I en annan av världar part 6

Linnea

Jag rotar fram mina svarta klackskor i högen på hallgolvet och rusar ut från Adams hus så fort jag bara förmår.
Mina egna och Ylvas ord dunkar i mitt huvud, pulserar i hela min kropp.
När jag kommer ut i trädgården kommer jag på att jag inte har någon aning om vart jag ska ta vägen.
Jag har inget busskort med mig och att gå in till stan i högklackat känns inte så lyckat.
Ska jag våga ringa mamma eller pappa?
Nej, jag är alldeles för full och det är just det jag lovat dom att inte bli.
Plötsligt hör jag någon ropa mitt namn, vänder mig om och bländas ännu en gång av den klarröda klänningen.
Rosie står nedanför den smala trappan som leder upp till huset och vinkar åt mig.
Utan att riktigt tänka efter springer jag ner till henne och tar hennes händer.
”Ska du dra?”, frågar hon enkelt.
Jag nickar, kämpar för att inte börja gråta.
”Kom med här då”, säger Rosie och leder mig ner till parkeringen och öppnar dörren till baksätet på en svart Saab som står på tomgång.
Jag hoppar in på sätet och kan se en lite äldre tjej med långt, rödbrunt hår bakom ratten.
Tjejen vänder sig om och ger mig en snabb blick innan hon ser på Rosie som kliver in på passagerarsätet bredvid henne.
”Jaha? Här lovar man att komma och hämta sin lillasyster på en fest och så blir det ännu en passagerare.”
Därefter vänder hon sig mot mig och sträcker fram sin något bleka hand.
”Mia, förresten”, säger hon hastigt och ger mig ett leende.
Jag trycker hennes hand, mumlar mitt namn och släpper handen, ser mig lite vilset omkring.
”Hon behöver ju ändå komma härifrån”, säger Rosie. ”Eller hur, Linnea? Och då kan du lika gärna hänga med oss.”
Mia börjar köra bort från parkeringen och upp för den något branta Gustafsbergsbacken.
”Ja, visst, vi har ju plats.”
Jag vet inte riktigt vad som rör sig i mitt huvud just nu.
Vissa delar av mig vill verkligen inte lämna Ylva där på festen, men hon vill ju ändå inte se mig.
Jag har väl antagligen sumpat alla mina chanser med henne och ärligt talat skiter jag i vart jag tar vägen.
Ingen av oss säger något mer under bilresan, det enda som hörs är Mia som nynnar med till låtarna som spelas på bilradion.
När vi kommit en bit svänger hon upp mot Bohusgården och parkerar bilen utanför ett av höghusen.
Dom båda systrarna kliver ur bilen och innan jag ens hunnit få av mig bältet är det någon som öppnar bildörren för mig.
Jag tänker att Rosie vet verkligen hur man får folk att känna sig omhändertagna, men till mig stora förvåning är det Mia som står där och håller upp dörren för mig.
Hennes lillasyster är redan på väg mot porten och viftar lite med en nyckelknippa där hon vinglar fram.
”Så, har du ‘råkat ut’ för min syster, eller?”, frågar Mia när hon låser bilen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, men den här tjejen verkar förstående och uppriktigt intresserad.
Jag undrar hur gamla dom båda är, dom skulle kunna vara allt mellan tjugo och trettiofem.
Mitt svar blir kort och kanske mer avslöjande än jag egentligen vill vara.
”Min flickvän lär jag ju aldrig se igen i alla fall. Eller, min exflickvän.”
”Aha. Men...det känns inte alltför hemskt?”
Jag blir alldeles förundrad.
Hur kan den här tjejen, som jag just precis har träffat, läsa av mig så fullständigt?
Det känns lite skrämmande, naket, men ändå...fint på något sätt.
”Är du typ synsk, eller något?”
Mia hinner inte svara på det, för Rosie ropar otåligt på oss.
Vi går bort till henne, in genom porten och Rosie låser upp första lägenhetsdörren till höger.
Det står M. & R. Wiklund på dörren så jag förstår att dom bor här tillsammans.
När vi kommer in i hallen tar jag försiktigt av mig mina skor och låter dom stå på hallmattan.
Rosie vinglar in i rummet direkt till vänster och stänger igen dörren.
Jag känner mig något obekväm, vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv.
”Se inte så vilsen ut, Linnea”, säger Mia mjukt och hänger upp sin tunna, mörkblå kappa på en galge.
Sedan följer jag efter Mia in i köket, vi slår oss ner vid det lilla träbordet och hon bjuder mig på en cigg.
”Men hon är väl inte typ...sur på mig nu eller något?”, frågar jag lite osäkert.
”Rosie? Nej, nej, hon behöver bara sova av sig ruset. Känn dig inte obekväm, du är gäst här nu och det var ju faktiskt hon som drog med dig hem.”
Den vackra, mystiska tjejen med långt, nästan vinrött hår blossar på sin cigarett och studerar mig.
Och jag kan omöjligen känna mig obekväm där i köket med Mia.
För första gången sedan jag, Ylva och Adam var på Skeppsviken och allting rördes upp till en enda guacamole känner jag mig lugn inombords.
Trots att jag inte vet om jag någonsin kommer att få se mina barndomsvänner igen, så bäddar Mia ner mig in sin dubbelsäng och lägger sig bredvid mig.
Hon stryker mig lite lätt över kinden, ser forskande på mig.
”Hur gammal är du, Linnea?”, frågar hon och drar fingrarna genom mitt blonda hår.
”Jag blev arton för en månad sedan, lite drygt.”
”Oj, så pass! Jag trodde att du var lite äldre i alla fall, du verkar äldre.”
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka hennes reaktion, är det bra eller dåligt?
”Hur gammal är du, då?”
”Jag är tjugosju”, svarar Mia och skrattar till lite. ”Men det spelar väl egentligen ingen roll hur gamla vi är, eller hur? Jag måste säga...att du verkar vara en intressant person, Linnea.”
Jag ser lite frågande på henne, hur menar hon?
”Och jag är inte alls som min syster, jag lovar dig. Och det märker du väl själv?”
”Ja, det märker jag.”
Några minuter senare sover Mia djupt bredvid mig.
Det tar en bra stund för mig att somna och när jag väl gör det drömmer jag mardrömmar om Ylva och Adam som skriker åt mig att jag ensam har förstört vår vänskap och allt vi någonsin haft tillsammans.
Jag vaknar kallsvettig och sätter mig upp med ett ryck, men som tur är väcker jag inte Mia.
Klockan på mobilen visar tjugo i nio och jag bestämmer mig för att gå därifrån innan Rosie vaknar för jag har verkligen inte lust att träffa henne idag.
Nu när jag är nykter känner jag mig som en jävla martyr för att jag lät allt det här hända.
Det var ju inte såhär det skulle bli, tänker jag när jag står i hallen och sticker fötterna i mina klackskor.
Det skulle ju vara jag, Ylva och Adam mot världen.
För alltid.
Men vi har glidit flera tusen mil ifrån varandra nu, befinner oss i helt olika världar.
Och allt är mitt fel, även om det inte var avsiktligt så är det ju faktiskt det.
Innan jag greppar min handväska och lämnar lägenheten skriver jag ner mitt namn och nummer i ett litet block som ligger på köksbänken.
Så får dom höra av sig till mig om dom vill, mig kvittar det nästan.
Fast någonstans inom mig önskar jag kanske att Mia ska göra det.
När jag kommer ut genom porten tänder jag dagens första cigarett och går ner till busshållplatsen.
Det är nästan tio minuter kvar till nästa buss ska komma, och när jag står där och väntar ringer min mobil i väskan.
Först tror jag nästan att det är någon av systrarna, men pustar ut när det är min pappas jobbnummer som står på skärmen.
”Ja, det är Linnea”, svarar jag och märker hur bakis jag låter.
”God morgon, fröken”, hörs min pappas röst i luren. ”Väckte jag dig nu?”
”Nej, det är ingen fara. Jag är på väg hem, väntar på bussen.”
”Okej. Jag tänkte bara säga att det ligger en liten present till dig hemma, något som du tjatat om ett tag. Du kommer säkerligen att bli ganska så chockad, Ylva också.”
Jag ryser till när han nämner hennes namn.
Vad fan är det han har i görningen nu, egentligen?
Han fortsätter prata innan jag hinner säga något om det.
”Men du, nu måste jag fortsätta jobba. Vi ses hemma ikväll, hej, hej!”
Vi lägger på och jag ger ifrån mig en djup suck.
Min pappa är en av dom bästa i världen, men jag känner mig helt fruktansvärd idag.
Förstöraren Linnea tar fram sitt busskort och går på treans linje när den stannar på hållplatsen.
Förstöraren Linnea kliver av bussen på Kampenhof och går femtonminuterspromenaden hem till Linneby.
När jag går förbi Ylvas hus går ännu en rysning genom min kropp och jag vänder bort blicken direkt för att inte stirra på äppelträdet i deras trädgård där vi ristade in våra namn när vi var typ tio år gamla.
Till min stora förvåning märker jag att Joakim är hemma när jag kommer in i hallen.
Hög punkrockmusik hörs från hans rum på våningen under och det verkar vara fler än en person därnere.
Men jag har bara en tanke i huvudet och det är att ta reda på vad pappas överraskning är.
Jag får mitt svar så fort jag kommer in i köket.
På det stora, mörka träbordet ligger två biljetter till Lars Winnerbäck, en av Ylvas absoluta favoriter.
Jag tar upp dom, läser ordentligt, ser att konserten är redan om en månad.
Och hela jag går i tusen bitar där på parkettgolvet.
Förstöraren Linnea faller ihop i en hög och bryter ut i ett åskväder av tårar till tonerna av Neverstores Stay Forever.

Hanna

Jag vaknar bredvid den absolut snyggaste asiaten i världen.
Gårdagen slår emot mig, och trots att den måste gjort ont för Ylva med hela Linnea-grejen så kan jag inte låta bli att väcka den nakna tjejen i min säng med en kyss.
Vi hade helt mindblowing sex innan vi la oss igår och somnade av ren utmattning.
”Åh, hej.”, säger Ylva och lägger armen om min nacke.
”Du, bruden..upp och hoppa.”
Ylva ser förvirrad ut men reser sig upp.
”Grr..”, säger jag och studerar henne uppifrån och ner.
”Ska jag bara stå här naken och frysa?”, undrar hon skämtsamt, men skyler sig inte.
”Nä för fan, vänta, jag ska nog kunna rota fram något crazy till dig.”
Jag river och sliter i min garderob och hittar tillslut ett par svarta, slitna skinnbyxor och en Ebba Grönt-shirt som jag slänger över till Ylva.
”Put it on, baby. Vi ska ner och träffa familjen.”
”Jag har aldrig..”, säger hon osäkert och fumlar lite med byxorna.
Jag springer fram och ger henne en snabb kyss, drar sedan på mig mina egna jeans och ett, faktiskt, helt, svart linne.
Under tiden har Ylva krånglat sig i kläderna jag gav henne och oh my god, synen framför mig..
Bara den gör mig våt, men jag viftar bort det, no time for sex now.
Sensuellt går jag fram till Ylva och viskar i hennes öra.
”Just nu är du så snygg att jag skulle kunna knulla dig, precis här, ståendes mot väggen.”
Hon ryser till, och jag biter henne lätt i halsen.
”Men tyvärr kan jag inte det..”
Jag tar ett lätt tag om hennes arm och drar med henne bort mot dörren.
”Vart ska vi?”
”Jag sa ju det, vi ska träffa familjen.”
”Är dom hemma?”
Jag ser upp på klockan som hänger på väggen.
”Japp. Tyvärr.”
Det är en osäker asiat i leatherpants som går ner för trappan bakom mig.
Redan i slutet av trappan hör jag Lasses röst.
Adam verkar inte vara hemma, så det måste vara med mamma han pratar.
”Ser ut som helvete!”, utbrister han precis när jag och min Ylva dyker upp i dörröppningen till köket.
”Hanna!”, säger han barskt,
”God morgon på dig också.”
Jag slänger mig på en stol och Ylva sätter sig bredvid mig.
”Jag satt precis här och diskuterade med din mamma om hur huset ser ut efter att vi lämnade det igår.”
Jag vet inte om Ylva märker det, men hans ton är ganska hotfull.
”Jag tror inte mamma bryr sig ett skvatt, Lasse.”
”Men det gör jag! Det är oacceptabelt att komma hem till det här..råttboet.”
Jag fnissar lite.
”Ylva, jag tror vi borde ta en liten take-away frukost.”
Jag går fram till kylskåpet och rotar fram en påse gröna äpplen och häller upp kaffe i två pappersmuggar.
Under tiden hälsar Lasse stelt, men artigt, på Ylva.
”Nej, vad sägs om att dra någonstans?”, frågar jag Ylva och vänder mig sedan om så att jag kan se Lasse i ögonen. ”Jag hittade mina moppenycklar förresten, bara så du vet.”
Jag ler och han ser alldeles rosenrasande ut.
Great.
Vi tar vår så kallade frukost och går ut genom köksdörren.
Där slår vi oss ner på stentrappan och tar ett stort bett på varsitt äpple.
”Alltså, fan vad sur han var då. Och jag tror aldrig någon sett så äcklat på mig någonsin förut.”, säger Ylva förbryllat.
”För honom är du bara ännu en av, som han säger, horungarna jag släpar hem.”
Ylva ser ner i marken.
”Åh, det där lät fel. För mig är du så mycket mer än tjejerna som följt med mig hem ibland. Fan, ta inte det där fel. Du är ju min Ylva.”
Hon ser upp lite, jag kan tänka mig vad som rör sig i hennes huvud.
Antagligen undrar hon om det jag sa igår var rent fyllesnack, och om hon bara var ännu ett av mina knull.
Jag skäms nästan lite när jag tänker på att jag har ´mina knull´, men hey, sådan är jag.
Men Ylva är ju..fan, sumpade jag något nu?
Hur ska jag lägga fram det här? Den här känslogrejen är väldigt..svår.
”Ylva, jag tycker om dig.”, säger jag och där tar orden stopp. Jag vet inte hur man gör sånt här.
”Vad menar du?”
”Jamen..du gör det svårt för en brud som mig. Jag kinda..har känslor för dig. Men jag vet inte hur man gör.”
Ylva börjar skratta.
”Hur man gör?”
Jag drar fram en cigg och tänder den, erbjuder Ylva en.
Hon har fortfarande inte slutat skratta när hon tar emot den.
Vi tänder dom båda samtidigt, och hon slutar åtminstone skratta.
”Fan, jag vet väl att det låter kul..”, säger jag och tar ett bloss. ”Men det har alltid bara handlat om sex, du vet. Men inte riktigt..inte nu. Inte med dig.”
Ylva ser väldigt seriös ut helt plötsligt.
Jag känner mig expanderad och naken i mina känslor, har aldrig uttryckt mig såhär förut.
”Jag vet att du kämpar för att inte verka sårbar nu”, säger Ylva. ”Att du kämpar för att inte visa för mycket känslor. Men du dör inte. Ser du? Du har inte gått upp i atomer ännu i alla fall.”
Jag väljer att inte svara, jag kysser henne istället.
Hon kysser hårt tillbaka, biter mig i läppen.
”Det är okej, jag fattar att jag inte bara är ett knull för dig. Låt mig stå för den känslomässiga delen”, säger hon och kysser mig igen.
Ylva sitter bakom mig på moppen och har ett hårt grepp om min bröstkorg.
Jag vet inte riktigt vart vi är på väg, men bort från Lasse var vi i alla fall tvungna att ta oss.
Efter ett tag lämnar vi Uddevalla, men Ylva protesterar inte, vi bara åker.
När jag ser en liten stig och en rätt mysig grässlänt svänger jag in där och stannar moppen.
”Var exakt är vi?”, frågar Ylva roat och slänger sig i gräset.
”Jag har ingen aning. Och det är det som är så jävla gött.”
Jag gränslar henne.
”Här är det bara du och jag, ingen Lasse, inga ormar till ´bästa vänner´..och en spliff.”
Jag halar upp mitt ciggpaket ur fickan på byxorna, tar fram spliffen vi aldrig rökte upp igår.
Vant tänder jag den och drar ett djupt bloss, håller fram den så att Ylva kan ta ett.
När den är upprökt böjer jag mig ner och kysser flickan i gräset, länge och ingående.
Solen värmer på oss och min hand är innanför Ebba Grön-tröjan.
Men sedan rullar jag av henne och så ligger vi där bredvid varandra och ser upp på den nästan molnfria himlen.
”Det där molnet ser lite ut som ett får”, säger Ylva och pekar.
Jag skrattar.
”Det är bara för att det är ett moln. Dom är lika ulliga..eller alltså, fluffiga allihop.”
Vi börjar skratta våldsamt båda två, inte för att det är särskilt kul, mer för att det är befriande och jag skrattar även för att jag, trots att jag har lite svårt att erkänna det, är lycklig.
Det är inte haschet som gör det, inte solen som lyser på mig, inte gräset som kittlar mot min kind.
Det är Ylva, och hon har nog ingen aning om det ens.
Det känns konstigt att känna alla dom här känslorna så nära.
Visst, jag har haft Ylva i mina tankar ända sedan jag såg henne första gången, men det har varit avlägset.
Men nu ligger hon bredvid mig, jag har full access och inget i världen kan störa oss nu.
Så känslostormen är oundviklig.
Jag tar Ylvas hand, den är varm och mjuk, och hjärtat hamrar på i mitt bröst.
”Du är snyggast i världen”, säger jag, för något måste jag säga.
Ylva skrattar och vänder på huvudet så att våra blickar möts.
”Nja, jag har ganska så stor konkurrens. Det finns nämligen en tjej, en jävligt cool en, med slitna byxor och rött hår, en tjej som nog kniper förstaplatsen.”
Jag buffar till henne och hon svarar med att kyssa mig.
Det skrämmer mig lite att hur många tjejer jag än kysst så har ingen fått mig att känna något förut.
Inte på det här sättet.
Men jag avbryter ju inte kyssen för det, nej, det är ju just grejen att det inte bara är någon jag inte känner för som gör det så innehållsrikt och givande. Och extremt tändande.
Jag för in min hand innanför läderbyxorna hon har på sig, smeker henne lagom hårt.
Hon flämtar till och vrider lite på sig så att det hela ska bli lite mer diskret ifall att någon skulle åka förbi.
Hon kommer relativt snabbt, kysser mig hårt.
”Du är väldigt, väldigt speciell”, säger hon. ”Och det är nog det bästa av allt.”

Jag slänger in en skiva med Joan Jett and The Blackhearts i spelaren och sjunger med, högt och ljudligt.
På min säng ligger Ylva i bara läderbyxor och röker.
Hennes nakna överkropp är to die for, och för mig får hon mer än gärna ligga där utan tröja.
Jag plockar upp min elgitarr och försöker ta några av dom ackord som är med i I Love Rock n’ Roll, men det är jävligt svårt.
”Bruden, ge mig gitarren”, säger Ylva och sträcker sig efter min Fender.
Jag ger henne den, och utan att byta ställning sätter hon varenda ackord i låten rätt.
Jag stirrar på den otroligt heta tjejen i min säng.
”Du..du kan spela.”
”Yup. Jag har lattjat lite sen jag var en sex-sju år gammal. Jag kan lära dig om du vill.”
Jaha, okej. Ylva är inte bara snygg och underbar. Hon har lirat gura sen hon var liten dessutom.
”Jag..”, säger jag men tystnar.
”Du och din stolthet”, svarar Ylva. ”Come here, babe. Du kan ju i princip varenda ackord redan, jag kan lära dig att sätta dom bara.”
Jag slår mig ner bredvid henne på sängen och hon ger tillbaka gitarren.
Sedan sätter hon sig bakom mig med armarna om min midja och lägger sina händer ovanpå mina.
Med hennes hjälp spelar jag igenom låten, inte helt och hållet i normaltempo, men nästan.
Men jag måste erkänna att det är svårt att koncentrera sig med Ylvas huvud lutat mot min axel, hennes andedräkt mot min hals.
”Se, det går ju skitbra, det här.”, säger hon och släpper mig. ”Kör själv en gång nu.”
Jag nickar och spelar igenom låten några gånger till så att den verkligen sitter.
Ylva ler och jag ställer ifrån mig gitarren.
”Tack.”, säger jag. ”Det var..”
”Tyst”, avbryter Ylva mig. ”Du behöver inte säga något. Vi har spelat lite gitarr, det är allt.”
Jag skrattar, hon kan verkligen läsa av mig, lite som om jag vore en öppen bok, och dessutom efter väldigt kort tid, men det är skönt

Författare:

Publicerat

Dela: