I Grevens Tid

Greven

Vi hade lärt känna varandra under studentåren på den Tekniska Skolan i Katrineholm och behöll kontakten också sedan jag gift mig och ett år senare flyttade till Japan. Paul tillhörde naturligtvis en av de självskrivna bröllopsgästerna och lämnade ett outplånligt intryck hos de flesta människor han träffade. Det var främst med Paul jag under studentåren hade dryftat mina tankar om livet. Paul som också skämtsamt kallades för Greven, var mannen som gick mot vindarna men som alltid tycktes landa på fötterna. Han gick sin egen väg och medan vännerna runt oss stadgade sig, skaffade barn, köpte Volvo och villa, var Greven den enda som tycktes förbli densamme. Greven ägde sist men inte minst en sällsam förmåga att trollbinda de många flickor som råkade komma i hans väg och han betraktade hänfört flickorna med sina stora blåa ögon, som om han undrade vad de egentligen ville honom. Det var nästan som om det oskyldiga, lite försagda leendet sade;
- Du är den enda, den jag letat efter i hela mitt liv.
Nu var väl bara problemet det, att varje kvinna som sett lite för djupt in i Grevens blåa ögon trodde att det var hon som var den utvalda och den enda som kunde stilla hans hjärtas längtan och fylla hålet i hans själ. Och för en tid fick han dem tro att det verkligen var så. De fick vara hans allt. Kärleken flammade upp som ett irrbloss som plötsligt slocknade då det gick upp för dem att de bara var som havets sand i Grevens liv, allt de kunde göra var att skänka honom svalka för stunden. Och fanns det ingen annan i Grevens liv just då, kunde det när som helst inträffa att den stora kärlekens eld åter tändes i hans hjärta när någon ny kvinna passerade hans väg. Greven var en flygande holländare fördömd att snärja in sig i nya bekantskaper utan att någonsin hitta sin hemmahamn. Telefoner började snart åter ringa och sedan dröjde det inte länge innan allt åter var tillbaka till det kaos som var i begynnelsen.

Men Greven bara ruskade av sig olusten och fortsatte till nästa hamn med gott mod. Hans livssyn var befriande. På sätt och vis var jag nog hans motpol. Jag kunde inte ta lika lätt på kärleken och sökte frid hos en kärlek jag hoppades skulle räcka livet ut.

Greven tillhörde inte den kategori av män som har behov av att skryta för andra om sina framgångar hos kvinnor, däremot berättade han gärna skrönor om sina lika talrika misslyckanden. Det tillhörde Grevens storhet att ta sina medgångar och motgångar i livet med ro. Inte heller tog han sig själv på för stort allvar. Han hade alltid råd att bjuda på sig själv. Det var en annan hans många storheter. Han berättade ofta skrönor som denna vilka med stor sannolikhet hade sitt ursprung i verkliga händelser;

En gång bar det sig inte bättre än att han råkat förväxla sin nya flickväns namn med namnet på den tidigare. Det hände vid ett tillfälle då han fått med sig den nya flickvännen till ett besök hos hans gamla farmor någonstans i Göteborg där de blev bjudna på fika. Utan att riktigt veta hur det gått till råkade han i förbifarten kalla flickvännen något hon inte hette. Hon blev tvärarg och undrade vem fan Åsa var, för inte var det hon i alla fall. Han försökte skämta bort sitt lilla misstag, men hon uppfattade det inte som ett skämt, möjligtvis honom. Medan de ännu satt kvar i farmors soffa fick både han och farmor veta vad han egentligen var värd. Flickvännen lämnade lägenheten, försvann och kom aldrig mer igen. Innan Greven gick sa hans åttioåriga farmor stilla;
- Paul lille, du får la åtminstone ta och lära dig vad flickorna heter.

En midsommar i Norge

En midsommar under vår studenttid i Katrineholm fick vi ett av våra mer ovanliga infall och bestämde oss för att besöka den store skalden Dan Anderssons hemtrakter och där begrunda livet. Jag hade fått låna min fars nu nästan skrotfärdiga SAAB, en bil som allmänt kallades för ”Grisburen”, eftersom en kamrat en gång påstått att bilen liknade en sådan. Vi började resan norrut vid halvniosnåret på kvällen innan midsommarafton. En bit efter midnatt var vi framme i Skattlöseberg och fotvandrade den sista biten i dunkel ut till Loussastugan, där Dan Andersson någon gång lär ha suttit med sin luta, pipa, papper och penna och skrivit sina hyllningar till hembygden.

Vi satte oss på trappan och släckte törsten med en stilla pilsner. Snart föll vi in i en drömlik dvala. I den ljusa midsommarnatten, med sitt nästan magiska ljus, kunde vi se sedan länge döda torparkärringar vandra förbi på stigen med stora risknippen på ryggen. Ute på den steniga åkerlappen, som säkert legat i träda i snart ett halvsekel, tyckte vi se hur en svulten och mager oxe stupade ute i plogfåran under den fattige torparens nöd. Vi kände röken från tusen och åter tusen milor och närvaron av dem som där en gång levt, älskat, arbetat och dött. Vid byvägen kunde vi skönja en krokig gestalt. Var det måhända samme Lasse från Långfallet som läsaren av Dan Anderssons Kolarhistorier möter redan i inledningskapitlet, en gammal arbetare som efter ett långt och strävsamt liv på bruket är på väg till fots till fattiggården. Men när vi som kolaren Mats ropade;
– Varthän så tidigt, Lars? upptäckte vi att den krokiga gestalten bara var en enbuske. Barnsligt sprang vi omkring på mon och letade efter den brusande Pajso, som skulle ligga där någonstans, men ån vi slutligen fann i en fuktig svacka stämde dåligt med den store skaldens livsbejakande beskrivningar. Det började bli kallt och myggorna blev svåra. Då bestämde vi oss för att lämna det trygga folkhemmet och styra färden mot det fria grannlandet Norge, medlem i Nato inte att förglömma.
I bilen jagade vi upp varandra. Vi misstänkte att den svenska regeringen egentligen var så djupt infiltrerad av KGB att det bara var en tidsfråga innan Sverige skulle införlivas i Sovjetunionen. Det cirkulerade vissa teorier och vilda rykten vid denna tidpunkt, t.ex. fanns det en bok som hette ”Anfall mot Sverige” som berörde den känsliga frågan. En annan bok som vi läst hette ”Kommunismens Heliga Krig”, skriven av en landsförvisad est, som inte ens drog sig för att peka ut ledande personer inom den svenska socialdemokratiska partitoppen som KGB-infiltratörer. Vår fortsatta bilresa kändes därför som en dramatisk flykt från sovjetiskt territorium och vi pustade ut när vi äntligen framåt morgonkulan via ändlösa skogsvägar passerat Riksgränsen. Uttröttade körde vi in bilen på en smal timmerväg i Hedmark där vi hoppades kunna vila några timmar. Greven plågades fortfarande svårt av myggen och valde att sova inne i bilen. Själv reste jag tältet och sov ute. Vi styrkte oss senare med en rejäl frukost som jag lagade till medan Greven sov. Hans goda humör var strax tillbaka när han fått lite mat i magen och vi bestämde oss för att fortsätta mot Oslo. Vi stannade i Askim och växlade till oss lite norska kontanter och införskaffade diverse förnödenheter för den fortsatta resan.

Det var redan långt in på förmiddagen då vi parkerade den skrotfärdiga Saaben i Oslo. Trötta flanerade vi längs ett i det närmaste folktomt Karl-Johan. Det var inte utan att vi undrade var alla människor höll hus. Oslobesöket denna ödsliga förmiddag gav inte mycket näring åt vår fantasi och därför beslutade vi oss snabbt för att fortsätta vår resa söderut längs den västra sidan av Oslofjorden ner mot Larvik. Sent på eftermiddagen tog vi in på en camping som låg några kilometer från en avkrok som hette Stavern. Där kokade vi färskpotatis på spritköket som vi åt tillsammans med inlagd sill och gräddfil och öppnade några norska mellanöl införskaffade i Askim. Med ljus och lykta sökte vi efter något ställe där man firade midsommarafton och vi hamnade slutligen på ett väldigt lokalt dansställe, där några ensamma män från bygden tittade nyfiket på oss. Där blev vi inte kvar länge och på väg tillbaka till campingen mötte vi istället några trevliga ungdomar i vår egen ålder. Vi undrade lite försiktigt om man inte firade midsommar i Norge. Ungdomarna menade på att vi var ena riktiga ”svenske tullinger” som kommit åkande hela vägen till Norge för att fira svensk midsommar. I Norge firade man inte alls högtiden som i grannlandet, så vi fick hålla till godo med lite hembränt som de norska ungdomarna bjöd oss på till tröst. Framåt morgontimmarna återvände vi till vår camping.
När vi sovit ut ett par timmar i tältet åkte vi och hälsade på våra nyfunna norska vänner. Den ena flickan i sällskapet hette Reidunn och den andra Ann-Charlotte. Sedan var det ett par grabbar som rörde sig ute i periferin i flickornas närhet, bland annat en kille som de kallades Bjarne. Det var flickorna som förde gruppens talan och bjöd oss på fest till kvällen, där skulle det bjudas på ännu mer hembränt. För säkerhets skull visade Bjarne upp en plåtdunk med tvivelaktigt innehåll. Jag nappade på erbjudandet, men Greven tänkte på sin älskade som satt hemma i lägenheten i Katrineholm och som väntade honom åter från exilen i Norge. Greven, som var kännare, anade att det var synd på gång, för den lilla blonda Reidunn såg redan så underligt på honom och kamraten Ann-Charlotte verkade inte vara omöjlig hon heller. Greven fredade för en gång skull sitt samvete genom att artigt tacka nej till inviten.

Istället vände vi tillbaka mot Oslo och övernattade någonstans på vägen mellan Oslo och Askim. Innan vi lämnade Norge förklarade Greven för en förbryllad norrman vid vägkanten att:
− Jeg er ikke Arne Treholt!
Norrmannen såg konstigt på oss och kliade sig i huvudet.
− Vem har sagt det? undrade han stilla och skakade på huvudet. Han mumlade något ohörbart om dessa ”svensker”.
Strax innan Riksgränsen mitt ute i obygden tog vi kväll och slog åter upp vårt tält. Trötta efter våra strapatser somnade vi nästan på en gång. Efter en seg, våt och småkylig morgon ute i skogen gav vi upp och vände bilen mot gamla Katrineholm, som vi nådde vid kvällskvisten. Innan vi tog farväl passade jag på att ta en dusch hos Greven och fortsatte sedan till Eskilstuna. Samma kväll skulle jag ha klassträff. Det hade gått hela sju år sedan jag slutade grundskolan och almanackan visade att det redan hunnit bli nittonhundra åttiosju. Sjutton personer av tjugosju hittade till klassfesten och återseendet visade sig bli trevligt.
Större delen av sommaren blev sedan jag kvar i Eskilstuna där jag sommarjobbade på Volvo och skruvade dieselmotorer. Arbetet var tämligen enformigt till skillnad mot tidigare somrar jag arbetat där och jag gjorde i stort sett inte mycket annat än och väntade på nya arbetsuppgifter. Då och då fick jag hoppa in och dra en bult här och en bult där. Hämta verktyg och springa ärenden. Det var så lagom kul för en rastlös själ som jag. Bäst trivdes jag när jag fick arbeta på egen hand. Det återstod nu bara en termin till gymnasieingenjörsexamen.

