I havets djup

”För hundratals år sedan sade man att ett märkligt folkslag levde i de stora havens djup. Deras överkroppar och ansikten såg precis ut som människornas, men där benen skulle ha suttit fanns istället en stor fena. Dessa varelser, till hälften människor, hälften fiskar, levde i harmoni med livet under ytan, och människorna på land kallade dem ’havsfolket’. När man sedan upplystes allt mer av vetenskapen och ingen längre trodde att det fanns något havsfolk, levde berättelsen om dem endast kvar som sagor om havets vackra flickor – sjöjungfrur.”
Jag slog igen den tjocka boken om övernaturliga väsen och stirrade in i den värmande brasan. Regnet slog kraftigt mot rutan, och jag var glad över att inte vara på sjön i detta väder. Det hade varit betydligt lugnare tidigare idag, då jag åkt ut med min lilla båt för att ta diverse prover att analysera. Mitt arbete som marinbiolog passade mig perfekt eftersom jag alltid hade varit fascinerad av havets djup. Tyvärr hade jag också alltid gillat mitt arbete alltför mycket.
Jag kände mig fruktansvärt ensam denna lördagskväll. Som vanligt bad jag en tyst bön om att jag snart skulle hitta någon att spendera dessa kvällar med. Jag var en man som alltid satt karriären först, och jag ångrade nu bittert att jag helt enkelt inte tagit mig tid att hitta någon att dela ett hem och ett liv med. Det skulle jag inte ha tid med nu heller, för allt jag ville ha just nu var svar.
När jag slöt ögonen kunde jag se henne framför mig, den vackra kvinnan jag sett tidigare idag. Nere i det djupa havet hade hon simmat, långsamt, nästan sorgset, och hennes blonda hår flöt ut som det var ett med vattnet. Hon var den vackraste jag någonsin sett, och jag visste att hon fanns där, och att hon velat att jag skulle upptäcka henne, innan hon dök djupare och djupare och försvann ner i det mörka vattnet. Jag insåg nu, med en känsla av förundran, att jag skulle göra vad som helst för att få se henne igen.
Plötsligt stillades stormen och det slutade regna. Solens sista strålar bröt snart igenom molnen och genast fylldes jag av en ny styrka. Jag skulle inte missa den här chansen.
Tjugo minuter senare stod jag i båten och styrde mot den plats jag hade sett henne. På vägen mötte jag några fiskare klädda i tunga regnkläder, som förvånat tittade mot himlen och undrade varför vädret förändrats så där tvärt.
När hamnens belysning nästan var utom synhåll stängde jag av båtmotorn och blickade ut över öppet vatten. Det började skymma och jag kände hopplösheten komma krypande tillsammans med en känsla av att jag nog började bli smått galen. Vad väntade jag mig egentligen? Just som jag var beredd att starta motorn och vända tillbaka, skymtade jag något grönskimrande alldeles bredvid båten. Där var hon, den vackraste. Hennes långa hår glänste som silver när hennes huvud kom allt närmare ytan, och hon sträckte upp en hand till mig. Jag tog den i min, och hon satte sig på relingen med den glänsande fenan nere i vattnet. Hon var verkligen… en sjöjungfru.
– Mitt namn är Merine, sade hon med klar röst.
– Merine, viskade jag, som förtrollad av hennes havsgröna ögon.
Senare den kvällen satt vi tillsammans i soffan framför brasan, med boken om myter och övernaturliga väsen uppslagen mellan oss. Tillsammans läste den avslutande delen i texten om havsfolket.
”Genom att ta sjöjungfruns hand och säga hennes namn, kunde hennes fena, enligt myten, förvandlas, så att hon kunde stiga upp på två ben. Hon skulle för alltid älska den man som tog med henne upp ur havets djup, för mest av allt längtade dessa sjöjungfrur efter ett liv på land.”

Skriven av: Cim E