Publicerat
Kategori: Novell

I hjärtat av mitt liv

I hjärtat av mitt liv




I hela mitt liv har jag letat efter någon att älska. Någon som jag skulle kunna ge all den värme som jag själv inte kunde ta del av. Några enstaka gånger har jag haft något på gång men det har väl helt enkelt inte blivit något. Jag vet faktiskt inte. Varför det alltid blir som det blir är kanske inte så konstigt. Ingen vill väl leva med en krigare. Förr trodde jag att det fanns någon till alla. Att ingen skulle behöva leva ensam men jag har ändrat den uppfattningen för länge sedan.

Då och då tänker jag på dem. Judy med hennes honungsblonda hår, Shara och hennes moderliga ansikte, Marlene med ögon som tycks kunna förföra vilken man som helst och...

Listan skulle kunna göras lång. Varför det alltid slutar som det gör vet jag inte men det är inte mitt utseende som det är fel på. För i så fall skulle ingen ha varit intresserad av mig...

***

Hon såg mig, det var jag alldeles säker på. Även om det bara hade varit för ett ögonblick hade våra blickat mötts. Hon satt ensam vid ett bord lite längre in i baren med ett tomt vinglas i handen.

Hon gjorde sken av att det var musikanterna på scenen intill mig som hon såg på men mig lurade hon inte. Jag var själv duktig på att göra sken av saker så jag kanske hade lätt för att märka sådana saker.

Jag suckade men jag såg min chans. Det skulle bli en lång kväll om ingen av oss tog initiativet. Så jag reste på mig och började gå mot henne.

Men då jag kommit halvvägs satte sig en annan man vid hennes bord. Han hade två drinkar med sig. Jag betraktade dem medan de glatt pratade med varandra. De verkade lyckliga, vilket jag aldrig skulle kunna bli. Jag såg på dem medan de kysste varandra och jag såg på dem medan de ömt slösade känslor på varandra. De var lyckliga.

Jag gick tillbaka till mitt bord och betalade notan. Jag var färdig här. Jag betraktade det lyckliga paret en sista gång innan jag lämnade mitt förflutna, det som en gång varit mitt liv. Jag öppnade dörren och tog steget ut i det fria. Jag vände mig inte om, såg inte bakåt. Det som var gjort var gjort. Jag var... fri.

John betraktade kallt den skara av människor som stod runt omkring honom. Överallt omkring honom fanns det glädje, människor som stod och pratade med varandra. Vissa skrattade.

Han smuttade på vinet medan han nickade åt en man som han inte ägnat en tanke. Mannens mun tycktes gå i ett och hade det inte varit för folkmassan hade John för länge sedan sett till att få tyst på honom. Han såg på några småflickor som skrattande sprang runt och jagade varandra. Mitt på gården fanns det en stor swimmingpool som gjorde så att man var tvungen att ta omvägar för att komma in i huset.
Mannen som nyss pratat med honom märkte att John uppenbarligen inte var intresserad av samtalet och gick muttrande tillbaka Det var hans ögon som bar skulden för allting, hela hans liv.

Släng honom i floden.

- Ursäkta.

John vände uppmärksamheten ifrån sig själv och såg in i en ung kvinnas ögon. Hon var huvudet längre än han så han var tvungen att böja lite på nacken för att kunna möta den flammande blick som hon gav honom.

- Ja?
- Trivs ni här ute? Vill ni inte gå in och göra oss andra sällskap?

Hon ryggade ofrivilligt tillbaks då hon såg in i hans ögon och såg skamset ner i marken då hon insett vad hon gjort.

- Det är okej. Gå du in till dem andra, sa John.
- Av vilken anledning vill ni inte unna er själv lite nöje? Är det något fel på vårt sällskap kanske, sa hon med en uppkäftig ton.

Hennes blonda hår luktade honung och fick honom att minnas gamla tider. Sorgliga tider.

- Det är inte ert sällskap som det är fel på. Det är mitt. Vi kanske träffas någon mer gång, sa han och började promenera bort från gården med hennes trumpna blick efter sig.

***

Hon betraktade honom då han försvann bortåt vägen. Hennes väninna sällade sig till henne och gav henne en frågande blick.

- Intresserad Judy? undrade väninnan.
- Vem var det där, Marlene?
- Hans namn är John Wallasch, son till en riktig höjdare vad jag har hört.
- Han verkar så...
- Enstörig? Ja, du har nog rätt. Han har alltid varit lite underlig. Men pengar har han så det räcker och blir över.
- Pengar är väl inte allt.

***

Släng honom i floden.

Han gick vidare nedför gatan medan minnena fritt strömmade runt i hans huvud. Kvinnan var så lik henne att det smärtade i bröstet på honom. Lik Shara... Vem var kvinnan? Han bannade sig själv för att han hade glömt att fråga efter hennes namn men nu var det ändå försent. Han hade redan skrämt henne så att hon skulle hålla sig borta. Borta... Ifrån honom.

- Vänta!

John vände sig om med en suck då han kände igen rösten. Han hade tydligen inte skrämt upp henne tillräckligt. Han väntade tålmodigt tills det att hon sällat sig till hans sällskap och började långsamt att promenera vidare i en lugnare takt så att hon skulle kunna hålla jämna steg med honom.

- Jag heter Judy, sa hon.

John nickade men sa inget. Varför hade hon följt efter honom?

Släng honom i floden.

John vaknade med en duns då han slog ner på det kalla golvet. Han låg där en stund samtidigt som han försökte minnas vad som hänt kvällen innan. Då dimman i huvudet hade lättat reste han på sig och betraktade kvinnan i hans säng. Judy Garrland...

***

Judy vaknade av att hon blev bländad av solens strålar mitt i ansiktet. Hon låg på en tom säng med lakan som låg intrasslade runt hennes ben. Hon vände sig om i hopp om att han låg kvar vilket han naturligtvis inte gjorde.

Brian Garrland
Shara Garrland

Hon klädde på sig snabbt medan hon granskade lägenheten. John tycktes vara en prydlig man. Alltför prydlig. Allting var så rent, så perfekt. Underkläderna låg perfekt hopvikta, varorna i kylskåpet stod prydligt sorterade och inte en dammråtta syntes till. Alldeles För perfekt.

***

John drack långsamt upp kaffet på kafét mittemot hans lägenhet. Han betraktade henne då hon dök upp i portöppningen och följde henne med blicken då hon försvann uppåt staden.

Garrland...

Han betalade notan och gick sedan över gatan, över till lägenheten. Han satte på stereon och granskade rummet. Han såg att hon hade varit där och rotat bland hans saker, hans liv. Nej. Inte hans liv utan någon annans...

***

Ett ljust sken drog åt sig väggarnas skuggor till en enda stor massa av hat och elände. Skrik och rop från skadade människor, gick in i varandra, fick dem att bli till ett enda ljud av fasa. Någon skrek av smärta men jag såg inte vem det var, ville inte se vilket jag skämdes för. En man i rött ropade något till mig något men jag hörde inte vad. Jag såg mig omkring i hopp om att hitta någonstans att fly, komma bort från helvetet som utspelade sig runt omkring mig. Men jag hittade inget. Jag var fast, fångad i min egen fälla.
En kvinna låg på scenen framför mig. Hennes förvånade ansikte skvallrade om att hon var död, mördad av en mördares hand. Eller var allt detta mitt eget verk? Var kvinnan framför mig död på grund av mig?

Mannen i rött började plötsligt skrika och jag kunde klart och tydligt se blodet i bröstet på honom, i hans ansikte. Mitt verk...

Jag såg en man komma gående mot mig och i det ögonblick som jag mötte hans blick visste jag att han förde döden med sig. Min död. Mitt verk. Slutet.

När hon klev ut på scenen tystnade publiken förväntansfullt och hon såg upp mot de fem hundra personer som tyst betraktade henne. Hon var i centrum för allas tankar. Hon började sjunga, lät dem veta hennes innersta känslor. Helena Douglas var i centrum.

***

Mannen gick snabbt ut från operan när föreställningen var över. Han avundades inte Helena, tvärt om. Helenas karriär skulle snart få sig ett snabbt slut och Veronika skulle få sin hämnd. Eller var det hans hämnd? Han stannade en taxi och åkte hem till hotellet.

Deras hämnd.

***


Shara... Garrland. Shara Garrland.

John slängde sig upp ur sängen, fortfarande med tanken i huvudet. Garrland... Judy hade presenterat sig som Judy Garrland. Shara hade också hetat Garrland i efternamn.

Han gick till telefonen och slog hennes nummer.

- Ja?
- Garrland.
- Vem är det?
- 1978 blev din syster mördad.
- Ja.
- Någon mer?
- Hennes man blev också mördad. Jag tror det var något rån eller något liknande. Man kom aldrig fram till något. Hur så? Vem är det?
- Det var inget rån.
- John? Är det du?
- En man hittades i floden några timmar senare. Han togs senare in på operation i hopp om att rädda hans liv, vilket man lyckades med. Tyvärr fick han några smärre skador som minnesförlust...
- Snälla, vem är det?
- En som börjar få tillbaka minnet.

Släng honom i floden.

***

Helena steg ur taxin och sprang snabbt in på hotellet i skydd av sina två livvakter. Hon loggade in, tog emot nyckeln och gick in på sitt rum. Vakterna lämnade hon kvar utanför. Hon suckade och såg sig omkring i rummet. Varför såg alla hotellrum likadana ut?

Hon klädde av sig och tog sig en snabbdusch innan hon bäddade ner sig i soffan framför tv:n och nyheterna:

' Idag uppträdde operasångerskan Helena Douglas på den stora teatern inne i staden. Biljetterna har varit slutsålda hela två veckor innan showen och de som väl lyckades få sig en plats kan inte annat än att konstatera att det var värt mödan. '

Plötsligt ringde telefonen och ett tag övervägde hon att inte svara men hon beslutade sig ändå för att göra det.

- Ja?
- Vem är du?
- Vem är det jag pratar med?
- Det kan inte vara lätt att inte veta ens förflutet.
- Jag lägger på.
- Jag ringer men det är ingen som svarar...
- Vad tror du att du håller på med?
- ... För det är en död kvinna på den andra sidan av linjen.

Helena la på luren men det dröjde inte länge innan det ringde igen. Hon andades ut och tog beslutsamt upp telefonen.

- Och den kvinnan är du, Helena.

***

- Shara! Var är du?

John letade igenom våningen på jakt efter sin älskade men kunde inte finna henne. Han ställde ner resväskan på golvet.

- Shara?
- Nej, hon är inte här.
- Vad gör du här?
- Möter dig. Tänkte att du kanske ville ha lite hjälp på vägen hem.
- Jag är hemma.
- Nej. Inte längre.

Skottet dånade i lägenheten men för Johns öron hördes det knappt. Synen blev suddig men han skulle aldrig glömma dem där ögonen som kallt mötte hans egna förvånade ansikte. Världen slutade existera för John Wallasch.

John vaknade med ett ryck. Han svepte bort svetten från ansiktet och såg sig omkring i rummet. Allting var som det skulle.

Han gick upp ur sängen och gick sedan raka vägen in i duschen. Inte för att bli av med svettlukten, den kunde han leva med, utan att bli av med drömmen. Eller var det bara minnen som åter tagit sig tillbaka in i hans medvetande. Han visste inte.

För flera år sedan hade han vaknat upp på ett sjukhus utan att veta vem han var och var han kom ifrån. Det enda som återstod av hans liv var två namn, Shara Garrland och det namn han antog var hans eget, John Wallasch. Han visste att Shara var död och på något sätt mördad. Och att hon tydligen hade en syster som var i livet... Judy Garrland.

Han hoppade till när telefonen ringde...

- John Wallasch.
- Det är Judy, vi behöver prata.
- Kom hit om en halvtimme.
- Jag kommer.

***

Judy halvsprang genom regnet nerför gatan mot Johns lägenhet. Det måste ha varit John som ringt henne. Eller vem var han?

- Hur går det med kärleken då?

Judy vände sig från fönstret och granskade hennes vän, Marlene upp i från och ner. Marlene gjorde samma sak med henne själv, mest för at kunna urskilja om Judy skulle säga sanningen om henne själv och John. Det var inte det som hon sa som skulle vara det viktiga utan hur hon sa det.

- Jag vet inte.
- Vad då vet inte?
- Jag vet helt enkelt inte. Ena stunden är han helt underbar men ibland...
- Ja?
- Han är inte som andra. Jag förstår inte vad Shara såg hos honom. Han är så... hemlig av sig.
- Hemlig?
- Ja. Du skulle se hans lägenhet. Det ser inte ut som om det är han som bor där. Inget verkar vara som om det någonsin vore använt...

Judy tvekade inte ett ögonblick då telefonen ringde...

- Ja?
- Garrland.
- Vem är det?
- 1978 blev din syster mördad.
- Ja.
- Någon mer?
- Hennes man blev också mördad. Jag tror det var något rån eller något liknande. Man kom aldrig fram till något. Hur så? Vem är det?
- Det var inget rån.
- John? Är det du?
- En man hittades i floden några timmar senare. Han togs senare in på operation i hopp om att rädda hans liv, vilket man lyckades med. Tyvärr fick han några smärre skador som minnesförlust...
- Snälla, vem är det?
- En som börjar få tillbaka minnet.

Judy la på luren under tystnad. Hon vände sig mot fönstret med en förvirrad uppsyn.

- Vem var det?

Men Judy lyssnade inte. Något var fel. Helt fel, men hon kunde inte se vad. Hon var tvungen att träffa John... Innan det var försent.

Hon gick upp för trapporna och stannade framför den dörr som gömde alla svar. Vad hände egentligen den dagen då Shara mördades?

***

John öppnade utan dröjsmål dörren då Judy ringde på och lät henne sedan stiga in. Allt utan att ett ord förväxlades.

- Vem är du?

John dröjde med sitt svar mest för att försöka återfå kontrollen över sig själv, hans tankar. Hon hade svar, alldeles för många.

- Jag vet inte längre. Jag trodde att jag var John Wallasch men nu är jag inte längre säker. Jag vet inte ens vem John är.

Judy gick fram till honom, ställde sig bara ett ögonkast ifrån honom. Och när hon sedan tog till orda viskade hon.

- Men jag vet. Min syster hade en älskare vid sidan av sitt äktenskap. Hennes man hette Brian Garrland och han reste en hel del så det kanske inte var så konstigt. Du var hennes älskare, John.
- Jag minns att jag vaknade upp i en sjukhussal några dagar efter att hon mördats. Läkarna sa att jag led av minnesförlust men att mina minnesluckor skulle fyllas på eftersom. Det enda jag mindes från innan olyckan var två namn, Shara och mitt eget. Och ett ansikte...
- Ett ansikte? Av vem?
- Av... Sharas mördare.
- Hur såg han ut?
- Jag tror att jag kände honom, men att jag inte gillade honom.
- Jag vet inte så mycket som kan hjälpa dig att minnas ditt tidigare liv. Jag fick aldrig träffa dig. Shara ville ha det så.
- Vet du om jag hade någon familj? Några barn?
- Jag vet inte, men vi kan alltid kolla upp saken.

***

- Har du blivit hotad tidigare?

Helena fingrade nervöst på en servett som hon fått tag på. Hon var inte särskild van med polisförhör. Inte med att bli hotad heller. Hon mötte polismannens flammande blick och han såg genererat bort. Det var inte många som klarade av att möta hennes ögon.


- Nej.
- Har du några direkta fiender?
- Inte vad jag vet.

Han skrev ner några anteckningar vilket Helena inte riktigt förstod varför han gjorde eftersom de inte kommit fram till något ännu.

- Du sa att han sa något om ditt förflutet. Kan du återberätta exakt vad han sa?
- Han sa att det inte kunde vara lätt att inte veta sitt eget förflutet.
- Då kan det vara någon från din barndom eller något sådant.

Helena suckade. Nu när hon blivit känd var hennes liv knappast någon hemlighet. Hon hade växt upp på ett barnhem utan att veta vem eller vilka som var hennes föräldrar, utan att veta vem var. Hon blev adopterad vid 14 års ålder då man upptäckte hennes fantastiska förmåga inom sången. Nu var hon 18 år och levde själv. Ingen familj eller pojkvän.

- Vi kommer att bevaka dig dygnet runt så du kommer inte att behöva oroa dig för din egen säkerhet. Är det något som vi behöver veta?
- Jag ska sjunga på kungliga teatern på fredag.
- Ställ in.
- Nej.
- Det är för din egen säkerhets skull.
- Jag kommer att sjunga där på fredag så det är lika bra att ni anpassar er efter detta.

Hon visste att hon skulle segra i den här diskussionen och efter ett tag märkte han det också. Ingen skulle hota henne ostraffat. Ingen...

***

- Ni vill alltså kolla om Shara Garrland har varit intagen här någon gång tidigare under hennes liv? Varför då om jag får fråga?

John suckade och vände uppmärksamheten från sjuksystern till Judy som envist stod bredvid honom. Allting hade varit hennes idé, inte hans. Han tyckte inte om läkare så självklart hade han varit emot förslaget. Det måste finnas andra sätt.

- Vi vill se om Shara blev gravid utan att hon berättade det för oss.
- Det får vi tyvärr inte göra.

John gav systern en kall blick och inom sig kokade han av vrede. Han lutade sig över disken så att deras ögon möttes.

- Shara är död för i helvete! Jag måste få veta om hon fick något barn. Vill ni att ett barn ska förbli föräldralöst hela sitt liv bara för att ni inte orkar leta upp några pappersbitar?!
- Lugna ner er li...
- Håll käften och ge mig pappren!

Sjuksystern sprang iväg men kom snabbt tillbaka med några dokument under armen. Hon bläddrade bland papperena en stund innan hon tog till orda.

- Ja... hon togs in 1978 för att föda. Det blev en flicka.
- Vem var pappan?
- Brian Garrland var pappan, nu död. Så här kammar ni noll.
- Var är flickan nu?
- Hon togs in på ett barnhem. Vid 14 års ålder blev hon adopterad av regeringen men nu är hon tillräckligt gammal för att leva själv.
- Hur gammal är hon?
- Hon är 18. Myndig.

John satte sig med en suck. Allting gick runt i hans huvud. Han kunde inte tänka klart, ville det inte heller. Shara hade alltså en liten flicka någonstans. Som levde. Det var sorgligt att det inte var hans dotter men i nuläget gjorde det ingenting. Hon visste inte vem hon var, så som John inte heller hade gjort för några dagar sedan. De hade något som var gemensamt, de var utstötta.

- Vad heter hon?

Helena Douglas...

***

Mannen granskade vapnet som han höll i handen. Han vände och vred på det, kände på det innan han vände sig till ägaren.

- Hur mycket?
- Sjutusen.

Mannen nickade och la en tjock sedelbunt i handen på ägaren. Sedan plockade han isär vapnet.

- Ammunition.
- Det är fulladdat. Kikarsiktet ingår också.
- Bra.

Mannen la delarna i en svart väska och gick sedan ut ur affären. Hans älskade skulle få sin hämnd. Rättvisa skulle skippas.

Det skulle han se till.

***

John jämförde lappen som han höll i handen med skylten som hängde över porten till hotellet. Allt stämde. Det hade inte varit svårt att ta reda på vilket hotell som Helena Douglas bodde.

Han gick fram till dörren men hejdade sig då han fick syn på en uniformklädd polis. Men hans tvekan varade bara en kort sekund och han öppnade porten innan han steg in.

Polismannen gick fram till honom och deras blickar möttes för en kort sekund. Polismannen drog snabbt bort blicken från Johns ögon och gav istället John en snabb granskning.

- Vilket rum bor ni på herr...?

Polismannen hade snabbt fått upp en röd anteckningsbok.

- Jag är bara på besök. Har det hänt något?
- Säkerhetsåtgärder. Ställ er mot väggen är ni snäll.

John gjorde som han blev ombad och gjorde ingen större affär av den andres kroppsvisitering.

- Lite mer än bara säkerhetsåtgärder antar jag.
- En person har blivit hotad.
- Ja?

Sakta gick allt upp för John. Det var inte vilken person som helst.

- Det är Helena Douglas som har blivit hotad in på livet. Vi gör allt vi kan för att skydda henne. Ha en bra kväll.
- Detsamma.

***

Helena öppnade osäkert dörren då en lätt knackning hördes och stod sedan öga mot öga med en äldre man. Han såg sliten och trött ut men ändå på något sätt... lättad.

- Får jag komma in?

Hon svarade inte men flyttade sig från dörren vilket han tog som ett svar. Hon stängde sedan dörren efter honom.

- Vem är du?

Mannen vände sig om och såg på henne, granskade henne. En stund mötte de varandras blickar men Helena såg genererat bort.

- Till skillnad från dig kan jag svara på den frågan.
- Vad menar du?

Hon började bli vaksam. Det syntes.

- För några dagar sedan visste jag inte vem jag verkligen var. Inte förrän jag av en slump träffade en person som hade de flesta svaren.
- Ett skrik från mig och du kommer att få ett dussin poliser över dig.

Mannen ställde sig vid ett fönster och tittade ner över gatan. Blev han rädd för hennes hot? Hon granskade honom i smyg, såg på hans ögon. Vem var han?

- Mitt namn är John Wallasch.
- Det säger inte mig så mycket.
- Jag var din mors älskare.
- Min mor?

Hon tog några kliv bort från honom. Hennes tvivel om det var han eller inte som ringt dem där samtalen började lättas ut.

- Det var du som ringde mig.
- ...

Hon gick till dörren, öppnade den och skrek efter vakten. I samma sekund hörde hon när mannen öppnade fönstret och försvann ut i natten. Efter ett par minuter dök två poliser upp i dörröppningen.

- Var?

Hon pekade på fönstret.

- Han var här... Åh herregud, han var här.

***

- Någon vill döda henne.

Hon hörde på rösten att han var orolig men det fanns något annat där också. Ilska. Förakt.

- Hur vet du det?

Han vände sina kalla ögon mot henne och ett tag förlorade hon sig själv i honom. Deras själar flöt sakta mot varandra, i en enda stor omfamning. Efter vad som säkert var tolv minuter men som ändå kändes som ett par sekunder drog han sig bort från henne.

- Hon anklagade mig. Hon tror att det var jag som hotade henne.
- Hon ska sjunga på stora teatern i morgon. Vill du att jag ska gå dit och försöka prata med henne? Jag kan kanske övertyga henne.

Han svarade henne inte. Istället böjde han sig fram och kysste henne. De förlorade sig sedan i varandra, öste känslor, slösade känslor på varandra. För första gången på väldigt länge levde Shara Garrland.

***

- En biljett till Helena Douglas, tack.
- Ska ni gå själv? Ett råd, gör inte det. Gå på en fotbollsmatch istället. Spara operan till flickvännen.
- En biljett.

Mannen betalade, tog emot biljetten och gick sedan därifrån. Om bara ett par timmar skulle allt vara över. Åtminstone för Helena Douglas. Hennes största konsert skulle bli hennes allra sista.

***

- Är du säker på detta? Borde jag ändå inte följa med in?

John hindrade henne med ena armen men hon fortsatte att gå ändå. Då han fick klart för sig att hon inte skulle låta sig hindras började han följa efter henne.

- Du sa själv att polisen tror att det var du som gjorde dem där samtalen. Och det här var ju din idé från början, inte sant?

Hon tog med John avsides från allt folk. Operan skulle börja om en halvtimme och de hade kommit överens om att hon skulle gå in, stanna kvar tills allt var över för att sedan ta med Helena ut där i från. Folkmassan runt entrén började bli allt tätare.

- Tack.
- Jag gör det inte bara för din skull. Helena Douglas är min släkt också. Mer än din.

Hon gav honom en snabb kyss innan hon försvann in bland folkmassan, bort från honom. Ut ur hans liv...




***

Helena väntade ut applåderna innan hon steg ut på scenen där hon möttes av ännu fler applåder. Hon tog ett djupt andetag innan hon började sjunga men...

Plötsligt drog sig ett ljust sken åt sig väggarnas mörker till en enda stor massa av hat och elände. Skrik och rop från skadade människor blandades med varandra, fick dem att bli till ett enda ljud av ren fasa.

Någon skrek plötsligt till av smärta men Helena såg inte vart i från smärtan kom. En civilklädd polis i rött försökte förgäves varna henne om något men i hennes huvud hörde bara ett dovt muller efter smällen.

Hon såg sig omkring i hopp om att hitta någonstans att fly, men hittade inget. Hon kunde inte ta sig bort från det helvete som utspelade sig runt omkring henne. Hon var fast, fångad i sin egen fälla.

Polismannen skrek plötsligt till innan han klumpigt föll ner på golvet med blod i ansiktet. Hon kunde klart och tydligt se vart skottet träffade, minen i hans ansikte. Hennes verk...

En man kom gående mot henne med ett avlångt sniper i ena handen och i det ögonblicket som hon mötte hans blick visste hon att han förde döden med sig. Hennes död. Hennes verk. Slutet.

- Vem är du?

Mannen ställde sig två meter ifrån henne med snipret riktat mot hennes bröst. Hon kände rädslan under huden, kände hur den fick henne att vackla.

- Mitt namn är John Wallasch. Allt är ditt fel.
- ... Vem... Du...?
- Jag var din mors älskare. Veronikas riddare. Och du förstörde allt ihop!

Helena blundade. Det här var inte den man som hon träffat på hotellet som också presenterat sig som John Wallasch.

- Erkänner du dina synder?

Helena öppnade ögonen igen och granskade mannen uppifrån och ner.

- John, sluta!

En kvinna stod plötsligt mellan Helena och John med utmanande ögon, en blick som fick till och med en beväpnad man att vackla.

- Veronika...?
- Det var inte Helenas fel att jag övergav dig, John.
- Om inte du hade väntat henne skulle du aldrig ha gått tillbaka till din patetiske man, Veronika. Vi två hade det ju så bra innan henne.
- Du försökte döda mig, John.
- Ja.
- Och Brian.
- Honom lyckades jag med.
- Jaså?
- Kom tillbaka till mig. Då låter jag Helena leva.
- Nej.

Helena ryckte till då skottet lämnade snipret och for iväg mot hennes mors kropp. Hon brydde sig inte om att hon fick blod i ansiktet utan hade bara ögon för hennes mors mördare. Och även hennes egen.

***

' Nu har man äntligen kunnat identifiera kropparna från den stora explosionen som utspelade sig på den stora teatern i fredags. Ett flertal människor skadades och tre stycken dödades bland annat den kända operasångerskan Helena Douglas. Ytterliggare två personer var John Wallasch och Helena Douglas mor, Shara veronika Garrland. Polisen misstänker att allt handlade om ett svartsjuke drama därmed är de mystiska morden på Brian Garrland uppklarade...

Brian såg på TV:n bilderna från brottplatsen och hoppade nästan till då han fick syn på bilderna av honom själv och Judy... Eller Shara. Han suckade. Han hade alltså haft svaren hela tiden. Frågan var om hon hade vetat det hela tiden. Han sörjde över Helena, hans dotter.

- En öl till!

Hon såg mig, det var jag alldeles säker på. Även om det bara hade varit för ett ögonblick hade våra blickat mötts. Hon satt ensam vid ett bord lite längre in i baren med ett tomt vinglas i handen.

Hon gjorde sken av att det var musikanterna på scenen intill mig som hon såg på men mig lurade hon inte. Jag var själv duktig på att göra sken av saker så jag kanske hade lätt för att märka sådana saker.

Jag suckade men jag såg min chans. Det skulle bli en lång kväll om ingen av oss tog initiativet. Så jag reste på mig och började gå mot henne.

Men då jag kommit halvvägs satte sig en annan man vid hennes bord. Han hade två drinkar med sig. Jag betraktade dem medan de glatt pratade med varandra. De verkade lyckliga, vilket jag aldrig skulle kunna bli. Jag såg på dem medan de kysste varandra och jag såg på dem medan de ömt slösade känslor på varandra. De var lyckliga.

Jag gick tillbaka till mitt bord och betalade notan. Jag var färdig här. Jag betraktade det lyckliga paret en sista gång innan jag lämnade mitt förflutna, det som en gång varit mitt liv. Jag öppnade dörren och tog steget ut i det fria. Jag vände mig inte om, såg inte bakåt. Det som var gjort var gjort.

Han var… Fri.

Skriven av: Niklas Grytsberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren