I Hope You Have The Time Of Your Life part 2

Tilda

Det känns konstigt nu efteråt när jag tänker på att jag faktiskt sprang på Alice, Emmas högra hand, utanför kuratorn. Åh, tänk om Emma visste!
Men jag skulle aldrig kunna berätta det för Emma eller vända det emot dem.
Det enda som skulle hända vore att Emma skulle kunna lägga till ordet Psykfall på sin lista över förolämpningar ämnade åt mig.
Det vore rätt korkat.
Äsch, skit i det.
Jag kollar klockan och inser att jag har nästan två timmars håltimma innan nästa lektion.
Perfekt, då hinner jag sätta mig bakom skolan, ta en cigg eller två och tänka en stund.
När jag kommer ut genom bakdörren står min värsta fiende där.
Emma spänner ögonen i mig och ler hånfullt.
”Jag trodde väl att du skulle komma hit.”, säger hon. ”Verkar som om du är rätt infångad nu.”
Hon går mot mig, för varje steg hon tar trycks jag upp mot väggen mer och mer.
”Har du inget bättre för dig?”, frågar jag spydigt. ”Står du alltid och väntar på att få klå upp någon?”
”Åh, nej.”, svarar Emma. ”Bara dig.”
Det första slaget träffar mig i ansiktet och smaken av blod fyller min mun.
En halv sekund är världen alldeles suddig framför mina ögon.
”Det där var bara början”, viskar Emma i mitt öra och något kallt, vasst sätts mot min hals.
Jag skakar nu, och för varje ryckning i min kropp skär det kalla stålet in i skinnet.
”Är du rädd nu, äckliga emofitta?”
Knivspetsen pressas så hårt mot min hals nu att jag kan känna hur ett ytligt sår öppnar sig och släpper ifrån sig en liten rännil av blod.
Fan vad jag är skraj nu, mina ben skakar så våldsamt att det känns som om marken under mig rör sig.
”Du är helt jävla sjuk i huvudet!”, väser jag, biter ihop käkarna så hårt att det gör ont.
Jag skulle aldrig sagt så. Om Emma var läskig innan så är det inget emot vad hon blir nu.
Plötsligt sätter hon foten mot mitt knä och sparkar till. Jag kan höra ljudet av något som går sönder i mig och smärtan, herregud smärtan..det gör så ont att det blir vitt framför mina ögon.
Med ett kvidande faller jag ihop på marken.
”Så ynklig, så liten, så patetiskt..”, säger Emma. ”En fittig flatjävel, det är vad du är! Alla vet Tilda, alla vet, och speciellt jag vet hur du och din fåniga Emilia har hållit på i alla år.”
Någonting brister inuti mig när hon nämner Emilia, hon kommer nog alltid att vara min svaga punkt.
”Ni jävla äckliga lebbar borde få faktum intryckt i hjärnan – man har inte sexuella relationer med samma kön, Tilda. Du visste väl om det, eller hur?”
Emma sätter foten ovanpå mitt bröst och trycker till så hårt med sin vita tygsko att luften går ur mig och blodet som har samlats i min mun sprutar ut och landar på hennes sko.
Hon blir helt vansinnig på mig och försöker dra av blodet mot asfalten, men det har redan sjunkit in i det vita tyget.
”Vad fan, jag kommer få flataids nu! Eller någon annan sjuk lebbsmitta, jag vet inte vad du går och bär på men det borde vara en hel del så som du ser ut!”
Jag kan inte låta bli att skratta till över Emmas korkade kommentarer, hon vet verkligen inte vad hon snackar om.
Emma går fram till mig igen och bara stirrar på mig i säkert en minut.
”Du ligger där och ler ditt blodiga leende. Vad fan är det du skrattar åt? Fast det är klart, du kanske borde bli överlycklig nu när jag räddar dig från den här grymma världen… Eller är det världen som räddas från dig?”
Utan att jag hinner reagera ens en liten aning drar hon fram kniven igen och hugger den i mitt vänstra lår, hårt.
Hon börjar skratta, ett hjärtskärande skratt som får hela mig att börja skaka.
”Vilken tur att kniven fick plats i ditt smala lilla ben, eller hur, Tilda?”
Emma drar upp kniven, hugger igen och igen och igen på samma ställe.
Jag tror att jag tappar känseln i benet. Eller, tillslut gör det liksom så ont att det inte känns längre.
Hon drar upp kniven en sista gång, sätter sig ner på huk och tittar på mig som om jag vore en liten femåring som ska lära mig att cykla.
Där ligger jag, skakar och gråter och badar i mitt eget blod.
Det är verkligen helt sjukt mycket blod den här gången, och jag känner mig så fruktansvärt yr trots att jag ligger ner.
”Du, lilla gumman”, säger Emma helt lugnt. ”Klockan har rusat iväg och jag måste faktiskt gå in på lektion nu. Men innan det..”
Hon ler på ett sätt som påminner mig om ett väldigt hungrigt rovdjur och jag tycker inte alls om det, och jag vet att det kommer hända något nu.
Men jag kunde aldrig förbereda mig för smärtan jag måste utstå när hon kör in kniven strax ovanför min höft och vrider om.
Om jag inte hade varit så förlamad av smärta skulle jag vråla rätt ut, här och nu.
Det enda jag får fram är små kvidanden av smärta och kväljningar som hotar att kväva mig.
Herregud, jag kommer dö, jag kommer dö, jävla skit jag vill inte dö såhär, fan..
Det sista jag ser innan jag svimmar är Emma som försvinner in genom dörrarna, och det allra sista jag känner är hur det pulserar när blodet forsar ut genom alla de öppna såren på min kropp.
Alice

Jag möter Emma vid våra skåp och märker direkt på henne att något inte är som det ska.
Hon flackar med blicken och ser mig inte rakt i ögonen en enda gång, men hon ler som om hon har haft the time of her life.
”Emma?”, frågar jag och lägger en hand på hennes axel. ”Är du okej?”
Hennes leende blir bredare och hon nickar.
”Aldrig mått bättre.”
Hm.
Okej, jag är van vid Emmas plötsliga humörsvängningar och ryck, men nu ser hon nästintill manisk ut.
”Vad har du gjort?”, frågar jag nervöst.
”Fixat en grej bara. Kommer du?”
Hon stänger skåpsdörren och låser den.
”Mm, ska bara röka först. Säg till Kenneth att jag blir några minuter sen.”
”Du borde nog inte gå ut nu..”, säger Emma och ser plötsligt lite rädd ut.
”Nähe? Varför inte?”
Emma ser på mig, hennes blick dansar från punkt till punkt i korridoren runt om mig.
”Kenneth blir så sur. Budbäraren får betala med sitt liv.”, svarar hon och leendet är tillbaka.
”Du, då får du använda dig av självförsvar, för jag behöver en cigg.”
Jag kan känna hennes blick i ryggen när jag går mot matsalen och bakvägen ut till rökplatsen.
En rysning går längs min ryggrad och får håret på mina armar att ställa sig upp.
Usch.
Det första jag ser när jag kommer ut är något jag aldrig någonsin kommer kunna sudda ut i minnet.
På marken ligger något som ser ut som en härva av hår, kläder och blod.
Jag rusar fram och sätter mig på huk bredvid detta något och i allt det röda lyser det svagt av färgen blått, nästan turkost.
Tilda har ett halsband i den färgen.
Med fingrar som skakar av panik för jag undan det trassliga håret från hennes ansikte och blottlägger den vita hyn därunder.
Fullständigt skräckslagen sätter jag handen framför hennes mun, känner efter.
Nog andas hon alltid, små puffar av varm andedräkt slår emot min handflata.
”Tilda, snälla häng kvar..”, säger jag och min röst darrar av gråt.
Jag har aldrig behövt slå numret till larmcentralen förut, och det känns konstigt att göra det för någon jag inte känner, för någon som jag fått lära mig att hata. Men just nu bryr jag mig bara om Tildas överlevnad, för helt ärligt så känns det som om det skulle slita mig i stycken om hon dog.
Någon tar mitt samtal efter en sekund, jag känner hur nervös jag är. Vad säger man egentligen?
”Hej, jag heter Alice Ekström och jag har hittat en nedslagen tjej här utanför Sinclair. Hon är typ medvetslös, och jävlar vad mycket blod det är!”
Precis när jag säger det tar Tilda tag i min hand och viskar;
”Låt mig inte dö…”
Jag lämnar adressen till 112-tjeAlice och hon säger att en ambulans är på väg.
Så fort jag har lagt på stryker jag Tilda över den lilla delen av hennes kind som inte är täckt med blod.
”Jag skulle aldrig låta dig dö.”
Och det är ju så sant det bara kan bli. Oavsett hur hårt Emma tar i så skulle jag aldrig ställa mig bakom något sånt här, och egentligen inte någonting som Emma gör.
Jag är bara…feg. Eller?
När ambulansen svänger in på skolgården och kör runt skolbyggnaden dyker en del elever upp utanför bakdörren.
Ambulanspersonalen kliver ur bilen och rullar ut en bår.
”Är det du som är Alice? Jag heter Micke och det här är Anette.”
”Tilda Lindén heter hon”, säger jag snabbt, vill bara därifrån innan ännu fler elever dyker upp och ser mig. ”Nej, jag vet inte vem som gjorde det.”
Jag skyndar därifrån trots att Micke ropar efter mig.
Jag går runt skolan till framsidan och på vägen springer jag på bildläraren Peter.
”Alice! Vad är det som har hänt?”
”Det är Tilda, jag hittade henne. Jag vet inte vad som har hänt, och jag måste in på lektion nu.”
Jag bara går förbi Peter som tittar förvirrat på mig, men jag klarar verkligen inte att erkänna för hela skolan att det var jag som ringde efter ambulans.
Emma skulle döda mig.
Eller nej, ännu värre. Hon skulle göra mitt liv till ett fullständigt helvete på jorden.

Tilda

”..tjugosex stygn i låret och nästan lika många precis ovanför höften. Tilda hade tur, kniven kunde träffat högre upp och gjort skada på något av organen.”
Förlamande huvudvärk och ett mummel av röster, svåra att urskilja.
”Men hon kommer väl att kunna gå igen, visst?”, frågar en kvinnoröst som jag känner igen så väl men inte hört på väldigt länge.
”Musklerna i hennes lår tog en del stryk, men det går att åtgärda.”
Jag fattar ingenting, jag har så ont överallt att jag tvingas bita ihop käkarna hårt för att inte börja gråta.
”Mamma..”, viskar jag svagt.
”Hon..hon är vaken!”, säger kvinnorösten. ”Tilda, min älskling, jag är här!”
Någon tar min hand i sin, trycker den mjukt.
”Tilda, är du vaken? Hör du mig?”
Rösten som tillhör mamma låter liten och rädd, jag har aldrig hört den låta så förut.
Försiktigt öppnar jag ögonen men min blick är suddig, det enda jag ser är konturerna av mammas ansikte och överkropp.
Bredvid henne skymtar jag något blått som rör sig.
Jag får blinka upprepade gånger innan synen kommer tillbaka till mig helt.
Rummet jag ligger i är litet och vitt, dagsljuset från fönstret vill inte sträcka sig enda in, så det är rätt mörkt.
På en stol bredvid sängen sitter min mamma och hennes gråa ögon är fyllda av tårar.
”Hej mamma.” säger jag svagt. ”Det var ett tag sen.”
”Jag blev så orolig när det ringde på jobbet förut och så var det akuten, och dem sa att du blivit misshandlad. Knivskuren! Förstår du hur rädd jag blev?”
Jag ser på min mamma, kan inte förstå hur hon efter två år vågar dyka upp här för att leka ansvarstagande moder.
Det är så att man vill spy på det.
”Tilda, vem var det som gjorde det?”, frågar mamma ivrigt. ”Vi måste sätta dit den..den..den där brottslingen!”
”Mamma, för det första vet jag inte. Och även om jag vetat, så hade du inte gjort det. Du har inte vart en del av mitt liv på flera år. Ett namn hit eller ett namn dit spelar inte dig någon roll. Du skulle inte kunna skilja på vän och fiende ändå.”
Hon ser helt bestört ut.
”Självklart vill inte jag att en människa som misshandlar min dotter ska röra sig fritt på gatorna. Tänk om han gör det igen!”
Innan jag hinner öppna munnen vänder sig mamma till sköterskan och börjar prata om något parkeringstillstånd.
Jag vill inte att hon ska ha något jävla parkeringstillstånd, jag vill inte att hon ska stanna här alls.
”Åk hem, mamma.”
”Vad säger du, Tilda? Skulle jag lämna dig i sticket, menar du?”
Jag himlar med ögonen.
”Det vore inte första gången, mamma. Snälla, gå.”
Medan hon rafsar ihop sina tillhörigheter ser hon förolämpat på mig.
”Så det är tacken för att jag kör som en galning ända från Göteborg för att komma hit till sjukhuset!”, fräser mamma. ”Fint, då klarar du dig utan min hjälp förstår jag.”
”Precis som jag gjort de senaste åren.”
Mamma har redan sagt sitt, så hon går ut genom dörren och lämnar mig där i rummet med sköterskan som står kvar och ser på mig.
”Jobbigt, det där”, säger hon och ler ett snett leende. ”Jag heter Eva, förresten.”
Hon sträcker fram sin hand och jag skakar den.
”Du blir antagligen kvar här i tre-fyra dagar, men vi ska vänta på doktorn. Han skulle titta in hos dig efter klockan sex. Om du vill ha något så är det bara att ringa, du har knappen precis bredvid sängen!”
Med de orden lämnar hon rummet och jag ligger där ensam.
Ensam och sargad, vad i helvete hade Emma gjort med mig egentligen?
Jag kom inte ihåg vårt möte helt klart, men jag kommer ihåg att det gjorde fruktansvärt ont.
Så mycket fysiskt smärta har jag aldrig känt i hela mitt liv.
Jag får en minnesbild av Emmas blodstänkta sko, och Alice…
Men hon var väl inte med?
Nej, det var Alice som ringde ambulans, var det inte?
Jo, jag minns det helt klart nu.
Alice hittade mig och hennes ögon var fyllda av rädsla.
Det betyder att hon inte visste om vad Emma höll på med.
Om inte Alice hade suttit hos kuratorn, hade hon hindrat Emma då?
Fram tills för några timmar sen var jag helt övertygad om att Alice aldrig skulle lyfta ett finger, varken för att hindra eller hjälpa Emma.
Men nu har jag verkligen ingen aning längre.
Jag har fått se en helt ny sida av Alice, en mer färgglad person än den gråa gestalt som alltid står fastklistrad vid Emmas sida.
Vart hade hon tagit vägen egentligen?

Alice

"Men det är verkligen inte okej av henne att göra så! Jag förstår mig bara inte på henne. Visst, Emma är en jävligt hatisk person, men jag trodde verkligen inte att hon skulle gå såhär långt!”
Min storasyster ser på mig med avsmak i hela ansiktet och skakar på huvudet.
”Nej, fy fan… Att den lilla tjejen som sprang in och ut här med kaninöron på huvudet och blommiga klänningar skulle växa upp till att bli en sån psykopat, det fattar jag inte.”
”Hon är verkligen helt förändrad. Du minns väl den gången när hon helt orädd klampade in här i köket och frågade om du kunde köpa ut åt oss?”
”Ja, jävlar, ja! Jag trodde att jag skulle storkna. Men, så du menar att den här misshandeln egentligen har pågått i flera år?”
”Nej, eller jo…”, säger jag och tänker efter lite. ”Emma har väl egentligen inte lämnat den här tjejen ifred en sekund sen vi började ettan, men den fysiska misshandeln var något hon började med nu i vintras. Och Amanda och Sara var inte sena att haka på.”
”Men inte du?”, säger min storasyster och ser allvarligt på mig.
”Jag har aldrig rört henne”, säger jag. ”Miriam, du känner mig bättre än så.”
”Jag hoppas det”, säger hon allvarligt, men hon ler.
Jag älskar min storasyster, antagligen över allt annat på jorden.
”Fan, vad ska jag göra?” frågar jag. ”Miriam, vad ska jag ta mig till?”
”Du frågar mig? Okej, jag tycker att du ska hälsa på den här bruden på sjukhuset. Jag tycker att du ska ställa dig på hennes sida innan det är för sent, lillasyster.”
Jag kan inte sova natten efter allt med Emma och Tilda.
Efter min systers ord snurrar tankarna runt, runt i huvudet.
Det är verkligen åt helvete alltihop.
Jag är så trött på Emma att jag vill döda henne långsamt (ironiskt, eller hur), men om jag någonsin skulle ställa mig på Tildas sida så är det jag som kommer ligga på sjukhus inom kort.
Fyfan vilken jävla situation att hamna i.
Jag skulle sagt emot Emma första gången hon öppnade käften.
Då kanske vi inte hade hamnat här.
När gryningen nalkas sitter jag fortfarande påklädd i sängen med en kudde i knät.
Miriam har rätt, att hälsa på Tilda i hemlighet vore åtminstone en början.
Eftersom jag redan har kläderna på så behöver jag åtminstone inte stå i garderoben i flera timmar.
Nu när jag väl tagit beslutet att hälsa på Tilda känner jag mig plötsligt så trött.
Att sova några timmar skadar inte, tvärtom gör det mig säkerligen klarare i huvudet.
Jag vaknar med ett ryck några minuter i ett. Jag har ingen aning om när det är besökstid på sjukhuset, eller om jag ens får komma in, men det säkraste vore ju i alla fall om jag inte kom för sent.
Jag käkar en snabb lunch innan jag skyndar mig ner till stan och hoppar på första bästa buss mot Trollhättan.
Hela vägen sitter jag och tänker på vad jag ska säga till Tilda när vi ses.
Alltså, vad säger man? Typ..hej, hur mår du? Eh, knappast.
När jag går av bussen vid Näl blåser det så mycket ute att det känns som om jag ska flyga iväg.
Skönt att bushållsplatsen ligger nära ingången.
Jag frågar i informationen vart Tilda ligger och får med viss svårighet reda på det.
I hissen upp till rätt våning kan jag inte sluta fundera på om jag kanske borde tagit med mig något.
Men nej, det vore löjligt. Jag vet inte ens vad hon tycker om.
Väl inne på avdelningen letar jag mig fram till rum nummer elva.
En sköterska stoppar mig och frågar om jag ska hälsa på någon.
Jag säger att jag ska till Tilda och då visar hon mig in i rummet.
Tilda ligger där i sängen bland vita sjukhuslakan och blundar.
Hon har flera ytliga sår i ansiktet och armarna som ligger slappt längs hennes sida smyckas av stora blåmärken.
Jag tror hon sover, för hennes andetag är lugna och bröstkorgen höjer och sänker sig i takt med att hon andas.
Det står en stol bredvid hennes säng så jag sätter mig där, torkar av mina svettiga händer på jeansen.
Fan vad jag är nervös.
Jaha, nu då?
Under Tildas ögonlock rör ögonen fort fram och tillbaka som om hon drömmer, och jag vet inte om jag vågar väcka henne nu.
Istället lägger jag tafatt handen ovanpå hennes och smeker hennes handrygg försiktigt med min tumme.
”Förlåt för att jag aldrig sagt ifrån..”, viskar jag till den sovande Tilda. ”Förlåt för att jag lät det gå så långt.”
Hon visar inga tecken på att höra mig, jag vet inte vad jag skulle göra om hon plötsligt slog upp ögonen och såg på mig.
”Jag har alltid varit så feg..Emma har haft mig i järngrepp ända sen vi var små. Du förstår, vi gick på dagis tillsammans och sen så blev det att vi höll ihop jämt och nu står vi här..fast jag är mer av en slav än en jämlik vän, det kan jag lova.”
Jag suckar.
”Det är vi som lyser starkast i skenet av andra som är de minsta stjärnorna. Jag är egentligen en liten, grå mus. Du, som aldrig gör ett ljud ifrån dig..du lyser. Det finns en viss mystik hos dig. Kanske för att du inte vill synas. Det är annorlunda.., fast på ett bra sätt såklart.”
Under de vita lakanen börjar Tilda röra lite smått på sig.
Jag biter mig i läppen, om hon vaknar nu vet jag inte vad jag ska säga eller göra.
”Euhm..”, mumlar Tilda.
”Va?”, frågar jag.
”Hm?”
Jag vet inte om hon drömmer eller är vaken, men jag sitter helt stilla och ser på henne.
Men när hon slår upp ögonen förstår jag att hon såklart inte sover.
”För mycket..smärtstillande..”, viskar hon. ”Du är?”
Jag höjer på ögonbrynet. Va? Jag fattar ingenting.
”Du är..Alice.”
”Ja, jag är Alice.”
Hon sluddrar en aning när hon pratar och hennes ögon ser glansiga ut.
”Du..ringde.”
Jag förstår att hon tänker på när jag satt hos henne och ringde ambulans.
”Ja, det var jag som ringde ambulans.”
”Varför?”
”Varför jag ringde? Jag ringde ambulans därför att du låg skadad och jag kunde inte låta dig göra det. Jag antar att..jag är inte som Emma.”
Det ser ut som om Tilda är på väg att somna igen, men sen ser jag att hon försöker sätta sig upp.
Hennes ögon är inte längre lika glansiga, men hon ser trött ut.
”Jag är lite groggy.”, förklarar hon. ”Smärtstillande.”
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, kanske var det sämsta tänkbara idé att åka hit. Men egentligen vet jag att det var det enda rätta.

Författare:

Publicerat

Dela: