I drömmarnas värld

I drömmarnas värld

Frosten var bitande kall och jag gnuggade mina händer för att försöka få upp värmen. Snart var det dags. Det var bara minuter kvar innan jag skulle ställas inför den svåraste uppgiften i mitt liv. Jag, Törn, Bell och Rick satt utanför grottan för att rädda min bästa kompis Sussi. Vi visste inte ens om hon levde, men en sak visste vi i alla fall. Det var att idag så skulle hon frias. Jag såg hur Rick laddade upp sig för att kunna göra åtminstone en till is av våra fiender. Den kraften hade han fått av sitt totemdjur isbjörnen. Bell hade draken som totemdjur och Törn lejonet. Själv så var jag ju från människovärlden som de sa. Jag hade ett svärd i handen och en pilbåge fäst på ryggen. Det började höras frasade ljud innefrån grottan som liknade när någon går och drar fötterna efter sig. Jamme ifrån Lupen hade sett in i framtiden och spått att våra fiender skulle föra Sussi till en annan grotta idag, så det var därför vi satt här och väntade. Plötsligt så hörde vi ett skrik och sedan hur en sten föll till marken. Jag trodde att det var Sussi som hade skrikit och reste mig därför för att springa in i grottan och rädda henne. Som tur var så stoppade Bell och Törn mig från att göra det.
- Det är fienderna som gör så för att locka till sig andra människor, viskade de snabbt och tyst till mig.
Jag lutade mig tillbaka och försökte samla ihop mig för om jag inte lyckades med at rädda Sussi så skulle de döda henne. Det hade Jamme berättat mycket noga för mig. Plötsligt så började det komma ut fiender från grottan...

En månad tidigare:
- Vad kul det ska bli! Tänk en hel vecka ska vi vara ute och tågluffa alldeles själva, skrattade Sussi och boxade vänligt till mig på armen.
- Ylva!? Mår du inte bra? frågade hon nästan oroligt när hon sett hur blek jag var.
- Jag är åksjuk. Jag vet att det låter dumt. Eller väldigt dumt att man kan bli åksjuk av att åka tåg, svarade jag och drack lite vatten.
Jag kunde se att hon var på väg att börja skratta och då märkte jag också hur dumt det lät att bli åksjuk av att åka tåg. Så båda två började skratta, vi skrattade länge och de runt omkring tittade lite på oss men vi brydde oss inte om dem. När vi äntligen hade kunnat sluta skratta kände jag mig lite bättre.
- Tänk att vi lyckades övertala våra föräldrar att vi skulle så tågluffa när vi fyllt 15, suckade Sussi lyckligt.
- Jag är överlycklig, svarade jag dumt.
Det slutade med ett nytt skrattanfall.

Efter tre timmar så var vi framme i Göteborg. Här skulle vi sova en natt innan vi fortsatte neråt landet med nattåg. Vi checkade in på hotell och fick som tur var ett rum tillsammans och var så trötta efter tågresan så vi slängde oss på sängarna och somnade nästan på en gång.
Nästa dag så gick vi ner på stan och shoppade lite för vi skulle ju åka med nattåget sen. Vi köpte massor med billiga kläder och lite olika sorts skor.
- Nä nu får det vara nog med köpandet! Jag har för ont i fötterna, sa plötsligt Sussi som tog av sig sina skor och började massera sina fötter mitt bland en massa människor.
Jag skrattade lite innan jag föreslog att vi kunde gå och fika så kunde jag också vila lite. Det fick fart på Sussi som började springa mot närmsta café. Jag följde fnissande efter till Cafét som hette Rödrosen och det fanns massor av olika sorters kakor, tårtor och smörgåsar. Vi köpte varsin bakelse och satte oss vid ett litet bord som låg nära toaletten. Inte för att vi ville sitta där men det var det enda bordet som fanns ledigt. När vi hade ätit upp så gick vi in samtidigt på toaletten och plötsligt hörde vi hur det brakade till utanför dörren och hela rummet skakades till. Vi blev inte rädda utan bara skrattade. När vi var klara så öppnade vi dörren för att gå ut, men det vi såg utanför toaletten var inte cafét utan det vi såg var en massa träd som bildade en stor skog. Jag bara gapade och vände mig långsamt och tittade på Sussi. Hon såg väldigt chokad ut och vi visste inte vad vi skulle ta oss till.
- Var är vi? viskade Sussi som hade gråten i halsen.
- Vet inte, viskade jag självklart tillbaka.
Vi tog tag i varandras händer och tog ett djupt andetag innan vi långsamt gick ut från toaletten. När vi gått cirka två meter bara så slog dörren igen bakom oss. Vi skrek till och vände oss hastigt om för att se om det var någon där. Naturligtvis så var det ingen där och vi fortsatte att gå ihop om att det bara var en dröm. Vi märkte aldrig hur fyra ögon följde varje steg vi tog och utan att titta vart vi satte fötterna när vi gick så såg vi inte heller snarorna som låg där på marken, färdiga att trampa i. Såklart gjorde vi det oturligt nog, vi skrek och drogs hängande upp och ner. Sussi började att gråta medan jag panikslaget försökte att komma loss. De som hade smygtittat på människobarnen låg nu på marken och höll sig för magen så mycket skrattade de. De visste att människor var dumma, men så dumma hade de inte kunnat tro. De hörde hur barnen skrek på hjälp ville inte hjälpa dem än. De ville ju inte förstöra det roliga.

Plötsligt så såg Sussi de två figurerna sitta bakom busken.
- Hallå, kan ni hjälpa oss? skrek hon snyftande. Hon visste att de kunde vara farliga men ville bara komma ner.
Jag tittade åt samma håll och såg hur de började gå emot oss. De såg inte ut som människor utan mer som dvärgar, med spetsiga öron och svart hår. De sår inte otäcka ut men de såg inte heller snälla ut för den delen heller. De kläderna de hade på sig var smutsiga och om man tittade noga så kunde man se att de var grönfärgade. Om det inte hade varit för deras vita hud så skulle man inte ha sett dem när de satt där bakom busken. Jag hörde hur Sussi hade börjat gråta igen, men jag hade bara ögon för de små varelserna. Plötsligt så sköt en av dem en eldstråle som fick repen att brännas sönder och innan vi hann reagera så hade vi fallit i backen med en duns.
- Mitt huvud, stönade Sussi som låg och vred sig av smärta.
- Vilka är ni? frågade jag när det inte gjorde så ont i huvudet längre.
Vi hade ju faktiskt hängt upp och ner ganska så länge och sedan åka ner i marken med huvudet först hade varit för mycket.
- Ni hade tur att det var vi som hittade er och inte våra fiender. För man har ju hört talas om vad de gör med människor. Ni kan få följa med till vår by Lepan. Förresten heter jag Bell och det har är törn, sa han som skutigt eldstrålen utan att svara på min fråga.
Det var mycket för oss att ta in, att vi hade kommit till en sagovärld som enligt Bell och Törn var den riktiga världen för dem. De berättade också att alla som bor i Fullmåneskogen (som deras värld hette) har ett eget totemdjur som de får sina magiska krafter ifrån. Bell hade fått sina eldkrafter från draken. Törn däremot hade lejon som totem, han var snabb och mycket stark. Han kunde också känna vad andra tänkte och med hjälp av ett namn kunde han berätta hur den personen var. Vi började lita på dem väldigt snabbt och alla pratade mycket medan vi gick mot deras by Lepan. När de fick reda på vad vi hette så berättade de genast för oss om våra personligheter, om Sussi sa de att hon var rädd av sig men var också mycket uthållig och hade bra tålamod. Hon skämdes när de sa att hon var rädd av sig, men jag tröstade henne och sa att jag också var rädd ibland. När de hörde mitt namn så sa de att jag var en modig person som skulle behöva göra något mycket viktigt i framtiden, men de kunde inte säga vad det var för något. När vi kom fram till byn blev vi varmt välkomna och efter några timmar låg vi i ett tält och viskade till varandra om dagens händelser innan vi skulle sova.
- Tänk att vi är i en annan värld, började Sussi.
- Ja, undrar varför just vi blev utvalda. De sa ju att det måste vara vi, men jag vet inte, sa jag och rullade över på rygg.
- Håller med! Men nu måste vi nog sova så kan vi reda ut allting i morgon. Godnatt, svarade hon och gäspade.
- Godnatt, sa jag och somnade på en gång.

Jag vakande av att Bell viskade i mitt öra:
- Du måste vakna för du har mycket att lära idag. Din kompis kan fortsätta sova, sa han och ruskade om mig lite.
Solen hade inte gått upp än, men jag kravlade mig upp ur min sköna säng och följde efter honom ut ur tältet.
- Varför är vi egentligen här? frågade jag när vi dragit igen dragkedjan till tältdörren.
- Jag vet inte exakt, men enligt sägnen så är det du som är den utvalda. Att det dig vi ska hjälpa för att klara av ett mycket svårt uppdrag. Vi tror att det har med våra fiender att göra. Det var nu länge sedan vi var ett helt folk och alla var vänner, men plötsligt så började alla bråka med varandra för mina småsak och sen blev bråken bara större och större. Tillslut så blev vår by uppdelad och det bildades en gräns som gick rakt igenom byn. Först var de fler än oss, men allt eftersom så började de bli minda och vi större. När vi var som mest gick vi till anfall för att mota ut dem ur byn och det lyckades. Nu bor de i en grotta som ligger några dagar härifrån, han slutade att prata och tittade på mig för att se hur jag reagerade.
- Jag tror att vi är fel personer, men om vi hjälper er så kan ni hjälpa oss hem sedan, svarade jag nöjd över att kunna hjälpa till och samtidigt få hjälp.
- Vi börjar träningen efter frukosten, svarade Bell kort.
Jag skulle precis fråga vad det var för träning när Sussi kom ut från tältet. Bell reste sig och gick bort till byns lägereld. Jag berättade för Sussi som kände sig lite utanför för att vi inte hade väkt henne. När hon hade hört hela historien så stirrade hon bara på mig.
- Det skulle jag aldrig våga, sa hon och andades djupt.
Jag hann inte svara för det var en flicka som ropade att det var frukost. Alla strömmade ut från sina hus bort till lägerelden. Vi hade fått reda på att det var tradition att alla samlades där och åt samtidigt.
Efter frukosten så tog kvinnorna med sig Sussi för att visa henne staden. Själv så gick jag bort till Bell som fortfarande satt vid männen och åt. Det var så att här fick inte kvinnor och män sitta bredvid varandra och äta. När Bell såg mig så pekade han bort mot en glänta så jag började gå mot den.
Bell kom efter bara några minuter.
- Vad är det jag ska göra? frågade jag genast när han kom.
- Du ska kalla mig mästare nu för du är min lärling. Ta den här ,sa han och räckte mig ett svärd.
Jag tog emot det och förvånades över hur tungt det var.

På kvällen så var jag helt slut och svetten rann ner i ansiktet och nacken från hårfästet. Jag var precis på väg att somna när Sussi kom in i tältet och började prata med mig.
- Hur har din dag varit? frågade hon och la sig ner.
- Fruktansvärd! Jag har inte fått vila i ens en minut och jag har fått fäktas tills jag inte klarade lyfta svärdet så trött jag var. Din då?
- Det har varit kul. Jag har fått lära mig baka på deras sett och sedan fick jag hjälpa till med barnen, sa hon och suckade lyckligt.
Hon började fnissa när jag stönade för att jag bara skulle vända mig i sängen, det var det sista jag hörde innan jag somnade. Jag sov så hårt att jag aldrig märkte hur fyra figurer smög in i vårt tält, band Sussi och drog med henne ut ur byn. Jag hörde henne inte kvida till mig att vakna. Så hårt sov jag. Den morgonen så fick jag sovmorgon och vakande inte förrän det var frukost. Det var då jag märkte att hon var borta. Sussi som inte ens vågade gå på promenad ensam var borta och ingen visste var hon var.
- Sussi! skrek jag högt av förtvivlan.
- Sussi! Varför gör du såhär, jag tystnade för jag var på väg att börja gråta
- Nu vet vi vad det är för uppdrag du har, sa plötsligt Bell och fick mig att tänka på annat en stund.
- Vad då? frågade jag och snörvlade till.
- Att rädda Sussi! Så om du vill göra det så är det bäst att börja träna på en gång, sa han och sträckte ut sin hand för att hjälpa mig upp.
Jag nickade till svar innan jag tog hans hand.

- Skjut äpplet när jag kastar upp det, hörde jag hur Törn ropade innan jag såg hur han kastade.
Blixtsnabbt laddade jag pilbågen och sköt ett perfekt skott. Pilen träffade äpplet med exakt rätt hastighet, äpplet splittrades och ett nytt kastades upp i luften. Ännu ett perfekt skott och Bell och Törn applåderade överförtjusta. Aldrig hade de sett någon lära sig skjuta pil och så pricksäkert på så kort tid. Det hade gått fyra dagar och jag var i full gång i att träna. Jag hade redan lärt mig skjuta pil och fäktas med svärd. Sedan skulle jag lära mig hantera spjut och kniv.
- Det har kommit någon som jag vill att du ska träffa, berättade Bell.
Han började gå mot två figurer som stod en bit bort. Jag följde snabbt efter i fall det skulle vara några nyheter om vad som hade hänt Sussi.
- Det här är min lärling Ylva, och Ylva det här är Jamme och hans lärling Rick. De kommer från Lupen för att berätta något för dig, berättade Bell.
Jag hade bara ögon för Jamme som var gammal och hade inte längre svart hår utan grått..
- Jag kan se in i framtiden när jag får uppenbarelser förstår du, och för två dagar sen fick jag en där din kompis var med. De som har tagit henne är våra fiender och de sa att de skulle flytta henne till en annan grotta om tre veckor. Då har du din chans att rädda henne, men om du misslyckas så kommer de att döda henne, förklarade Jamme och klappade mig på axeln.
Jag kände att det höll på att bli förmycket. Bell märkte det och sa åt mig att gå och ta något att dricka.
- Ja mästare, sa jag och kvävde en snyftning.
Utan att jag märkte det så följde Rick efter mig och när jag var borta vid bäcken så blev jag så överraskad av honom att jag höll på att ramla i.
- Förlåt om jag skrämde dig, sa han och tog tag i mig så att jag inte skulle ramla.
Till min förvåning så var inte Rick någon dvärg utan han var till och med längre än mig.
- Är du människa? frågade jag förvånat och tittade upp i hans ansikte.
Han hade mörkt hår och var solbrun hy och hans ögon var gröna.
- Ja, jag kom hit när jag var mycket liten. Så jag minns ingenting där ifrån.
Jag tittade upp igen och mötte hans blick. Det var något med honom som gjorde mig alldeles knäsvag. Utan att jag kunde hejda mig så började jag att rodna. När jag tittade bort så började han också att rodna. Då kom jag på vad det var som kändes konstigt, jag var kär i honom. Innan hade jag aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet men det visade sig vara sant.
- Ska vi sätta oss? frågade jag.
Han svarade inte utan satte sig bara ner på stället. När jag hade satt mig ner så kom vi väldigt nära varandra och jag kände hur det brann inne i min kropp. Jag ville röra honom! Det kändes som jag var i himmelriket att bara sitta där med honom utan att ens behöva prata. Efter en stund så hörde vi Bell ropa på oss. När vi reste oss så kom våra ansikten väldigt nära varandra och för ett ögonblick så kunde jag känna hans varma andedräkt och det var nära att jag svimmade av lycka. Det ögonblicket var över på bara en sekund och vi gick bredvid varandra bort till Bell. Han tittade på oss och när jag rodnade så skrattade han lite för sig själv.
- Jamme sa att du ska bli min lärling nu, sa Bell och tittade på Rick.
Rick bugade sig djupt för att visa sin tacksamhet och jag tänkte först att Bell inte skulle ha tid att träna mig, men tyckte också att det var underbart att Rick skulle stanna.
- Vi har bara tre veckor på oss så sätt fart, uppmanade Bell.
- Okej, vi ses väl sen, sa jag och började gå mot byns lägereld.
Jag kände hur tårarna brann i ögonvrån. Nu skulle jag aldrig klara av att rädda Sussi.
- Vart ska du? Jag ska träna er båda, förklarade Bell och tittade på mig.
Jag blev överlycklig och kastade mig runt halsen på både Rick och Bell. När jag stod där så märkte jag hur dumt det var och släppte genast taget och rodnade. Bell lättade på situationen genom att kasta två svärd, ett till mig och ett till Rick.

På kvällen när jag låg i sängen så tittade jag på Sussis säng som låg där som hon hade lämnat den.
- Tre veckor! Tänk om de skadar eller ännu värre dödar henne, viskade jag till mig själv och drog täcket över huvudet.
Där låg jag och grät tills jag inte hade några tårar kvar.
Nästa morgon så vaknade jag tidigt. Mycket tidigare än alla andra. När jag förgäves försökt att somna om så klev jag upp. Plötsligt så hörde jag hur det knakade till utanför ingången till tältet. Först blev jag rädd men sedan fattade jag mitt svärd och gick med bestämda steg ut genom öppningen.
- Vi får sluta träffas på det här sättet, sa Rick när jag än en gång höll på att ramla av förvåning.
Sedan skrattade han men eftersom jag tänkte på Sussi kunde och inte ens förmå mig att le mot honom.
- Hur är det egentligen? frågade han och blev allvarlig.
- Sussi. Tänk om de hinner skada henne. Tre veckor är ju hur lång tid som helst, suckade jag och började gå mot lägerelden.
Rick följde med.
- Du, här går tre veckor mycket fort. Eller eftersom du kommer att träna så mycket så kommer du inte hinna tänka på det. Det jag menar är att du inta ska tro att det är ditt fel, sa han och la sin arm om mina axlar.
Jag blev generad men satt kvar.
- Det känns som om det är det i alla fall, men en sak fattar jag inte. Varför tog de henne och inte mig? suckade jag och reste mig för att börja gå runt elden.
- Det har jag en förklaring till, jag såg upp och såg Törn komma gående emot oss.
- De tog henne för att hon var den svaga länken. Om de hade försökt ta dig skulle de inte ha lyckats eftersom du har modets namn. Din kompis Sussi är rädd av sig och därför valde de henne för att hon inte vågade göra motstånd, fortsatte Törn och satte sig ner bredvid Rick.
Jag sparkade till en sten och började bli arg. Hur kunde de bara våga att ens tänka tanken på att kidnappa Sussi.
- Vet du vad de gör med henne då? frågade jag efter några minuters tystnad.
- Det är bäst att du inte tänker på det. Träna istället, beordrade Törn.
Jag skulle precis ställa en fråga till när Rick reste sig och drog med mig bort till träningsplatsen.
- Det är inte bra att tjafsa emot en av sina mästare, varnade han.
- Men, började jag.
- Nu tränar vi, avbröt han med en ton som inte tillät någon motsägelse.
Jag fattade svärdet och svingade det över huvudet och gick till attack mot Rick. Han duckade och började skickligt fäktas med mig. Efter en stund så avbröt Bell våran träning.
- Idag ska vi träna med spjut, sa han och visade oss hur vi skulle hantera dem.

- Koncentrera dig, beordrade Bell Rick som satt på knä med slutna ögon och sina armar utsträckta åt sidorna.
Hans panna var rynkad och man kunde se hur han ansträngde sig. Plötsligt så började han slappna av och det betydde att han var redo. Jag såg hur han långsamt reste sig upp och slog upp ögonen. Då började Bell och Törn kasta upp stenar i luften. Rick började skjuta is genom sina fingrar och träffade tre av sex stycken stenar. Bell var nöjd över honom eftersom han var människa så var det ett under att han ens kunde skjuta is över huvudtaget. När Rick såg att han bara hade träffat tre stenar suckade han högt.
- Det var ett bra försök! Med mer träning så klarar du det snart, uppmuntrade Törn honom och plockade upp de tre stenarna som bara bestod av is.
Det hade gått en vecka till och vi var mitt uppe i träningen. Jag hade fått reda på att eftersom Rick hade varit här sedan han var spädbarn så hade han också fått ett eget totemdjur, det var isbjörnen. Han hade väldigt svårt att hantera isens krafter men han hade tränat mycket och resultaten började att visa sig.
- Då var det din tur, sa Bell och räckte mig bältet med tio fastsatta knivar på.
När jag hade tagit på mig det så frågade Bell:
- Redo?
- Redo, svarade jag.
Då kom det fyra äpplen farande upp i luften. Jag tog snabbt upp fyra knivar och skickade iväg dem, de fyra äpplena landade på marken med var sin kniv i sig.
- Bra gjort, berömde Bell som såg mycket imponerad ut.
- Nu får ni ledigt resten av dagen och jag föreslår att ni går på en promenad i skogen, föreslog Törn och drog ut knivarna ur äpplena.
Jag nickade till åt Rick som följde med mig längs med stigen som gick ut i skogen. Nu hade vi känt varandra i en vecka och jag var fortfarande lika kär i honom. När vi hade gått en stund utan att säga något till varandra så tog Rick min hand. På något konstigt vis så kändes det helt naturligt som om vi hade gjort det innan och inte generande.

På kvällen när vi kom tillbaka i byn så hände det mest magiska ögonblicket i mitt liv. Rick stannade mig och tittade mig rakt in i ögonen. Sedan böjde han sig ner och jag sträckte mig upp. Kyssen var så mjuk och jag ville kyssa honom mer, jag märkte att jag höll andan för jag var rädd för att förstöra det magiska ögonblicket. Efter det så kan man säga att jag svävade fram på moln så lycklig som jag var. När jag sedan låg i min säng stänkte jag på de tre magiska orden han hade sagt till mig. De orden hade jag aldrig hört någon säga till mig innan. De tre orden som gick rakt in i hjärtat. “Jag älskar dig” hade han sagt. Jag hade blivit så förstummad att jag inte kunde säga något utan sträckte mig upp och kysste honom för att visa att jag kände samma sak. Den natten plågades jag för första gången sen Sussi försvann inte av mardrömmar, utan jag drömde om en enda person och det var Rick.

Dagarna gick och jag blev bara mer och mer beredd inför den stora dagen. Det var i morgon som vi skulle börja resen till Sussi och grottan där de höll henne fången. Jag fick uppleva mycket tillsammans med Rick och träningen hade gått mycket bra. Jag tänkte på hur det skulle bli när jag skulle åka hem. Eller skulle jag stanna? Nej inte kunde jag svika Sussi och min familj, men det var ändå rätt lockande att få vara tillsammans med Rick. Rick med det fina mycket lena och mörka håret.
Eftersom det började närma sig vinter så var jag alltid kall. För jag hade bara en tunn tröja och ett par byxor som jag hade haft hela tiden här. Därför fick jag låna lite varmare kläder av stadens kvinnor.
- Kom nu Ylva! Det är ju i morgon vi ska åka så vi måste träna en sista gång idag, sa Bell och tittade in i mitt tält.
Jag reste mig och följde med honom ut. Jag var inte nervös. Inte än, men snart så skulle jag nog bli det. Den dagen tränade vi till max med att skjuta spjut, kniv, fäktas med svärd och att använda pilbåge. Dagen gick långsamt i alla fall tyckte jag. När kvällen äntligen kom så drog Rick med mig in i hans tält. Det var mindre än det jag hade och vi trängde ihop oss på hans säng, sedan la han sin arm runt mina axlar och vi pratade lågmält med varandra.
- Hur många år är du?
- 15, du? svarade jag och strök bort en hårslinga från mitt ansikte.
Jag märkte då hur smutsig jag var. Jag hade knappt tvättat mig på hela tiden jag var här, hade haft så mycket att göra.
- 17 är jag, svarade han och kysste mig.
- Hur tror du att det blir efteråt? Efter att vi räddat Sussi menar jag, frågade jag försiktigt.
- Vi behöver väl inte prata om det. Jag tycker att vi ska vara glada för det vi har nu och inte oroa oss för framtiden, sa han och la sig ner på sängen.
- Godnatt, sa jag och kysste honom.
Han svarade genom att kyssa tillbaka. Jag smög ut ur tältet och sedan bort till lägerelden. Det var fortfarande glöd som lyste och den utgav lite värme åtminstone. När jag satt där alldeles ensam undrade jag hur Sussi mådde.

Jag vaknade av att fåglarna kvittrade utanför fönstret. Var det bara en dröm det där med Fullmåneskogen? Jag reste mig mödosamt upp och märkte att jag var hemma, men när jag kom ut i köket var det inte som vanligt. Istället för att det stod ett bord med fyra stolar mitt i rummet så var där ett stort hål. Jag tittade ner och såg att det var djupt, jag tog en ficklampa och började gå ner. Det var som en trappa som ringlade sig neråt. Jag var vid det här laget så rädd att jag skakade så att jag höll på att tappa ficklampan. Vad eller vem hade gjort det här hålet? Trappan var mycket lång och jag tryckte mig mot jordväggen för att inte ramla ner. Plötsligt så rasade trappstegen samman och jag föll handlöst neråt, jag fick en massa sand och jord i munnen så jag kunde inte skrika. När jag nått botten så fick jag så mycket sand och jord på mig att jag tappade andan. När jag hade samlat ihop mig så märkte jag att jag hade tappat ficklampan och det var så mörkt att jag inte ens såg min egen hand framför mig. Jag reste mig mödosamt upp och trevade på väggarna efter en lysknäpp. När jag kom på att jag var nere i marken så började jag istället leta efter ficklampan. Det lilla ljus som sipprade ner från huset var så lite att jag bara kunde se det när jag tittade upp genom hålet. Jag började få panik och började gräva som en galning för att hitta ficklampan. Det tog ganska lång tid men tillslut så hittade jag den. När jag tände så såg jag hur en gång slingrade sig bort.
- Hallå, skrek jag och hörde hur det ekade mellan väggarna.
Jag började gå in genom tunneln och märkte att det var spår från en människa där framför mig. Jag blev glad och trodde att det var någon i min familj så jag började småspringa. Steg för steg närmade jag mig slutet av tunneln. Spåren hade fortfarande inte tagit slut och jag ropade nu för full hals. Vem var det som hade gått där innan? Den frågan fanns det bara ett sett att få svaret på. Att följa spåren. Efter vad som kändes som en evighet så såg jag någon gå där lite längre fram. Det var ingen i min familj så jag blev lite rädd men sprang ändå fram och petade personen på axeln. Det var Sussi som vände sig om, först blev jag glad men när jag såg hur hon såg ut skrek jag av fasa. Hon var spinkig, det såg ut som bara skin och ben. Hon hade knappt inget hår på huvudet, bara små tussar som stack upp lite här och där, och de enda kläderna hon hade på sig var tjocka rep som satt tvinnade runt om henne. Hon log och när jag såg hennes svarta tänder så skrek jag och började springa. I bakgrunden kunde jag höra henne skratta, inte ett vänligt skratt utan ett hotfullt skratt som ekade högt och otäckt i gången.
- Stanna snälla! Det är ju jag Sussi. Känner du inte igen mig? Ropade hon efter mig.
Jag kunde höra hur hon kom hasande efter. Jag svarade inte utan sprang så fort jag kunde bort till hålet. När jag kom fram så tog det stopp. Det enda som var där var jordhögen och hade varit trappor innan. Jag skrek på hjälp men det var ingen som tittade fram i hålet utan mina skrik som ekade.
- Jag vet att du är där, hörde jag hur Sussi ropade hotfullt efter mig.
Jag var nära att få panik när det plötsligt började regna uppifrån hålets öppning. Sedan hörde jag hur Sussis röst försvann som i en dimma..

Bell ruskade liv i mig.
- Här kan du inte ligga och skrika. Du skrämmer slag på oss, sa han allvarligt men mjuknade när han såg hur rädd jag säg ut att vara.
Då såg jag att jag låg ute vid lägerelden, som troligen hade slocknat för länge sen för det regnade ganska mycket nu. Jag reste mig och började vacklande gå, då såg jag att både Törn och Rick också hade vaknat och stod nu där och tittade på mig. Jag skämdes och sprang fort bort till tältet och kastade mig i sängen. Då kom jag att tänka på mardrömmen och vågade inte somna om igen. Det var en dröm och drömmar är inte verklighet mumlade jag för mig själv. Jag låg uppe tills jag såg den stora orange-gula solen började stiga upp över horisonten.

- Nu är det dags för oss att gå, sa Bell till mig efter frukosten.
Han såg lite nervös ut och hade kammat bak sitt svarta hår till en tofs i nacken. När jag senare såg Törn så hade han gjort likadant.
Jag nickade bara till svar innan jag skyndade mig bort till tältet där mina kläder som jag skulle ha på mig låg på sängen. Det var en grön utstyrsel så att man inte skulle kunna se mig så väl om jag gömde mig i naturen. Det låg också ett svart hårband och grön färg som jag skulle ha i ansiktet.
Vi åkte med häst och vagn, det var fyra hästar som drog den tunga vagnen som var lastad spjut, mat, tält och andra vapen. Törn som att längst fram på vagnen och styrde de heta hästarna hanterade dem mycket bra genom den svåra terrängen. Efter flera timmar om hade känts som flera dagar så började solen åter gå ner och skymningen kom. Vi selade snabbt av de svettiga hästarna och gav dem hö innan vi satte upp de två tälten. Vi pratade inte så mycket med varandra på resan, alla var så nedstämda och laddade inför den stora dagen. Rick och jag tog plast i det ena och Bell och Törn sov i det andra.

Plötsligt så stannade Törn hästarna så oförberett att jag trillade av vagnen. Jag tumlade runt och kunde inte stanna. När jag försökte stanna med hjälp av händerna så skrapade jag upp dem och fick väldigt ont. Jag hade så ont att jag inte märkte hur jag rullade mot stupets kant, hörde bara lite svagt i bakgrunden att de ropade efter mig att jag måste stanna. Plötsligt slog jag i en stor sten och hörde hur det knackade till inne i ryggen. När jag försökte röra mig så kvittade hur mycket jag en tog i det gick inte i alla fall. Sedan svimmade jag av smärtan i ryggen som jag knappt kände men den var väldigt stor.

Jag vaknade efter flera timmar av att jag skrek. Försökte förtvivlat komma bort från smärtan och undrade var jag var någonstans. Jag låg på mage och Törn stod på min rygg, men när han hörde att jag skrek så klev han lättat ner. Rick höll i min hand och jag kunde se hur svettig han var av nervositet. När jag tittade undrande på dem så andades Rick ut och kramade min hand.
- Vad är det? frågade jag och satte mig mödosamt upp.
- Om inte Törn hade masserat dig så hade du kunnat bryta ryggen, förklarade Rick snabbt som började andas lugnt nu igen.
- Hur känner du dig nu? frågade Bell nervöst.
Jag reste mig och började gå lite fram och tillbaka.
- Det känns bra förutom att det för lite ont i ryggen, svarade jag tacksam över att de hade hjälpt mig.
Efter en stund fortsatte vi resen och jag höll nu mycket hårt i handtaget som fanns på vagnen för att jag inte skulle trilla av igen.

Så nu satt jag då här utanför grottan och hade ingen aning om vad det var för figurer som skulle komma ut med Sussi. Plötsligt så hörde vi hur det knackade till vid öppningen, sedan började det komma ut små figurer. De var ganska så lika Bell och Törns fast de hade inte lika vit hy, utan deras var mer åt det bruna hållet. Jag andades ut när jag såg att de bara var tio stycken och hoppades att vi skulle klara av dem.
- Vi måste vänta till de har tagit ut Sussi innan vi går till anfall, viskade Bell och höll ett löst grepp om min axel.
Vi fick sitta bakom den stora stenen i nästan en hel timma för de undersökte noga området för att se så att ingen skulle överfalla dem. Som tur var tittade de inte bakom stenen där vi satt. Då äntligen gick det in två stycken och hämtade henne. När jag såg Sussi så började jag nästan att gråta. Hon såg förskräcklig ut, hon var mycket smal, hennes hår var så tovigt att det satt bara som en boll kring huvudet. Hon hade bakbundna händer och fötterna var bundna med rep så att hon kunde gå åtminstone. De hade också rep runt henne som de själva höll i, det var så många rep att man inte kunde se vad hon hade för kläder på sig. Där man såg huden var den inte alls så där brun och fin, utan den var rosa och man kunde se stora blåmärken lite här och var. Hon tittade ner i marken och man såg att hon hade tappat all livsglädje. Jag fick bita mig hårt i läppen för att inte skrika att jag skulle rädda henne. Då kände jag hur greppet från Bells hand hårdnade lite och han signalerade att det var dags. Rick och Bell var de som först hoppade fram och sköt is och eldstrålar som fick två att dö. Sedan skickade Törn och jag iväg en svärm av pilar som dödade tre till. De fem som var kvar började springa in mot grottan. De som hade Sussi sprang så fort med henne att det såg ut som om hon skulle ramla.
- Sussi, skrek jag för att hon skulle veta att jag var där.
De tre som inte hade Sussi hade stuckit iväg men vi brydde oss mer om Sussi nu. Jag sköt en pil som fick den ena att falla till marken. Då laddade Törn sin pilbåge och sköt den andra också. Vi var så upptagna allihopa av att rädda Sussi att vi inte märkte hur de andra tre närmade sig Rick bakifrån. Det var först när en av dem hade borrat in sitt svärd i Ricks rygg och han föll till marken med ett stön av smärta som vi andra märkte vad som hänt. När de tre figurerna såg att vi hade märkt så drog de med sig Rick bort från oss.
- Nej, skrek jag förtvivlat och mycket utdraget.
Jag började springa mot dem, men de skrek att jag var tvungen att stanna, annars skulle de döda honom. Jag stannade och märkte att det rann tårar ner för kinderna, de fick mig att se suddigt och jag såg inte hur de höjde sina knivar för att hugga ner Rick för att jag hade börjat gå mot dem. Rick som låg där helt försvarslös hade så ont att han inte kunde röra sig. För varje liten rörelse ville han skrika högt, men han hade inget val. Ville han leva var han tvungen att försöka fly. Jag såg hur han hjälplöst började rulla bort från dem mycket snabbt. Han skrek av smärta men gav inte upp. Då samlade jag i hop mig och drog mitt svärd. Jag var redan framme hos dem och hade börjat att fäktas med dem. Det var tre mot en, men Bell och Törn kom snart och hjälpte mig när de sett över Rick och Sussi lite snabbt. Det var en jämn kamp och jag var så ursinnig på dem att jag vägrade att förlora. Jag gav mig inte förrän han låg ner på marken utan svärd. Det var när jag skulle sticka i svärdet i honom så klarade jag det inte. Istället släppta jag svärdet och bröt ihop totalt. Jag såg hur han reste sig och tog mitt svärd och svingade det över huvudet. Innan han hann ens röra vid mig så hade han fått en pil inborrad i ryggen. Han föll ner bredvid mig på marken med ett sista stön. Då hörde jag mig själv skrika och kände hur Bell och Törn drog med mig bort där ifrån. Jag tänkte på när jag fört kom hit med Sussi eller när Jemma såg in i framtiden, men varför hade han inte sagt något om det här? Jag tänkte på när Sussi och jag satt på tåget på väg till Göteborg, eller när jag träffade Rick för först gången. Jag satt på knä i gräset med huvudet i händerna.
- Jag är en grym människa, viskade jag till mig själv samtidigt som jag vaggade huvudet fram och tillbaka i händerna.
Bell och Törn tog hand om Sussi och Rick innan Bell kom fram och satte sig bredvid mig. Han kunde förstå hur jag kände men han visste inte hur han skulle göra för att muntra upp mig.
- Du har fått en chock, började han lågt.
Jag tittade inte upp utan fortsatte vagga huvudet i händerna och viska:
- Jag är en grym människa, upprepande gånger.
Jag ville att Bell skulle gå, så att jag skulle kunna sitta där och beklaga mig själv utan att han skulle tycka synd om mig. När han inte gick så försökte jag att strunta i honom men det var svårt för han satt där och bara stirrade på mig utan att säga något.
- Berätta om din familj, sa han plötsligt.
Jag tittade förvånat upp på honom och när jag tänkte på min familj så kom jag att tänka på roliga saker som jag hade gjort med dem. Jag började berätta att vi var fyra, det var jag, mamma, pappa och min storebror Erik som var 18 år. Jag berättade vilket bra förhållande jag och min storebror hade och vad jag brukade göra på fritiden och hur det gick i skolan. Vi satt där hela natten och bara pratade, det fick mig att känna mig lite bättre och jag tänkte att det var nog bra att jag levde i alla fall.

Nästa dag vaknade vi av att Sussi skrek. Hon hade säkert en otäck mardröm om det hon hade varit med om för hon grät och jag kunde se hur rädd hon var. Bell sa att vi inte skulle väcka henne för då skulle hon fly från sina drömmar och de skulle då plåga henne längre än vad de skulle göra om vi inte väckte henne. Jag hade börjat känna mig bättre och kunde till och med kosta på mig ett leende åt Rick som låg vänd mot mig. Jag smekte honom på kinden när han log tillbaka. När han somnade om igen så gick jag bort till Sussi som hade vaknat. När jag tog hennes hand började hon förstå att hon var räddad och jag såg hur tacksam hon såg ut att vara och hon började gråta ljudlöst.
- Allt kommer att bli bra, viskade jag och kämpade mot tårarna som var farligt nära att svämma över i ögonen.

Dagarna vi var i grottan gick fort, Sussi var svag men började långsamt bli bättre medan Rick fick blodförgiftning och blev bara sämre och sämre. Bell berättade för mig att han aldrig skulle kunna bli som han var innan så stor skada hade sticksåret gjort. Vi var i grottan i bara två dagar innan vi började resan hem mot Lepan. Rick låg ner på vagnen och hade ett stort bandage lindat runt mage och rygg som stöd och för att det inte skulle göra så ont. Han låg ner och sov nästan hela vägen. Sussi däremot hade blivit mycket starkare och hade nästan blivit sitt rätta jag igen. Hon hade fortfarande inte berättat om vad de hade gjort med henne när hon var kidnappad, men jag kunde nästan gissa att hon blivit slagen för hon hade stora blåmärken överallt. När hon försökte berätta så hade hon börjat gråta för att hon var så rädd. När jag hade berättat för henne om hur jag hade haft det så hade hon nästan retfullt frågat om jag hade gått och blivit kär. Då skämdes jag för att jag hade haft roligt medan hon hade kanske hade blivit misshandlad eller något ännu värre. När Sussi hade somnat så gick jag fram och satte mig bredvid Bell som styrde hästarna. Törn låg bredvid och snarkade högljutt.
- Vill du prova? frågade Bell och räckte över tömmarna till mig.
Jag fick koncentrera mig till det yttersta för att hästarna inte skulle sticka iväg eller trampa fel i den steniga skogsvägen. Vi satt där utan att prata och när jag lärt mig hur jag skulle göra så började jag även njuta av den fantastiska utsikten.
- Det som har hänt Sussi är hemskt men du får inte ta på dig skulden, sa plötsligt Bell och jag tittade generat ner i knät.
Jag visste innerst inne att han hade rätt men vågade inte erkänna det. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag var tyst. Bell skakade på huvudet och jag märkte att han tittade på mig. Efter en stund så vred jag på huvudet och tittade honom rakt in i ögonen.
- Jag tror att du också vet det, sa han då vänligt men bestämt.
Jag nickade långsamt och vände blicken mot vägen. Visste fortfarande att det var mitt fel. Jag räckte sedan över tömmarna till Bell och gick och lade mig längst bak på vagnen utan att hålla mig i. Tänkte att det skulle vara mitt straff om jag åkte av innan jag somnade. Jag sov mycket länge och vaknade inte ens när de hjälptes åt att bära in mig i tälten när vi hade kommit till Lupen, jag vaknade inte förrän nästa dag i gryningen. När jag steg upp och tittade ut så såg jag att solen höll på att stiga över horisonten.
- Visst är det vackert, sa Sussi som plötsligt stod vid min sida.
Jag nickade bara stumt till svar, jag kunde inte förmå mig att prata med henne nu. Sussi som jag hade gjort så mycket skada.
- Bell sa att vi ska åka hem idag, sa hon sedan dröjande.
“Hem” vad var det? “hem” det var ju där jag bodde, jag svalade tungt och nickade långsamt igen. Då klappade Sussi mig lite på axeln innan hon gick bort till tältet igen. När jag var säker på att hon hade somnat så gick jag bort till Ricks tält, jag stod en stund utanför innan jag vågade dra upp dragkedjan och gå in. Han låg på sidan och andades mycket tungt, och svettig var han. Jag tog en trasa och började torka av hans panna lite. Då öppnade han försiktigt ögonen och tittade upp på mig.
- Ylva, sa han och tog min hand i sin.
Jag kände den där pirrande känslan som gick från hand och direkt in i hjärtat. Jag försökte att inte visa hur jag kände men när jag såg hur han led så kunde jag inte låta bli att böja mig ner och kyssa honom mjukt. Jag såg hur han försökte att le men misslyckades totalt och det blev bara en ful grimas. Då kunde jag inte låta bli att le mot honom.

- Åh Ylva om du visste hur mycket jag älskar dig, tänkte jag.
När hon kysste mig var det nära att jag hoppade ur sängen och kastade mig om hennes hals och kyssa henne mera, och när hon log mot mig så tändes hoppet inom mig om att livet var värt att leva i alla fall. Jag skulle vilja följa med dem till deras värld och överge min familj och mina vänner här bara för att få vara med Ylva. Jag visste att jag aldrig skulle få träffa någon som var som Ylva igen. Just nu var det omöjligt för mig att resa för jag var ju mycket svårt skadad och hade blodförgiftning. Jag kunde ju till och med dö av de svåra skadorna, jag slog genast bort den tanken. Inte skulle jag dö.
- En dag lovar jag att vi kommer att träffas igen, sa jag lågt och mycket övertygande till Ylva som då började att gråta.
- Jag vill inte åka, snyftade hon fram.
Jag strök henne över kinden och torkade bort tårarna med tummen. Då kramade hon mig hårt och jag var nära att skrika till av smärta men sa ingenting, rädd för att förstöra den sista stunden med henne. Efter en stund som kändes som bara några sekunder så kom Bell in och sa att det var dags för Ylva att åka. Då reste hon sig upp och skar bort en tuss hår med en kniv och räckte sedan fram det till mig. Jag skakade på huvudet och sköt bort hennes hand.
- Om jag glömmer dig och att jag varit här om du kommer till min värld någon gång. Visa mig då det här och jag ska minnas, sa hon och tryckte håret i min hand.
Jag tog det och la det i säkert förvar i min ficka. Vi kysstes en sista gång innan hon gick ut ur tältet utan att stanna och vända sig om och titta en sista gång på mig.
- Hej då, hoppas vi ses snart igen, mumlade jag innan jag drogs in i en otäck mardröm.

- Förlåt mig för allt Sussi, viskade jag i hennes öra när vi kramades utanför porten som var vägen in till vår värld.
- Förlåt mig också, svarade Sussi.
När vi släppte varandra märkte vi att Bell och Törn pratade lågmält med varandra de också.
- När ni har gått genom den här dörren så kommer in bara att ha svaga minnen härifrån. Ni kommer antagligen tro att ni har drömt alltihop. Förresten så har det bara gått en kvart i er värld, sa Bell och gick fram till porten för att öppna den åt oss.
Jag vände mig en sista gång och tittade ut över Fullmåneskogen och såg då de två snarorna som Sussi och jag hade fastnat i när vi kom hit för mer än tre veckor sen nu. Jag började att skatta och när de andra tittade undrande på mig så pekade jag bort mot snarorna och de stämde också in i skrattet.
- Farväl, sa Sussi och jag innan vi klev in genom porten och vinkade en sista gång åt Bell och Törn.

- Snabba på då för i helvete! Blir ni aldrig klara? Vad gör ni där inne egentligen? gormade en man utan för toaletten.
När vi inte svarade så började han banka på dörren. Det kändes som om vi hade suttit och sovit, jag tittade mig runt omkring och förstod att vi var inne på toaletten. Sussi spolade snabbt och vi gick ut. Där utanför stod det en sur gubbe som bara stirrade på oss när vi kom ut.
- Håller ni ungdomar på överallt eller? frågade han barskt.
- Va..? Vadå? frågade jag och tittade undrande på honom.
- Ja, trodde ni inte att jag skulle märka att ni var rufsiga i håret och du har glömt att stänga gylfen! På min tid skulle det vara så diskret som möjligt, han tittade ogillande på oss innan han försvann in på toaletten.
Det var då jag kom på vad han trodde att vi hade gjort. Jag böjde mig ner till Sussi som höll på att dra upp gylfen.
- Han trodde att vi.. Eehhuumm.. Du vet, började jag generat.
När Sussi fattade vad jag menade så började hon gapskratta.

När vi satt på nattåget så märkte jag att det fattades en stor tuss av mitt hår. Jag fingrade lite på stället och undrade vad som hade hänt. Hade jag klippt? Nää.. Kanske hade någon annan gjort det, men det borde jag väl ha märkt.
- Jag drömde en konstig dröm härom dagen. Där i blev jag kidnappad och då kom du och räddade mig, sa Sussi och fick mig att tänka på annat.
- Ja, jag hade också en liknade dröm. Konstigt, svarade jag tankspritt.
Vi tänkte inte mer på det sedan utan bäddade våra sängar och sov sedan i flera timmar.

Kära dagbok
Idag är det min 16-årsdag och jag fick övningsköra för första gången. När jag satt där i bilen så kom jag att tänka på när Sussi och jag hade varit ute och tågluffat. Vi hade bara varit borta i en vecka innan vi åkte hem igen. Det var då som det försvann en tuss av mitt hår. Jag vet fortfarande inte vad som hände. Jag har länge tänkt att jag skulle gå och klippa mig men det har känts som om det var något som inte ville att jag skulle göra det. Det var nu ett år sen ungefär och jag hoppas att vi gör om det igen någon gång Sussi och jag.

/ Ylva

Nästa dag så var jag ute i stan och shoppade. Jag hade tänkt att ta med mig Sussi men hon skulle till sina kusiner. Jag ville inte heller gå med någon i familjen så jag fick åka själv. Jag var i nästan alla affärer men hittade inte så mycket. Senare på eftermiddagen så gick jag bort genom centrum för att kunna komma till den rangliga busskuren för att vänta där på bussen.
- Ylva, sa plötsligt någon.
Jag stannade och vände mig om och såg en kille i 18-års åldern. Han hade svart fint hår, hans kläder var gammalmodiga och han hade en käpp precis som han hade ont i ryggen. Det kändes som om jag hade träffat honom förut men slog bort den tanken. Jag rätade på mig innan jag sa:
- Jaa, vad är det? frågade jag som började bli stressad av att jag såg den bussen som jag skulle åka med hem närmade sig busshållplatsen.
- Kommer du inte ihåg mig? Det är jag Rick.
“Rick” det namnet hade jag hört någon gång. Var? När? Det var frågan. I så fall måste det ha varit en dröm. Jag prövade hur det lät att säga namnet lågt för mig själv och kände hur rätt det kändes att kalla den där killen för det. När jag skakade på huvudet så såg jag hur han blev bisviken. Han började då leta efter något i hans fickor. Jag studerade honom noga och hade glömt bussen som nu var på väg att åka. Vad var det som var så speciellt med den här killen? Utan att veta vad jag tänkte på så började jag fantisera om hur det skulle få vara att dra sin hand genom hans mörka och korta hår. Det såg så lent och fint ut. Han hade höjt armen, men vad var det han höll i? Det var svart och såg ut som hår. Varför visade han mig hår? Då sökte sig mina fingrar upp på hjässan och jag såg att det var mitt hår. Hur? Jag såg hur han hoppfullt stirrade på mig. Då, det var då jag kom ihåg. Jag kom ihåg!
- Rick är det verkligen du? viskade jag.
Det verkade som om han hade hört för han öppnade sina armar och jag släppte kassarna och sprang mot honom med tårar i ögongen.


Av: Josefin Berggren

Skriven av: Josefin Berggren