I falkens öga

I Drömmen var han där. Det gula ögat iakttog henne, glänsande likt en fackla. Runt honom var natten, svart och ogenomtränglig. Den famnade honom, stängde in honom och hon sträckte ut händerna för att än en gång befria honom ur fångenskapen, men hennes händer nådde honom inte. Hans öga iakttog henne, tidlöst.

De hade skrikit den gången. Skrikit i triumf och hållit honom högt över sig, ett segerbyte. Deras händer hade sargat honom, gjort honom till något fult och besudlat. Blodet från deras händer dränkte honom. Hans ögon var matta, hans blick död.
”Titta här!” skrek de, och deras röster var råa. ”Titta vad vi har fångat!”
De höll honom över sig, triumferande. Han slokade i deras händer likt en vissnande blomma, redan död trots att hans hjärta ännu slog. Hans blick mötte hennes för ett ögonblick och i tystnaden kunde hon läsa bönen i den. De slet i honom, deras hårda händer sargade hans kropp.

I drömmen skrek han i hennes öra. Hon öppnade ögonen och blickade rakt in i hans. Det fanns inte längre någon bön i hans blick. Ingen vädjan. Ändå kunde hon se hur mörkret famnade honom. Hon sträckte åter ut sin hand för att röra vid honom. Genom dimman kunde hon se hans öga, genomträngande.

De stängde in honom i mörkret och låste allt ljus ute. Hon kunde se honom genom en spricka i den otätade väggen. Han satt hopkurad på golvet. De söndertrasade vingarna hängde slappa utefter hans sidor. Ögonen var slutna som om han sov.
”Nu är han vår!” skrek de. ”Ahteran är vår!”
Ahteran, Falken, guden som härskade över berget som tronade likt en kung över deras by. Alla fruktade de honom., fruktade hans näbb, fruktade hans vassa klor som slet deras kött till blods. En barnslig fruktan som inte var mottaglig för några som helst ord av förnuft.
”I gryningen offrar vi honom till gudinnan!” skrek de. ”Ge Tiela hans blod!”
Då lyfte han sitt huvud därinne som om han förstod vad de sa, och hans öga mötte hennes. Blicken var matt, men hon kunde ändå läsa bönen i den. Bönen om frihet. Bakom hennes rygg sträckte bilden av Tiela sina händer mot dem, girigt, betvingande.

I drömmen var hans kropp varm mot hennes. Ett skydd mot kylan som omvärvde dem likt famnande armar. Hennes hand borrade sig in i de varma fjädrarna, ville få honom att flyga därifrån.
Hans öga blänkte guldglänsande i mörkret.

Fångenskapen tvingade honom till tystnad, tvingade honom till underkastelse.
”Han rev mig, den besten”, sade en av dem och höll upp en blodsliten arm.
De andra skrattade.
”Tiela hjälpte oss att fånga honom. Vi borde hålla en fest till hennes ära.”
”Vänta tills imorgon. Då offrar vi Ahteran och gör henne glad.”
”Det ska bli mig ett nöje att skära strupen av honom”, sade mannen med den sönderslitna armen och drog sin kniv.
Eggen glänste i solljuset, bländade henne. Därinne blinkade han till som om även han kunde se kniven. Blinkade med matta ögon som inget såg.

I drömmen rev hans klor hennes armar. Hon kunde känna blodet rinna ner på den kalla, frostiga marken, men hon kände ingen smärta.
”Varför flyger du inte iväg?” sade hon till honom, men han hörde inte. Hans vingar piskade luften, fick dess kyliga andetag att virvla mot hennes oskyddade kinder. Hans klor rev hennes armar till blods.

I mörkret var natten skrämmande. Kylan rev genom hennes kläder, fick henne att huttra och längta efter värmen inomhus. Hon kunde höra dem skrika och skräna bakom sig, därinne i värmen. Han tittade upp när hon kom in. Hans guldglänsande ögon iakttog henne, trötta, uppgivna.
”Såja”, sade hon och tog ett steg närmare honom.
Han drog sig skyggt undan, krympte ihop inför hennes ögon. Blicken fylldes av rädsla. När hon sträckte fram handen mot honom väste han och högg efter henne. Den vassa näbben slet i hennes kalla hud och hon skrek till av smärta och drog sig skrämd bakåt. Han väste åter och blängde på henne, ilsket.
”Så”, sade hon lugnande och höll om sin sargade arm. ”Jag vill dig inget illa.”
Men han väste bara, ville inte höra.

I drömmen var hans ögon stjärnor mot den mörka natthimlen. Hennes händer var kalla mot hans varma kropp, som isbitar i en varm dryck. Hon tyckte sig kunna känna hur de smälte iväg för henne, hur de långsamt försvann, utan smärta, utan plåga. Han skrek åter och de stora vingarna slog i luften, piskade hennes ansikte till blods.
”Flyg!” skrek hon, men hennes röst var bara en viskning.
Ljudet dränktes i slagen av hans vingar. Hans ögon glimmade ovanför henne.

I fångenskapen var han hatet. Hans näbb högg efter de människohänder som gripande sträckte sig efter honom.
”Ahteran”, hade de sagt, ”det är Ahteran, guden.”
Men han var ingen gud. Bara ett vilt skrämt djur. Ett djur som kände fruktan, precis som de.
Med en försiktig rörelse drog hon av sig den sjal hon bar över axlarna och lade den över hans huvud, för snabbt för att han skulle hinna protestera. Bakom henne, inomhus i värmen, skrålade männen och berättade gång på gång om hur de hade fångat Ahteran, falkguden.

I drömmen var hennes kropp åter varm. Kylan som krampaktigt slutit sig om henne i ett dödande famntag kunde hon inte längre känna.
Han var allt i natten. Hans ögon var dagens ljus, hans rivande klor var bondens plog som grävde sig ner i jorden och gjorde marken bördig, hans piskande vingar var vinden som tjutande drog fram över marken, hans skri var frihetens röst som pockande drog henne till sig. Hennes händer höll ett krampaktigt tag om hans fjädrar, borrade sig in i hans livgivande värme utan att hon egentligen var medveten om det. Han skrek, ropade på friheten, men stannade ändå kvar hos henne. I natten glänste hans ögon.

Han var stilla i hennes armar, lät henne bära iväg med honom utan att protestera, som om han till slut förstått att hon ville hjälpa honom. Men natten var kallare än hon anat. Hennes tunna kläder skyddade henne inte. Vinden piskade tjutande mot hennes kropp. De bara fötterna domnade under henne och hon stapplade snubblande framåt. Gång på gång föll hon, hennes ben skrapades av stenen under henne, hennes blod fläckade klippan. ”Ett blodsoffer till Ahteran”, tänkte hon dimmigt och skrattade sedan hysteriskt.

I drömmen var hennes medvetande en illusion, ett intet. Likt en fågel flög det ifrån henne, lämnade henne i samma stund som hans jättelika vingar förde honom uppåt mot gryningsljuset. Hans skri ekade i hennes öron en sista gång och hon kunde höra frihetens röst i hans.
I det sista ögonblicket av medvetande mötte hon hans guldglänsande blick, mötte falkens öga.

Skriven av: Hanna Yinde