En fredag i början av juli när jag hade det lite tråkigt fick jag se ett anslag på Domustorget i Eskilstuna, om en kristen spelning i Ansgarsgården i Flen där en grupp med namnet SALT skulle spela. Jag lånade mina föräldrars nya Volvo och åkte dit ensam.

Denna helt vardagliga händelse kom av en tillfällighet att staka ut min framtid och orsakskedjorna som blev följden av detta besök skulle så småningom föra mig ända till Japan. På Ansgarsgården i Flen träffade jag en tjejkompis som snart skulle åka till England en termin och läsa engelska i Brighton, vilket väckte mitt intresse. Jag bad därför kamraten att skicka kursprogrammet, vilket hon givetvis glömde bort, men mitt intresse var redan väckt och jag fann senare på egen hand informationen jag sökte på syohörnan på skolan.

Detta var en god möjlighet att förena nytta med nöje, innan allvaret och vuxenlivet på allvar skulle ta vid. För om ett halvår var studietiden över och det var dags att börja tänka på yrkeslivet. Att förbättra min då ännu knaggliga engelska var ett primärt mål med resan, men givetvis ville jag också ha lite kul innan vardagen tog över. Sedan gick det som det gick. Ett halvår senare var jag själv i England, på samma språkkurs som kamraten gått en termin tidigare.

Ett par månader innan jag for till Brighton hade jag en dröm. En natt drömde jag om England och kvinnan i mitt liv. I drömmen fick jag veta att det var där min framtid skulle avgöras. Hos min engelska värdfamilj mötte jag mycket riktigt också min blivande livskamrat, Maya. Drömmen kom verkligen att bli en sanndröm och förde mig så småningom till Japan.

Två vandringsmän

Några år efter att jag flyttat till Japan hände en gång att vi av en slump sprang på varandra i Katrineholm. Jag var bara på tillfälligt besök i Sverige och hade under en genomresa stannat till i staden där jag tillbringat flera av mina studentår. Jag tänkte på gångna tider och på min gamla vän Greven och undrade vad som blivit av honom sedan vi träffades senast, vilket förmodligen var på mitt bröllop, tre år tidigare. På grund av slarv hade vi tappat kontakten och jag hade nu ingen aning om var han tagit vägen. Då inträffade det smått otroliga som man ibland kanske fantiserar om men något som sällan händer på riktigt. Plötsligt stod vi öga mot öga med varandra på Drottninggatan. Vi fick syn på varandra samtidigt och Greven höjde handen till hälsning. Det blev ett kärt återseende.
Vi gick in och satte oss på 'Kärringens' eller Söderbergs konditori som fiket på Drottninggatan hette. Minnena kom tillbaka. Hur ofta hade vi inte skrattat åt innehavarinnan som alltid såg så sur ut när man bara beställde en slät kopp kaffe. Hon sa alltid:
- Ingenting till!!
- Nej tack, bara kaffe!
Det blev tillslut en rolig grej att bara beställa kaffe när man gick på Söderbergs. Inte för att deras bakverk var dåliga, tvärtom, men bara för att tanten såg så grinig ut när vi inte beställde bröd till kaffet.

Greven som idag verkade en aning mer dämpad än vanligt berättade om brytningen med sin kanske hittills största kärlek som inträffat helt nyligen. Jag kände inte flickan närmare. De hade redan levt ihop ett par år och de hade förlovat sig. Så for också fästmön till England för att studera där i några månader. Under tiden bodde han ensam i deras gemensamma lägenhet och hade bestämt sig för att vara trogen. Till att börja med gick allt som planerat och han var nöjd över att han lyckades hålla sig i skinnet och avvärja några gryende bekantskaper innan det hann gå snett.

Nu bar det sig inte bättre än att han en vacker dag och dessvärre också spik nykter sprang på en okänd skönhet nere på stan. En ung kvinna med sina etniska rötter där Eufrat och Tigris har sina källor, men som fostrats av svenska föräldrar. Greven sa något lustigt till henne när deras blickar möttes och de började prata. De blev stående på gågatan en bra stund och bestämde sig för att ta en fika tillsammans. Medan de fikade bestämde de sig för att gå ut på kvällen och ta en öl. De trivdes och när det blivit dags att säga god natt frågade flickan om han inte hade lust att komma med upp till henne en liten stund. Det ville han. Hur mycket han än skulle komma att ångra sig senare - så föll han denna kväll. Han blev kvar i flickans lägenhet hela natten och många fler nätter därefter. Fast han redan från början trodde sig veta att bekantskapen var dömd att förgå fortsatte de att träffas regelbundet så länge fästmön var kvar i England. När hemkomsten närmade sig så blev det tillsist dags att ta farväl av den nya flamma han träffat. Efter några månader i tanklös kärleksyra tog han slutligen mod till sig och gjorde klart för flickan åtminstone delvis hur saken låg till. Hon blev naturligtvis förbannad och han bad henne om ursäkt för att han var ett svin och åkte dagen därpå till flygplatsen för att möta sin älskade.

Om återseendet berättade Greven så här:

- Hur söt och frisk såg hon inte ut i vårens klara ljus! Jag grät inombords över min uselhet och ångrade vad jag gjort. Det är en liten stad vi bor i och jag visste att sanningen antagligen skulle komma fram förr eller senare ändå. Jag genomgick en inre kamp och kom fram till att det bästa ändå var att bekänna själv, berätta sanningen direkt, varken mer eller mindre och hoppas på hennes förlåtelse. Jag stod inte ut med tanken att tiga och riskera att hon förr eller senare nåddes av de rykten som säkert redan gick bland hennes polare och bland mina före detta flickvänner på stan om vad som hänt under tiden hon varit borta. Därför bestämde jag mig för att berätta allt själv, hellre det än att ge mina ovänner nöjet att skvallra och se mig råka i klistret.

Det som kunde ha blivit en underbar återförening efter tre månader på varsitt håll, urartade till ett praktgräl. Han berättade vad som hänt, utan att vare sig dra ifrån eller lägga till, men det hjälpte inte att han var ärlig. Ingenting hjälpte honom, inte ens hans charm som annars sällan kom på skam.
Fästmön blev förkrossad och nästa morgon åkte han ut på gatan tillsammans med sina tillhörigheter. I sin förtvivlan ringde han en kompis i stan som förbarmade sig över honom och gav honom tak och husrum. Hans älskade sa att hon inte kunde tro – ännu mindre förstå det som hänt och att det nog var bäst för dem båda att förbli separerade en tid så att de fick tid att tänka igenom sin relation.
Tiden gick, men såren var stora och läkte sakta. Det gjordes ett par försök till försoning, men förhållandet blev aldrig mer vad det varit. Hon påstod att hon inte längre kunde lita på honom, egentligen kunde hon nog inte heller förlåta honom, även om Gud visste att hon försökt. Snart insåg han att brytningen var definitiv, men inte desto mindre grät de fortfarande ut i varandras armar ibland. Ena dagen välsignade hon honom och andra dagen förbannade hon honom. Det gjorde henne lika splittrad som galen att se honom komma som att se honom gå. Hon både åtrådde men avskydde honom tills han inte orkade be henne om förlåtelse mer och flydde till Götet för att arbeta som väktare i Trädgårdsföreningen och på nattrafiken. Detta var den kanske värsta tiden i Grevens liv. Inte nog med att han mist sin älskade, dessutom förlorade han ungefär samtidigt sin yngsta bror, under helt andra omständigheter, i en mycket tragisk olycka.
Greven berättade att han arbetat ett tag på kullagerfabriken i Katrineholm. Där fick han smeknamnet 'Bohman' därför att han vägrade att ansluta sig fackligt. Sedan började han stöldmärka bilar och prövade på livet som egen företagare. Och mellan varven arbetade han som väktare hos ett vaktbolag i Göteborg.

Av en slump hade jag och Greven mötts på Drottninggatan i Katrineholm och det skulle nu åter dröja tre år tills vi träffades nästa gång.

Den sista sommaren

Frågan var om jag inte satt ribban en aning för högt. Industriell Ekonomi med internationell inriktning vid den Tekniska Högskolan i Linköping hörde inte till de lättaste utbildningarna, men efter några år i Japan var jag tillbaka i Sverige igen för att läsa vidare till civilingenjör.

Industrin ropade fortfarande efter högutbildat folk och framtiden såg lovande ut för ingenjörer i nittiotalets Sverige. Det var i början av juli. Den tillämpade matematiken hängde som en kvarnsten runt halsen och för att säga som det var så hade jag det inte lätt. Det var svårt att hänga med i den höga studietakten och lika svårt att fortsätta motivera sig att plugga vidare i Linköping sedan min älskade valt att återvända till sitt land och fortsätta sin utbildning där. Maya hade efter att ha slutfört sin grundutbildning följt mig till Sverige ett drygt år tidigare för att läsa vidare i Linköping som jag. Tillsammans hade vi hoppats på det nästan omöjliga. Hon hoppades komma in på en doktorandutbildning dit det var många sökande. Det visade sig vara svårare än vi föreställt sig att få livet att gå ihop och hon hade precis återvänt till Japan för att fortsätta sin utbildning där. Just nu hade jag tappat både hopp och framtidsvisioner och visste inte riktigt hur jag skulle göra.

Några sommarmånader skulle jag vikariera på Volvo i Göteborg. Under tiden ville jag fundera över hur jag skulle ha det framöver. Skulle jag satsa allt jag ägde och flytta till Japan igen? En möjlighet hade öppnat sig. Det var ett halmstrå jag var beredd att ta. Det lutade åt att jag inom kort skulle följa efter min älskade till Japan igen och fortsätta mina studier där. Innerst inne anade jag att det inte var ett helt genomtänkt beslut, men det var åtminstone en möjlighet för att vi skulle kunna fortsätta leva tillsammans. Gå ensam kvar och harva i Linköping i minst tre år till hade jag ingen lust till. Jag hade några spärrtentor hängande över mig som hindrade mig att gå vidare till nästa läsår. Självförtroendet var stukat i grunden efter några misslyckade tentamina i de ämnen jag haft svårast för. Den abstrakta matematiken med bevis och härledningar, saknade jag både känsla och intresse för. Det hängde över mig som en mara. En kort nådatid återstod, sedan fanns inget annat att göra än att lyfta min hatt och gå. Det var åter sommar igen, men inne i min själ var det fortfarande vinter. Greven som bara råkade vara på genomresa kontaktade mina föräldrar, fick mitt telefonnummer och ringde oväntat en dag och undrade om jag hade lust att ses och äta en bit ute på stan. Naturligtvis ville jag det. Det blev ännu ett kärt återseende. Med det återknöt vi kontakten.

Efter att ha vinkat av Maya vid Arlanda kändes det trots allt ganska bra att vara i Göteborg. Båda mina systrar hade tidigare bott där, likaså hade min mormors släkt sina rötter där. Jag kände stan ganska väl och dessutom hjälpte miljöombytet mig att få lite sund distans till Linköping, studierna och livet i övrigt. En sista sommar skulle jag kunna driva omkring som ett löv för vinden och glömma bort att jag fanns till. Dagen efter att Maya rest började sommarvikariatet på Volvo. Saknaden efter henne fyllde nästan varje atom av mitt medvetande och jag var nästan beredd att följa henne till världens ände om det kunde lösa vårt problem. På fritiden var jag kroniskt rastlös. Uppe från Ramberget på Hisingen kunde jag se ut över Göteborgs hamninlopp. Många gånger denna sommar tänkte jag att utsikten från Ramberget påminde om utsikten från kullarna vid Glovers Garden i Nagasaki och min längtan kände inga gränser.

Jag hyrde ett studentrum på Pilegårdsgatan på Hisingen. Efter jobbet åkte jag ibland in till stan med Älvsnabben för att dämpa min rastlöshet och för att ta några öl. När Älvsnabben slutat gå tog jag vägen förbi Victoriagatan, Haga, Järntorget, Masthugget, Majorna och Älvsborgsbron. På vägen hem passerade jag ibland butikerna på Andra Långgatan. Där stod ensamma män som kunde välja och vraka på hyllorna i porrbutikerna bland ljusa och mörka kvinnor och män från världens alla hörn som konsumtionsvara och tidsfördriv. Där kunde den ensamme förbli en dyrkad hjälte i sina egna drömmar och bekanta sig med alla de villiga hemmafruar och pilska oskulder som de aldrig mötte i verkligheten.

På natten drömde jag ofta att jag gick till sjöss igen. Drömmen som ständigt återkom var nästan samma varje gång. Jag stod på kajen med mitt bagage och var utan att jag riktigt visste hur det gått till, åter på väg att mönstra på ett fartyg på väg mot en främmande hamn. I drömmen mötte jag bortglömda kamrater från det förflutna och en natt drömde jag att fartyget var på väg mot sin sista hamn för att säljas, huggas upp eller läggas i malpåse. Då kände jag ett starkt vemod och ställde mig frågan vad jag hade på fartyget att göra. Den bottenlösa rotlösheten jag upplevde som vaken blev ännu tydligare i drömmen - att allt som var borta för alltid var förbi. Det var drömmar fyllda av smärta och sorg som återkom gång på gång.

Någon månad tidigare, då Greven och jag träffats i Linköping, åt vi lunchbuffé på kinarestaurangen Choys Garden. Jag hjälpte honom att författa ett torftigt kärleksbrev på japanska, sedan han berättat att han nyligen träffat en flicka i Göteborg med japanskt ursprung. För att överraska henne bad han mig om hjälp att skriva brevet på japanska. Jag försökte skriva några få, men väl valda ord till den nya flickvännen, antagligen något i stil med - ”Ai shi te ru” - ”Jag älskar dig!” och några andra passande fraser.

Några månader varje år arbetade Greven som ett djur för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna ge sig ut och resa. Långresor som redan hade hunnit bli skrönor sedan de återberättats av honom själv. Bevisen kom inte sällan i form av vykort som han postat då och då i någon landsortskrok i världens ände. Förra resan hade gått till Sri Lanka. På ett vykort som jag fick medan jag ännu bodde i Japan, skrev Greven att han träffat en, 'svinhelig Saddhu', vad han nu menade med det. På Sri Lanka levde han lika enkelt och fattigt som vilken tiggare som helst, påstod han. Detta fick även myndigheterna upp ögonen för. Han fick snart veta att han gjort av med 'för lite' pengar för att kunna anses vara turist. Av myndigheterna förklarades han icke önskvärd i landet. De hade skäl att misstänka att han i själva verket levde på sidoinkomster vilka inte redovisats i laga ordning. Greven förnekade att det var på det viset, för han levde nästan lika billigt som en munk hos sin saddhu och hade inga andra pengar än de han haft med sig när han kom. Myndigheterna lät sig inte övertygas, så han blev tvungen att åka vidare.

I samband med vistelsen på Sri Lanka berättade Greven att han nästan blivit bortgift med en vacker ung flicka, vars familj var goda vänner till familjen där han var råkade vara inneboende. Flickans och hennes föräldrar kom på besök och visade bland annat upp ett fotoalbum med bilder där hon dansade och utförde traditionella sysslor. Om episoden berättade Greven som så:

Flickan dansade och passade upp hela kvällen, men eftersom han inte förstod vad det handlade om blev hon allt eftersom kvällen led en smula otålig och ledsen. Tillsist frågade hon honom rakt ut;
- Don’t you want to marry me?
Överrumplad svarade han;
- But, I don’t know you yet!

Flickan fortsatte att berätta om sig själv och passade nu upp ännu ivrigare på honom. Till sist var det dags att bryta upp för dagen och flickans familj gjorde sig redo för att gå hem.
- Do you know me better now? undrade flickan allvarligt och fortsatte sedan;
- Will you marry me now?
Greven var förbryllad och hasplade ur sig något om att man i hans land först brukar lära känna varandra ordentligt innan man kan bestämma sig om en så allvarlig sak som giftermål.

Hans förklaring lät antagligen inte helt övertygande i flickans öron, för hon undrade besviket;
- Don’t you like me?
- Of course I like you!
Javisst gillade han henne, men det där med giftermålet kom en aning för hastigt, ansåg han.
Han funderade på hur han skulle lyckas slingra sig ur situationen som uppstått. För att vinna lite tid sa han;
- Maybe I know later!
Flickan sken upp och fortsatte;
- Maybe you know tomorrow?
Och Greven kunde inte göra annat än att svara;
- Yes, yes, maybe I know tomorrow.
Sedan gick familjen hem till sig och Greven pustade ut på sin madrass. Trött efter dagen somnade han snart och sov som en stock fram till nästa morgon.

När han öppnade sina blå ögon satt en av husets döttrar vid sidan av hans sovplats som om hon väntat på att han skulle vakna. När han inte längre kunde låtsas att han sov mötte han hennes blick.
- Have you decided now? frågade dottern.
Han förstod ingenting och svarade förvånat;
- Decided what?
- They are waiting for you! You have promised to give your answer today.
Upprörd undrade han vad han skulle ta sig till.
- You must go to their house and give your answer now, svarade hon bestämt. Det fanns alltså inte en chans att schappa. Han insåg i samma stund sakens fulla allvar, ryckte upp sig och gick sedan dit för att få saken ur världen.
Han försökte hålla huvudet högt, harklade sig och knackade hårt på porten. Fadern öppnade och släppte in honom. Hela familjen var samlad. Det verkade nästan som om de väntat på honom.

Han såg på fadern med en stadig blick och sa att han visst tyckte om deras dotter, men att han enligt sitt eget lands traditioner inte kunde gifta sig så här i all hast. De träffades faktiskt för första gången dagen innan. Dessförinnan hade han bara sett henne på avstånd några gånger. Det var inte tillräckligt för att kunna ta ett så viktigt beslut.

Till sist verkade den sorgsna flickan och hennes föräldrar ha förstått hur saken låg till och bad honom lova skriva många brev så att de snart lärde känna varandra ännu bättre, så att hon kunde följa honom till hans land. Själv lovade flickan att skriva många brev.
- Javisst! svarade Greven lättad och lovade i förbifarten att skriva också han. En kort tid därefter lämnade han Sri Lanka. Och flickan höll sitt ord och skrev många brev. Det första väntade redan när han kom till resans nästa mål. Då befann han sig i Thailand och sov i en bungalow tillsammans med en holländsk kvinna som han träffat dagen innan. Eftersom han glömt att öppna brevet som låg på nattygsbordet läste hon det för honom. Det doftade lite sött av parfym som flickan använt. Det kändes lite fel när holländskan läste brevet högt för honom, påstod Greven. Kärleksförklaringen kändes inte riktigt bra i sammanhanget.

När Greven kom tillbaka till Sverige väntade ännu flera brev, men hur det nu än var kom han sig inte för att svara;
- Jag har alltid varit så dålig på att skriva, suckade Paul när han berättade historien för mig. Flickan fortsatte att skriva ännu fler brev utan att få några svar och för varje brev blev tonen allt mer sorgsen och uppgiven. I det sista brevet undrade hon rakt ut om han träffat någon annan kvinna och redan glömt henne.
Så upphörde breven att komma.

Ungefär ett år efter dessa händelser hade Greven åter arbetat ihop tillräckligt med pengar för att ha råd med en ny långresa ut i världen. Han reste full av längtan åter tillbaka till den lilla byn där han träffat flickan. Han gick fram till hennes hus och knackade hövligt på dörren för att höra av sig som han lovat och tacka för senast. Han knackade ihärdigt och länge på porten men ingen kom och öppnade. Tillslut gick han fram till fönstret och kikade in genom rutan. På ett bord stod ett bröllopsfoto. Greven kände igen flickan. Bredvid henne stod en fet karl, med västerländskt utseende. Då förstod han att det inte längre fanns något att hämta där och gav sig av. På väg ner mot stranden mötte han några av de strandnasare han lärt känna vid det föregående besöket. De brukade alltid hålla sig väl orienterade om vad som hände runt omkring.

Jodå, flickan hade gift sig med en tysk några månader tidigare och sedan följt med honom till Tyskland, berättade en av nasarna. Greven led av tanken på att den söta flickan nu blivit en annan mans fru och ångrade att han låtit henne vänta. Medan han torkade en tår i ögonvrån berättade han också något om de människospillror och heliga män han mött under sin tid på Sri Lanka. Han berättade om västerlänningar som levde där märkta av droger. Om flockarna av fattiga barn av blandad härkomst som drog omkring på stränderna tillsammans med utlänningarna och deras kvinnor.

Den sista sommaren i Göteborg, när jag hade kommit över den värsta deppigheten sökte jag upp min gamla vän som ägde det livsmod jag själv saknade. Medan jag ännu våndades över min framtid och arbetade på Volvo, gick jag ofta till Greven när jag behövde ro för själen. Varje gång jag hälsade på honom i vaktkuren berättade Greven en ny rövarhistoria för mig, det kändes nästan lite som i Tusen och en natt.
Eftersom Greven satt vakt vid trädgårdsföreningen var det inte så svårt att veta var han höll hus och jag besökte honom ofta för att slicka mina sår. Men ödet ville snart något annat. Inom kort skulle Greven slitas bort. Om detta visste jag naturligtvis ännu inte något och under vår sista sommar i Götet umgicks vi lika intensivt som om varje dag varit vår sista.

Vi åkte tillsammans med Grevens flickvän ut till Långedrag på utflykt och njöt av sommaren. Vi tog med oss en picknickkorg till Saltholmen och såg ut över det tidlösa havet och begrundade livet. Men främst av allt talade vi denna sommar om livet och kärleken. Vi delade broderligt på maten och tiden vi hade varit skilda åt märktes aldrig, för Greven föreföll alltid vara densamme. En god kamrat och älskad hjärtekrossare med många vänner som nästan dyrkade honom. Ja, Greven charmade också mig med sitt skälmska leende, sitt krulliga rödbruna hår och klarblå ögon, men så var han också en människa av det slag som man antagligen bara kan möta en gång i livet. Jag hade levt mitt liv och Greven hade levt sitt, men någonstans djupt inom oss fanns en ännu en djup sympati och förståelse för varandra.
Den sista sommaren satt Greven oftast vid den Norra entrén. Där arbetade han varje dag mellan tio på förmiddagen fram till klockan åtta på kvällen. När Greven fått syn på mig öppnade han luckan i kuren, busvisslade och gjorde en generös gest och vinkade in mig. Därinne i vaktkuren bjöds jag på kaffe och ibland tilltugg. Medan vanligt folk tvingades lösa biljetter kunde jag komma och gå som jag ville till Trädgårdsföreningen utan att behöva betala en spänn.
Greven var inte sämre än att han emellanåt släppte in en och annan besökare gratis i parken om de råkat tappa plånboken, sina glasögon eller råkat ut för någonting annat besvärligt som väckte hans sympati. De besökare som bara var dumma, gnälliga och dryga hade inte en chans att slippa in i parken utan att lösa entréavgift.
Mellan varven när besökarna var få kunde vi sitta och spåna i timmar, endast avbrutna av en eller annan turist som frågade om vägen eller någon som beklagade den blygsamma avgiften på tio riksdaler för att kunna njuta av stillheten och blommorna i parken. Ibland kom Grevens lilla Mei på besök. Hon brukade hjälpa honom att stöldmärka bilar emellanåt eller att skriva några vaktjournaler som han måste fylla i.

De hade mötts under ett av årets första arrangemang i Trädgårdsföreningen, berättade Mei och såg kärleksfullt på sin Greve. Jag tyckte mig nästan se ett stänk av mognad och eftertanke hos min tidigare alltid så bekymmerslöse vän, men så skulle han också snart fylla trettio även om det var svårt att tro.
Jag i min tur berättade för Mei om hur jag och Greven lärt känna varandra i broderlig studieångest på KTS i Katrineholm många år tidigare. Vi hade funnit varandra direkt och hade spelat flipper på studentfiket Björkbacken. En gång när det dragit över en kvart på bästa lektionstid, lämnade vi tillslut spelet och gav oss av. Försiktigt smög jag mig in i lektionssalen, djupt hukande för att inte bli upptäckt. Utan att säga ett ord sjönk jag ner i en stol nära utgången och försökte se ut som jag hade suttit där hela tiden. Lärarinnan tycktes inte ha märkt min sena ankomst. Trettio sekunder senare kom Greven in i salen. Med hög röst förkunnade han sin ankomst;
- Ursäkta att jag kommer försent!
Lärarinnan for upp ur katedern och röt:
- Greven, det är inte första gången det här! Du anar inte vad du går miste om.
- Jo, det gör jag, svarade han. Jag var tvungen att lämna fyra 'knack'.
Lärarinnan skällde ut honom i hela klassens närvaro. Efteråt sa han:
- Där fick man för att man va så ärlig. Och du bara smög dig in utan att säga ett ord.
Jag berättade om våra 'lågbudgetmiddagar' som alltid blivit 'högbudgetmiddagar'. Delikatessdisken lockade och det blev både rökt lax, fransk paté, ryskt rödvin och cubanska cigarrer. Det fanns ett omåttligt drag hos oss bägge. Jag berättade även om skolavslutningen i juni då vi åkt till Eskilstuna för att festa loss och den gången vi stal en askkopp på restaurang Hamlet. Fulla som sprutor vacklade vi ut med askkoppen i handen och blev stoppade på torget av en polis.
- Var har ni fått den där ifrån, frågade polisen och pekade på askkoppen.
- Öh, svarade jag.
- Hitta på någonting snabbt nu, som att du vunnit den på Lions, sa polisen spydigt.
- Lions, ja så är det. På Lions vann vi askkoppen, svarade jag fånigt.
- Det är ett minus grabben, sa polisen och lät oss gå.
En stund senare på väg ut mot Parken stötte vi ihop med en jättestor långhårig kille som stod och kramade en liten söt tjej. Greven gick fram och undrade om också han fick krama killens tjej.
- Får du väl, sa killen. Och Greven kastade sig i famnen på den okända flickan och gav henne en bamsekram.
Jag var övertygad om att den stora killen skulle ge Greven en rejäl omgång stryk och vågade knappt tänka på vad som skulle hända. Ännu en gång blev jag mäkta imponerad över min vän. Nu stod den stora killen med armen runt Greven och snackade om sin taskiga barndom. Greven fick veta att killen hette Hasse och var villkorligt frigiven för grov misshandel och i övrigt hade ett trassligt förflutet. Då svarade Greven stilla, fortfarande full som en spruta:
- Jag tycker även om dom som det gått snett för.
Sen fick även den stora killen en jättekram av Greven och paret kunde fortsätta gatan ner. Och vi fortsatte vidare åt andra hållet.

En stund senare mötte vi ett nytt par. Greven ropade någonting lustigt och flickan vände sig om och skrattade. Det gjorde inte hennes pojkvän. Sen knuffade han bort killen som gick vid hennes sida och lade armen runt flickan och började prata med henne som om de känt varandra sedan barnsben. Killen som gått vid hennes sida tycktes vara av en annan sort än den långhårige Hasse, för han tycktes ta jävligt illa upp. Nu gick han några meter bakom dem med knutna nävar och var så arg att han skakade i hela kroppen. För säkerhets skull höll jag mig lite i bakgrunden. Efter en stund släppte Greven taget runt flickan och vände sig till killen som fortfarande gick några steg bakom.
- Nu är det bäst att du tar hand om din flickvän, för annars gör jag det.
Killen var helt vit i ansiktet och började vifta med nävarna och gjorde sig redo för att slåss. Han väste någonting om att de skulle göra upp. Greven skrattade honom rakt i ansiktet, vände sig om och gick.

Sommaren gick snabbt och det blev åter dags att återvända till Linköping och studierna. När den sista sommaren var över och det gick mot höst fattade jag det svåra beslutet och reste efter Maya till Japan för att fortsätta mina studier där. Strax efter ankomsten till Japan fick jag dödsbudet genom mina föräldrar. Greven var död!

Greven hade redan innan jag for berättat om sin planerade långresa till Afrika. Han planerade först att bila hela vägen dit. För ändamålet hade han skaffat en gammal uttjänt Volvo 145: a. Greven hade därefter kontaktat Volvos huvudkontor för att höra sig för om de inte ville sponsra hans resa. Volvo hade låtit en smula reserverade inför hans förslag, men hade undrat om han inte funderade på att göra resan till Afrika i en något nyare modell. Greven frågade då om de inte trodde att en 145: a skulle klara av resan. Förvisso höll de med om att den gamla goda 145: an var en ovanligt bra bil för sin tid, men några sponsorpengar blev det nu inte, inte ett rött öre, varav resplanerna ändrades. Greven flög ner till Afrika istället. En kamrat hade han fått med sig på resans första etapp, men när han bestämde sig för sig att fortsätta till Sydamerika hade polaren backat ur.

Greven hade då fortsatt resan ensam. Där hade han blivit liggande i hög feber på ett värdshus någonstans i Guatemala. Antagligen hade han smittats av ebolaviruset eller något liknande. Han hade tydligen försökt att medicinera sig själv men bara blivit sämre. Värdshusvärden hade stulit hans värdesaker, men när tillståndet förvärrades ännu mer blev värden rädd för att Greven skulle dö och fann då inget annat råd än att köra honom till den lokala sjukstugan. Där hade man bara skakat på huvudet. Det fanns ingenting de kunde göra. Greven behövde specialistvård och måste genast komma till sjukhus. Så det bestämdes att han skulle flygas till Mexico-city. I rädslan för åtal återlämnade den oärlige värdshusvärden de stulna tillhörigheterna och Greven påbörjade färden mot den avlägsna storstaden i helikopter. På vägen dit slutade han. Det var som om allting hade stannat. Den var en overklig känsla. När jag kommit över chocken blev jag arg. Arg för att Greven försatt sig i en situation där han utan kunskaper om lokala förhållanden begivit sig ensam ut i Sydamerikas obygder och där blivit liggande sjuk. Fullständigt vansinnigt och helt vettlöst - men ändå ett för Greven nästan klockrent öde. Hur många gånger hade vi inte under vår studenttid fantiserat om alla dessa mer eller mindre overkliga situationer som man skulle kunna tänkas råka ut för under resor i främmande länder. Vilse längs Sidenvägen eller instängd i katakomberna under Paris.

Grevens sista besök

Den natten drömde jag att Greven åter stod framför mig mer levande och verklig än någonsin. I drömmen frågade jag honom vad det var som hänt när han blev sjuk. Greven sa att han tagit in på ett värdshus och strax fått hög feber, antagligen var det nått skit med vattnet. Han hade inte medicinerat sig själv med diverse okända medikamenter, vilket var den officiella versionen av händelsen. Han påstod att han bara tagit några tabletter mot febern och berättade hur han snabbt blivit sämre och varit så trött och omtöcknad att han knappt inte längre märkt vad som hände runt omkring honom. Han hade hört röster och även om han inte förstod många ord spanska hade han förstått att de som befunnit sig i rummet talat om honom. Sedan hade någon placerat honom på någon bår och burit iväg med honom. Vad som sedan hände var otydligt, men Greven var nu åter här och i drömmen kunde jag ännu tydligt förnimma hans närvaro. Och det kändes definitivt inte som att få besök av en död. Nej, det var verkligen samma gamla vän som stod där med sitt krulliga rödbruna hår och han såg ut precis som vanligt. Det var snarare som om den verklighet jag själv nu åter befann mig i bara var en dröm.

Jag drömde också om Grevens lilla Mei och undrade vad det nu skulle bli av henne. Flickan som kommit med sin mamma och syster från Japan som sexåring, för att börja leva i Sverige tillsammans med sin mammas nya karl ute i Angered och som kanske inte alltid haft det så lätt.

Den sista kvällen i Göteborg tog vi en öl på Victoria, Greven var ordentligt förkyld och jag skulle upp tidigt nästa morgon. Därför bröt vi upp från stället ganska snart. Vi följdes åt en bit på vägen mot Majorna där Greven bodde. Där tog vi ett enkelt farväl. Själv fortsatte jag vidare över Älvsborgsbron till Hisingen och Pilegårdsgatan. Det var den sista natten i Göteborg. Snart skulle jag åter bryta upp från Sverige, men först väntade min sista höst i Linköping. Jag hade nästan glömt vilken gång i ordningen jag flyttade. Hela mitt vuxna liv hade kantats av nya uppbrott.

Greven som varit mer levande än de flesta var nu definitivt borta. Kvar fanns bilden av en mycket speciell kille, en person lätt att älska men omöjlig att hata. I Greven såg jag många världar. Min vän både vilseledde och befriade med sin charm. Framförallt befriade han mig från min stora livsångest och hjälpte mig en bit på vägen när det gällde att vinna mod nog att våga köra mitt eget race och vara mig själv. Förlåta både mig själv och andra med ett gott skratt.
Men ibland kändes det som denna världen inte angick mig mer.
Det gick mot höst och ännu ett smärtsamt uppbrott från Sverige, vännerna och föräldrarna. Återigen möbler som måste säljas, magasineras, skänkas bort eller flyttas. Det var glädjeblandad sorg. Snart satt jag åter på flyget mot Japan. Det kändes lika hemskt att bryta upp varje gång och för varje gång skulle det bli svårare att börja om på nytt.

Författare:

Publicerat

Dela: