kunde jag inte göra förrän jag var utanför skolan.
Jag kände mig lättad när jag kom ut i solen som fortfarande sken hoppingivande, ovetandes om den bombhotade skolan. Med raska steg tog jag mig till cykelvägen jäms med skogen mittemot skolan där de flesta gick, på väg ner mot centrum. Skolgården och vägen var fylld av människor och fylldes hela tiden på ur en till synes outsinlig ström från skolportarna. Jag betraktade synen ett slag innan jag gick vidare bort från det hotade området. Den var storslagen. Det hade befunnit sig över tusen elever på skolan och personal, vilka nu alla samtidigt myllrade ut på området direkt utanför skolan.
Runt om mig pratade och skrattade människor som vilken vanlig skoldag som helst.
”Men tycker du jag ska ta den röda då? Du måste hjälpa mig välja ju!”
”Hej Erik, var är ni?”
”Det blir bara plugg för mig i helgen tyvärr, vi har så mycket så man håller på att kollapsa…”
”Jag kommer sen då Mia, jag ska bara fixa det där också.”
Det hördes ett knäppande ljud först. Det var säkert bara något jag inbillade mig, men i alla fall gjorde ljudet att jag redan hade börjat vända mig om när den ofattbara smällen hördes.
Jag kan inte beskriva det. Det var en enda kakofoni av ljud, ljussken och färger. Jag slog händerna för ögonen och knep ihop ögonen samtidigt som jag hukade mig reflexmässigt. Svarta, röda och gula nyanser skimrade framför mina ögon, dån och brak hamrade i öronen. Det kändes som om det blev kallare fast det borde känts tvärtom. Jag tyckte det blåste elakt rakt emot mig, igenom min jacka. Ljudet av explosionen dröjde sig kvar i huvudet, det dånade på ett högt, skärande sätt som fick det att kännas som om det var i mitt huvud explosionen ägde rum. Mitt hjärta slog flera slag snabbare än vanligt, men jag hade egentligen inte hunnit bli rädd ännu. Jag vaggade fram och tillbaka av någon outgrundlig anledning; det kändes bättre då. Kanske var det för att jag ville undkomma de starka ljuden, både de utifrån och de som dröjde sig kvar i mina öron. Men inte förrän efter en stund, då jag fortfarande satt vaggande i hukande ställning, hörde jag människorna omkring mig. Först svagt, men sakta stärktes ljuden av hur människor omkring mig skrek, hur fötter sprang och kroppar knuffades, hur väskor kastades och hur folk skrek och grät ut sin rädlsa och sorg. Jag reste mig sakta upp alltmedan människor sprang omkring mig, knuffade mig och skrek – rasande, förtvivlat, plågat, med rädlsa och panik. Jag gick framåt på vägen och såg mot skolan, den i vanliga fall så stolta skolan med sitt utmärkta utbud av program att välja mellan, kompetent personal och omfattande arbete för att motverka mobbing. Den stod nu i lågor och splitter från byggnaden låg utspritt på skolgården, på parkeringen, på vägen framför, i skogen omkring. Jag såg lågorna stiga mot himmelen, stretande mot den ännu hoppfullt lysande, ovetande solen.
Den ganska nybyggda delen av skolans vänstra sida gick inte att urskilja längre, men resten, alltså trots allt större delen, av skolan såg ännu intakt ut. Jag hörde sirener – jag hade inte lagt märke till ljudet från dem förut. Brandbilar, ambulans och polis var på väg.
Runt om mig var det kaos. Många sprang neråt, bort, bort från eldhärden och till säkerheten, några sprang mot skolan. Några tycktes inte veta var de skulle göra av sig, de sprang planlöst hit och dit som vilsna barn som tappat bort sina föräldrar. Jag såg människor som stod stilla som jag, många var upplösta i tårar och tjöt med ett förtvivlat, uppgivet ansiktsuttryck. Jag såg de som gormade och skrek åt varandra, de som nästan började slåss, de som försökte skapa ordning och de som skällde och motverkade dem. En bit ifrån mig såg jag hur en flicka med halvlångt, ljusbrunt hår släppte sin väska till marken. I hennes ögon spelade paniken och hon ropade och skrek någons namn. Hon letade bland människorna, hon rörde sig hastigt och ryckigt och knuffade undan de som stod i vägen. Hennes ögon tycktes vara på flera platser samtidigt och hon själv rörde sig nästan också med den hastigheten. Hon närmade sig mig och jag märkte att tårar hade vätt hennes kinder, men hon torkade irriterat bort dem. Hon kämpade sig framåt i tumultet, mot skolan och eldhärden. Trots att hon såg späd ut verkade hennes röst och angelägna rop höras över alla andra ljud. I paniken och förtvivlan syntes en stark beslutsamhet hos henne. Hon var målmedveten och tänkte inte ge upp förrän hon hittade den hon sökte.
Jag kunde bara hoppas att den sökte inte fanns bland de som fortfarande befunnit sig nära eller i skolan.
Flickans letande tycktes ha förändrats. Hon rörde sig inte lika ryckigt längre utan verkade ha ett mera bestämt mål – skolan. Jag ville plötsligt också framåt och började tränga mig igenom massan ledd av flickans röst, som var beundransvärt stark mitt i paniken och rädslan.
I början var det svårt att ta sig fram, mot strömmen som ville åt andra hållet, men ju närmare skolan vi kom desto mer tunnades trängseln ut. Jag hörde inte flickans röst längre och försökte få syn på henne över alla huvuden. När jag kämpat mig igenom den värsta trängseln såg jag henne slutligen. Hon sprang, brydde sig inte längre om tårarna, letade enträget med allt större fruktan. Så stannade hon till, och då stannade jag också som om flickans handlande styrde mig. En enda gång ropade hon återigen namnet, starkare, mer genomträngande och med större förtvivlan.
Jag slogs av värmen från elden som brandmännen försökte hejda men som ändå tycktes ha spritt sig till andra delar av skolan. Jag hade aldrig sett något liknande, och för första gången den dagen blev jag rädd. Riktigt rädd. Jag svalde flera gånger i följd, tog några steg bakåt och vred mina händer nervöst. Jag kunde inte släppa lågorna med blicken och för några ögonblick visste jag inte om något annat än just det.
Jag blev stående där jag var och såg på hur polisen arbetade med att få området avspärrat och hindra folk från att gå nära och hur ambulansmän gjorde sitt allra bästa för att ta hand om så många som möjligt.
Så fick jag syn på flickan igen, som funnit en lucka i polisens skydd. Hon sprang målmedvetet fram till mitten av skolgården. Där sjönk hon ner på knä men kunde för ett ögonblick inte göra mer. En människa som jag tyckte såg ut som en kille, låg framstupa mot marken och rörde sig inte. Jag tyckte mig även se hur rött blod på och runt om honom blänkte i aprilsolen. Flickan böjde sig över honom och strök ömt med handen över ryggen och håret, vars färg man knappt kunde se längre. Så omfamnade hon honom och sjönk ihop över honom.
Mina händer föll motståndslöst ner. Min kropp spändes och mina tårar började rulla. De vätte mina kinder och smakade salt på läpparna. Min syn grumlades men ögonen var stint fästa på flickan som låg böjd över någon hon höll av.
Det sista jag såg var hur flickan stretade hjälplöst i en ambulansmans famn medan två andra täckte över pojkens ansikte med ett vitt skynke.
Hennes entoniga, bottenlösa skrik skulle jag för alltid leva med och aldrig glömma.


---------
Kommentarer, bra eller dåliga? Skriv till: [email protected]
Kritik uppskattas alltid!
//Scintilla

Skriven av: Scintilla

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren