Publicerat
Kategori: Novell

I Dina Drömmar



Två var de. De cirklade avvaktande högt ovanför hans huvud, väntade på att han skulle släppa svärdet som han ännu krampaktigt höll i handen. När han såg på det blänkte blodet rött i solen. Det rann ner över hans arm, ner i hans kläder, kväljande klibbigt.
Med ett skrik av ursinne svingade han det i luften.
-Kom hit bara!
Men de kom inte närmare. Höll sig hela tiden på samma avstånd, högt, högt ovanför. Han tyckte sig kunna se ryttarnas ansikten där de klängde sig fast vid tömmarna som höll deras riddjur i schack. Han tyckte sig kunna se hur de log, hånfullt, segervisst. De visste att de hade övertaget, att de bara behövde vänta tills han tröttnade, tills hans krafter tog slut.
-Ni får mig aldrig levande! Aldrig!
Drömdrakarnas vingar slog piskande i luften ovanför honom. För ett ögonblick inbillade han sig att han kunde känna hur luftdraget fläktade i hans hår. Men de var allt för högt upp för att det skulle nå honom. Allt för högt upp för att han skulle nå dem. De hade lärt sig, aktade sig för hans svärd, höll sig utom räckhåll, hånade honom med sitt lugn. De kunde vänta, det var för honom tiden rann ut. Rann ut likt vatten i ökensand.
Han kastade en blick på den ännu varma kroppen bredvid sig. En av dem hade fått sätta livet till, en av dem skulle aldrig mer lyfta sina vingar till flykt. En drömdrakes döda kropp. På jorden var den en sådan klumpig varelse, ful i sin otymplighet. Det gjorde honom ont att han hade berövat den dess skönhet, att den hade gjorts till något anskrämligt, något fult. Men dess ryttare spottade han på. Mer lik en trasdocka än en människa låg hon utsträckt på marken vid drömdrakens blodiga kropp. Bröstet höjde sig ännu i mödosamma andetag under den blågula uniformen, blodet rann ur ett sår i hennes sida, samma blod som blänkte på hans svärd.
Det var han som hade dödat drömdraken. Han hade kallat på den och den hade störtat mot marken likt en fallande stjärna, med söndertrasade vingar. Och ryttarens ansikte hade varit blekt under den kalla, hårda hjälmen som blänkte likt silver i solskenet. De vassa klipporna hade skurit upp drakens kropp, obevekligt dragit livet ur den. Han hade sett det och han hade våndats. Ännu fläckade dess blod marken under honom, ännu fläckade dess blod hans samvete. Om han inte ropat, om han inte befallt den…Men det hade varit tvunget, han visste det, och kvinnans blod glänste på hans svärd, blänkte i solljuset.
Han tittade uppåt. De cirklade där ännu, avvaktande. Bredvid honom rörde sig kvinnan. Hennes ögon var öppna och hon såg på honom. Han knäböjde vid hennes sida, drog hjälmen av henne.
-Fe´ere? sade hon och blodet rann ur hennes mungipor.
-Den är död, sade han lugnt.
Då slöt hon ögonen igen, och blodet rann ur hennes mun. Han reste sig, höjde svärdet med båda händerna.
-Vad hände?
Han sänkte svärdet.
-Jag kallade på den. Den var tvungen att lyda. Du vet väl vem jag är?
-Ja. Jag…
Naturligtvis visste hon. Blodet rann ur såret i hennes sida.
-Varför dödar du mig inte?
-Du kommer ändå att dö. Jag kan lika gärna ha sällskap medan jag väntar.
Men han hade huggit henne med svärdet. När drömdrakens kropp hade nått marken och hon som genom ett under hade överlevt, då hade han dragit sitt svärd. Nu fläckade hennes blod dess blad och hon låg döende på marken bredvid honom.
-Vad heter du? sade han.
Hon rörde sina läppar men inte ett ljud kom över dem. Då satte han sig ner vid hennes sida, torkade blodet från hennes mungipor med ärmen på sin klädnad.
-Vad heter du? sade han igen. Bara så att jag vet vad jag ska rista in på din gravsten.
Då spottade hon honom i ansiktet och blodet rann över hans haka. Han torkade bort det med ovansidan av handen.
-Jag antar att jag förtjänade det där, sade han. Men du kommer likafullt att dö.
-Du också, sade hon.
-Kanske det. Men du dör först. Jag har redan ditt blod på mitt svärd.
Han höjde det i luften.
-Ser du däruppe. Dina kamrater väntar på att jag ska bli trött, att jag ska ge upp. Jag kan kalla ner dem också.
-Det skulle du aldrig göra.
-Nej, sade han. Nej, det skulle jag inte.
Det räckte med en död drake. Det var alldeles nog. Han reste sig på trötta ben.
-Snart går solen ner.
Han kastade en blick på henne. Hon hade åter slutit ögonen. Ansiktet var plågat av smärta, blekt, ungt.
-Hur gammal är du?
Hon svarade inte. Blodet rann ur hennes mun, ner i den torra sanden. Än en gång knäböjde han vid hennes sida.
-Vad heter du?
-Nasia.
-Jag är ledsen, Nasia.
Och det var sant. Han var ledsen, ledsen för att det var just hennes drake som hade hörsammat kallelsen, just hennes drake som störtat genom skyn. Ledsen för att hans svärd fått hennes blod att rinna, försvinna i den sträva sanden under dem.
-Jag är ledsen, sade han igen.
Hon sade inget. Andades rosslande. Vid horisonten var solen på väg ner. Drömdrakarnas vingar slog vinande i luften ovanför honom. Han kunde höra det trots det stora avståndet, ljudet av deras vingar, och deras tankar. De fyllde hans sinne likt porlande vatten, hotade att dränka honom.
-Du kan höra dem, eller hur?
Han vände sig mot henne.
-Jag kan höra vad de tänker, ja.
-Det måste vara underbart.
Blodet rann ur hennes mungipor och han torkade bort det.
-Det är plågsamt, sade han. Deras tankar är så överväldigande. Så olika våra.
-Varför kallade du ner honom?
-Fe´ere?
Hon nickade.
-Vad skulle jag annars ha gjort? Det var det enda sättet.
-Han var fantastisk…
-Ja.
-Hur gjorde du…när du kallade på honom?
-Jag tog över hans tankar. De klarar inte av det. De är beroende av sitt oberoende. Oss människor lyder de bara därför att de vill det. Så när jag tog över hans tankar kunde han inte längre kontrollera sina handlingar. Det var därför han störtade. Nu är de rädda för mig, de som är kvar.
Han nickade uppåt mot de svävande silhuetterna av drakarna och deras ryttare.
-De är fantastiska varelser, sade han efter att ha suttit tyst. Hellre än att låta sig tvingas att göra något dör de. Som Fe´ere.
Hennes ansikte var blekt, plågat.
-Du kunde ha skonat mig, sade hon.
-Ja, sade han. Det kunde jag ha gjort.
Men hennes blod fanns på hans svärd, på hans händer. Det brände i hans strupe. Hon andades rosslande bredvid honom. Livet rann ur hennes kropp.
-Har solen gått ner?
-Nej, sade han. Inte ännu.
-Du kallar väl inte ner dem?
-Jag ska inte kalla ner dem.
-Du heter Gaether, eller hur?
-Ja, Gaether. Gaether, draktämjaren.
-Varför gjorde du det, Gaether?
Ja, varför hade han gjort det? Kanske hade det också varit tvunget, liksom drakens död.
-Jag vet inte, sade han till slut. Det kändes rätt just då.
Och det hade det gjort. Det hade känts rätt. Det kändes fortfarande rätt. Om han hade fått vrida tillbaka tiden skulle han ändå ha handlat likadant.
-Det kommer aldrig att bli detsamma igen, eller hur?
Han skakade på huvudet.
-Nej. Det kommer aldrig att bli detsamma.
-De litar inte på oss längre. Jag kunde känna det.
-De har inte tjänat oss i något gott syfte. De är inga krigsmaskiner, inga människoslaktare. Vi har använt det de har gett oss på fel sätt.
Så var det. Den gåva drömdrakarna hade gett människorna hade de missbrukat.
-Vi fick något vackert, något som hade kunnat användas till att göra våra liv bättre. Ljusare. Men vi fick dem att drömma mörka drömmar, för de läste våra tankar och såg att det var vad vi ville ha. De blev våra verktyg i kampen mellan människor. De dödade, men bara för att de såg att det var vad vi ville att de skulle göra.
Svetten steg i hennes panna.
-Har solen gått ner?
-Nej, inte ännu.
-Hur gjorde du det?
-Jag vände deras drömmar mot dem själva.
Deras tankar var ännu ett skrik i hans sinne, för de hade sett vad han ville att de skulle se. Människorna hade också känt förändringen. Han hade flytt, men de hade fått tag på honom, med drakarnas hjälp.
-De kommer att ge sig av, eller hur?
Han nickade och såg på henne.
-Du ser. Jag kommer att klara mig.
-Du kunde ha skonat mig.
-Du är min fiende. Du skulle ha dödat mig.
Blodet rann upp ur hennes mun.
-Har solen gått ner?
-Snart. Ser du inte?
-Det är så suddigt. Allt är dunkelt.
-Det är skymningen.
Drömdrakarnas vingar slog ovanför honom. Deras tankar var hans tankar, och han kunde känna att de visste att natten närmade sig. Natten.
-Inatt drömmer de, sade han. Drömmer det de själva vill drömma.
-Jag vill se dem.
Hon försökte sätta sig upp, men blodet forsade ur hennes mun, ur såret i hennes sida.
-Jag ska be dem, sade han. Be dem flyga så att du kan se dem.
Solen var bara en låga vid horisonten, ett sista flämtande andetag av dagen.
-Allt är så svart.
-Det är natten.
Han lyfte sitt svärd, höjde det mot himlen. Och de lyssnade till honom en sista gång, lyssnade. Deras vingar bar dem över himlen.
-Ser du? sade han. Ser du?
Och hon nickade. Ja, hon såg. Hon såg.
Så var natten där och drakarna drömde, drömde att friheten åter var deras. Han såg hur de flög bort, flög bort på starka vingar som bar dem upp mot stjärnorna.
Han böjde sig ner och slöt hennes ögon.


Skriven av: Hanna Mehtälä

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren