I ditt namn far!

I ditt namn far!
Memet, även kallad Memo av sina närmaste vänner, satt utanför Pizzeria Grandiosa i förorten Nydala i Malmö.
Memo var tretton år gammal, men mentalt så var han säkert fyrtio enligt andra.
Memo hade ett typiskt turkiskt utseende. Han var medellång, smal, bruna ögon, rakt fint hår och lite fjunmustasch som han var väldigt stolt över.
Fjunmustaschen han låg inne med var alltid ett ämne bland hans svenska vänner. De brukade alltid skämta om att han hade lite smuts under näsan, eller så drog de skämt som:
- Eeey, vet du varför turkiska pojkar alltid har fjunmustach? Och svaret på den frågan var tydligen att de försökte likna sina mammor. Men detta brydde Memo sig inte om. Det viktigaste för honom var att han började bli man. Och att vara lojal mot familjen och bli en man enligt turkiska eller snarare Kulu seder, var det näst viktigaste i livet. På första hand kom kärleken till Gud.

Memo var redan vid denna ålder väldigt bekant med andra människors privatliv. Dessa kunde vara allt från hans vänners privatliv eller detaljer om äldre och gamla turkar. Att lyssna på ”dedikodu” dvs, skitsnack på turkiska, var en av Memos hobbys.

Hans mor Ayse, också känd av andra turkar som en god kvinna, brukade vanligtvis arrangera söndagens bakdag, som brukades hållas veckovis. Vid dessa bakdagar brukar de turkiska kvinnorna samlas för att baka pita- bröd och en massa andra turkiska bakelser. Men dessa kvinnor var väl medvetna om att bakdagens egentliga syfte var att försöka höra så mycket ”dedikodu” om andra turkar som möjligt. Vad som hänt, vem som gjort vad, vem som varit otrogen, vems make som inte fick upp kuken , osv.
Memo älskade att lyssna på dessa kvinnors skitsnack. Delvis för att han alltid blev överraskad om vad folk som ser oskyldiga ut kan vara kapabla til, och delvis för att han tycker att själva skitsnacks-ceremonin var så rolig. Kvinnorna brukade även snacka skit om sina egna makar, i form av att avslöja ifall maken inte satt på dem på ett bra tag.
Det verkade ju som om dessa kvinnor höll på o dö av kåthet. Men det sades givetvis inte öppet. Officiellt så sade man:
- Min man har inte släkt min eld på ett bra tag!!

Turkiska kvinnor i allmänhet men Kulu Kvinnor i synnerhet är mycket kända för att snabbt döma folk, och snacka en massa skit om dem. Detta kunde givetvis komma från ens bästa vän eller väninna. Det var inget personligt, det är bara så det fungerade.
Finns ju ett turkiskt ordspråk som lyder:
- Vänner är som skorpioner, de kan inte rå för att du hugger, de ligger i deras natur.

Nästan alla Kulukvinnor var likadana. Men visst fanns det undantag. Memos mor Ayse var ett av dem. Ayse hade fått smaka på det riktiga, orättvisa livet vid tidig ålder i livet.
Vid åtta års ålder, såg hon sin far bli skjuten som ett resultat av en över hundra år gammal Vendetta. Familjen som låg bakom detta hette Kaplan. Och det var även dessa som skjutit Ayses make som svurit att inte blanda in sig i Vendettan, och få ett slut på den.

Ayse och hennes man Sevket rymde från Kulu i Turkiet till Malmö i Sverige under tidigt 70-tal. Detta för att komma så långt bort från Kulu och Vendettan som möjligt.
Ayse hann få Memo, och precis blivit gravid med parets andra barn. Hon var då i femte månaden och såg fram emot att föda sin makes andra ”son”. Men Sevket brukade inte bry sig om vilket kön barnet skulle få. Det viktigaste ansåg han, var att det var friskt och hade tio fingrar. Och varför inte en dotter. En dotter som skulle få bli hans prinsessa, hans lilla ängel.
Typiskt för turkiska män är ju att de oftast tycker om sin dotter mer, eftersom mor, syster och dotter är något heligt inom den turkiska kulturen.

Under denna tid fick Sevket ett telefonsamtal från hembyn Kulu i Turkiet.
I samtalet sade man att Kaplan familjen fått reda på att Sevket och Ayse flytt till Sverige, och att Kaplanfamiljen ville tydligen inte ta några risker med Sevket.
Med risker menades i dessa sammanhang: hämnder.

Kaplan familjen utgick från att Sevket flyttat till utlandet för att jobba och tjäna ihop pengar, för att senare hämnas sin svärfars mord med all sin kraft.
Sevkets svåger som ringde för att varna brodern och hans svärsyster, sade slutligen att Kaplan familjen inte ville ta några som helst risker, utan skulle ”stryka” Sevket och hans son från listan.
Att stryka någon från ett papper, är ett gammalt uttryck i Kulu för att någon ska mördas.

När Ayse tagits in på BB-Malmö, ringde läkarna till den Pizzeria Sevket jobbade för, och berättade då hur det låg till, dvs att Ayse förmodligen skulle föda när som helst.
Sevkets chef: Taner som också var turk, stängde butiken mitt på dagen för att skjutsa ut Sevket till sjukhuset. Han stannade inte upp för några röda ljus, eller för några gamla kärringar som det tog en kvart för, att gå över gatan.
Sevket skrek: För guds skull, ta det lugnt! Du kommer att döda någon, och bli hemskickad till Turkiet.
- Hahahahhaha! Nu håller du käften pojk! sade Sevkets chef. -Syster Ayse ska ju föda, och då kan inte ens Gud stoppa oss!! Skrek han.

Sevket hade aldrig känt sig lyckligare än vid just detta ögonblick. Han hade en fru som älskade honom! Han hade sin Memo, sitt lejon som han brukade säga, och Ayse skulle precis föda deras andra barn. Och så fanns det ju hans chef, som hade stängt igen Pizzerian mitt på dagen, och skickat hem alla kunder, och som var ivrigare än Sevket.
- Taner var verkligen en hederlig man. Sevket trodde inte att det fanns hederliga turkar utanför hembyn Kulu, men denna Taner som var från Norra Turket, var en bra man, han var god och Sevket hoppades på att Gud skulle underlätta hans liv här i denna värld.

”Må Gud underlätta din ödesstig i denna värld Taner, sade Sevket. Detta var något man brukade säga i Kulu”. Med detta menade man att denna värld var ondskans värld, och man hoppades på att Gud inte skulle vara alltför hård i detta liv.

När Sevket och Taner kommit fram till sjukhuset, stod det ett tiotal turkiska kvinnor vid vänterummet som skrek och kramades. Sevket utgick då ifrån att förlossningen gick lyckad, men var ändå orolig för sin ängel Ayse´s hälsa. Sevket och Ayse hade en sådan sann och ren kärlek att, när någon av dem var sjuk eller inte mådde bra av andra skäl, så kunde den andra vara ledsen, och få problem med att sova exempelvis.
Det var liksom en kärlek som inte ens Hollywood filmer kunde glorifiera. Detta var den sanna kärleken. Detta var varför Gud skapat Mannen och Kvinnan, för att älska varandra. Och Sevket och Ayses kärlek till varandra kunde mycket väl vara ett exempel som Gud statuerat för människan.



- Sevket Dereli?? Vem är Sevket Dereli? Frågade läkaren som stod vid dörröppningen till rummet där Ayse låg.
- Det är jag! , Svarade Sevket , medan han reste sig upp och fick gåshud av tanken att han fått ett barn till.

Sevket rusade de sista stegen, utan att lyssna på läkarens mummlande, som förmodligen var råd.
Sevket tittade först på Ayse.
- Min ängel, mår du bra? Frågade Sevket. Ja, jag mår bra svarade Ayse.
Barnet togs in från rummet bredvid.
Sevket reste sig upp, nervös som han var. Sevket visste ju inte vad det var för kön på barnet, eller hur barnet överhuvudtaget såg ut.
Han sträckte med armarna, precis som ett barn sträcker sig efter godis.

När han tittade på den lilla och ovanligt ljusa varelsen, så mumlade han:
- Gud min herre jag älskar dig, tack!!. Låt min tid här i världen alltid bli såhär, Amen! Avslutade Sevket. Och Ayse, lade också till ett Amen!.

Han tittade på sin lilla ängel, han visste nu att det var en flicka Gud gett honom.
- Min ängel, min prinsessa, min snövit.
Sevket började störtgråta, och tittade mot sin Ayse, och sade: - Vi har gjort det igen älskling, du har gjort det igen.

Samtidigt kommer en man med en svart kostym och en farfars mössa på huvudet in. Mannen hade tydliga drag av en typisk Kulu turk. Han försökte se ut som en turk från en modernare stad i Turkiet, men man genomskådade honom. Han höll i en bukett Tulpaner och frågade på turkiska med en väl utpräglad Kulu-dialekt:
- Är det ni som är Sevket Dereli?
- Ja, svarade Sevket. Kan jag hjälpa dig broder?
Ja, det kan du! Dessa blommor är till dig ; svarade mannen, samtidigt som han tog fram en revolver ihoprullad i en liten duk från blommorna., och avfyrade två tysta skott mot Sevkets huvud.
Sevket föll ihop, och mannen riktade sin pistol mot det lilla barnet och frågade med ett iskallt leende:
- Så det är denna gosse som är det framtida hotet mot oss?

Ayse var inte dum, och hon var inte en sån som skulle bryta ihop så lätt. Inte ens nu när hennes man blivit mördad framför ögonen på henne. Hon hade ju sett sin far bli skjuten vid åtta års ålder, och hade fruktat att något sådant här skulle hända.
Ayses första tanke var att skydda sin dotter.
- Det är ingen son, det är en flicka! En flicka som aldrig skulle skada en fluga. Snälla ta inte henne från mig. Hon är det enda jag har kvar nu. Men även Memo var ju med i bilden. Men som tur var så hade han ej kommit och besökt sin mamma denna dag.

Snacka inte skit syster! Sade den mannen. Och började lossa lite på handduken som barnet låg i. Han grävde lite med sina fingrar, och ville se vilket kön barnet hade. Det var en flicka. Mannen tittade undrande på Ayse, och på barnet. Han började svära på turkiska, men han uppförde sig inte våldsamt. Han var iskall, han visste vad han gjorde, det kunde man se på hur han rörde sig.

Mannen gav tillbaka barnet och täckte för det blottade könsorganet med ytterligare en filt. Han öppnade dörren och tittade ut mot Ayses vänner som satt och väntade i vänterummet. Han gestikulerade genom att sätta fingret på munnen, och med det menade han att Ayse sov och att folket i vänterummet skulle vara så tyst som möjligt.
Ayse gjorde ingenting, då hon visste att han förmodligen skulle döda eller skada fler om hon gjorde något. Hon ville bara att han skulle försvinna, så hon kunde sörja sin Sevket i fred.



Memo svär att hämnas sin far

Memo brukade alltid sitta utanför Pizzeria Grandiosa och titta på hur de äldre turkiska männen brukar svära och skämta om varandra.
Memos mor Ayse tyckte inte om detta, eftersom Pizzeria Grandiosa var känd för att ha Maffia Bas stämpel över sig.
Men Memo tänkte mer som så att det var fantastiskt och se hur dessa höll ihop och hade sina egna lagar som ofta ansågs som mer rättvisa än vad staten, såväl Svenska som Turkiska kunde erbjuda.

Så fort Memo såg en äldre turk, även om det bara var någon av hans vänners far eller om de var någon av maffa-gubbarna på pizzerian, så kände han hat mot de som tagit hans fars liv. Hur kunde de döda hans far, hur kunde de ta sig rättigheten att döda Memos far som var oskyldig. Detta plågade alltid Memo, och han var säker på att han var tvungen att konfronteras med Kaplan familjen någon gång, men hoppades på att Vendettan skulle vara över till dess..
Memo växte upp utan en far, och att växa upp utan en far som turk är inte lätt. Många gånger fick han höra:
- Din jävla oäkting, du får inte leka med oss. – Skaffa först en pappa!!

Memo brydde sig inte om sånt snack ändå, han visste att hans familj och framförallt hans far var en hederlig man.

Men det fanns en man på Pizzerian som kom att förändra Memos och Derelifamiljens öde för all framtid. Det var denna dag, denna dag som Memo bara skulle iväg och lämna en väska från honom till en annan pizzeria.

Fortsättning följer…………..

Vad tyckte ni? - skriv gärna ett mail och släng en kommentar!!
Är det tillräckligt många som vill läsa mer, så skriver jag mer

Lev väl!
Mete


Författare:

Publicerat

Dela: