Publicerat
Kategori: Novell

I ljuset av realiteten

I LJUSET AV REALITETEN



”Maria låg en bit framför mig och skrek gråtande, blodet rann ifrån hennes blåfärgade ansikte, mitt i pannan skymtade jag en stor utbuktning. Jag förstod att hon hade fått en kraftig smäll åt huvudet.

Jag sprang emot henne men allt eftersom jag sprang så försvann Maria längre och längre bort in i ett mörker, ett stort hål som jag kunde skåda längre fram.

Hjärtat dunkade hårt i bröstet och jag började få allt svårare att andas normalt, paniken växte och stegen vart tyngre och tyngre medan jag hörde Marias skrik: - Mamma, mamma…

Benen vred sig i kramp och jag föll ner mot marken, jag försökte ta mig upp men föll ner igen och igen och igen…”


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Helt yrvaken och lika svettig som om jag nyligen hade varit i en bastu vaknade jag upp i det lilla enkla kyffet nära Slussen. Det hade jag med nöd och näppe lyckats fixa i sista stund inför Stockholmsresan. En gammal dam annonserade om att hyra ut detta, vilket jag naturligtvis var överlycklig för då.

Mina tre barn, Antoinetta, Emina, Maria och jag hade bestämt oss för att tillbringa en vecka i storstaden med inplanerat besök på bl a Gröna Lund, Stadsmuseet och Junibacken.

Själv var jag tvungen att åka ner tidigare på ett möte som Ericsson hade lagt ute på Singö så jag lämnade hemmet redan på torsdagen, barnen skulle komma dagen efter. Inga-Lena och Gunnar, våra nya grannar, ställde upp som barnvakt.

Eftersom jag var ensamstående och inte direkt bortskämd med att få åka bort någonstans så hade jag sett fram emot detta under en längre tid. Stödet jag fick ifrån fäderna till barnen var i det närmaste obefintligt och jag fick sköta det mesta omkring dem själv.

Jag låg kvar några sekunder och kippade efter andan medan jag torkade mig i pannan med ett av hörnen på det tjocka duntäcket. Tårarna rann nedför mina varma kinder och jag kände att hela kroppen skakade, vilken mardröm!

Eller var det en varning? Jag bara måste kontrollera detta och fumlade efter mobiltelefonen i jackfickan som hängde på en gammal rostig krok av modell Y.

Telefonen var naturligtvis avstängd och mitt i chocktillståndet glömde jag koden, vad skulle jag göra nu? Hur mycket var klockan?

Jag kravlade mig ur den knarriga gamla 60-talssängen, fick snabbt på mig mina Lewisjeans som f ö såg allt annat än fräscha ut, rufsade till frisyren lite och sprang därefter ner i trapphuset och ut på gatan.

Frustrerad över att ha glömt mobilkoden sprang jag rakt på en gammal man som naturligtvis tappade sina matvaror. Jag bad om ursäkt, plockade upp sakerna och försökte osammanhängande förklara att jag troligen hade försovit mig och ville veta hur mycket klockan var.

Han stirrade konstigt och irriterat på mig men upplyste mig om att klockan var kvart över nio. Herregud! Jag skulle ju vara på mötet klockan elva och jag hade varken duschat eller ätit frukost.

När jag kom tillbaka in så började jag med att sätta på kaffet och medan det kokade tog jag en snabbdusch. Jag försökte verkligen att komma ihåg koden men den var som bortblåst i den drömdimma jag fortfarande befann mig i.

Jag måste bara få veta, var hon skadad eller inte? Tårarna brände bakom mina ögonlock och samvetskvalets brännande helvete spred sig som en eld genom kroppen. Hur kunde jag vara så obetänksam att jag lämnade henne till nästan helt okända människor?

Som i revy såg jag om och om igen hennes stora blå- och rödfärgade bula i pannan och hela ansiktet var helt i ton med denna. Det här var straffet jag hade fått för att jag lämnat dem ensamma, helt klart.

Någon frukost vart det inte mer än en svart kopp med kaffe som jag med möda svalde ned för att piggna till, sedan blev jag tvungen att röra på mig för att hinna hämta min bil.

Väl ute i Stockholmsvimlet tog jag en taxi till biluthyrningsfirman, skrev på hyreskontraktet och for iväg mot Singö. Jag tragglade mobilkoden under hela resan men det var precis som om ju mer jag tänkte på den desto längre bort kom den i minnet.

Chefen stod ute vid sin svarta nytvättade BMW när jag fem minuter innan träffen skulle äga rum gled in på parkeringen. Först såg han mig inte men efter ett tag lyfte han handen och vinkade dit mig.

Jag hade planerat att jag skulle ringa barnvakterna från jobbet men just nu fanns det ingen tid över. Jag vart alltmer stressad över situationen eftersom jag vid det här laget var relativt övertygad att något hade hänt med Maria.

Varför i all världen lyssnade jag aldrig på mig själv, varför lämnade jag bort dem när jag innerst inne kände att det var fel. Eller var det fel? Det snurrade i mitt huvud och jag ältade detta fram och tillbaka.

De hade säkert suttit och druckit kaffe och inte alls bevakat henne, de struntade säkert i mina barn och Antoinetta hade väl fullt upp med att lyssna på sin nya CD och märkte väl inte alls något av vad som hänt.
Den för mig så viktiga kontrollen hade lämnat mitt inre och jag kände formligen panik över detta. Tankarna snurrade i mitt huvud och jag kände mig svimfärdig, varför var kontroll så viktigt? Måste jag alltid veta vad som sker?

Måste jag alltid känna detta förbannade samvetskval och måste jag alltid känna stressens pirrande i halsgropen tills jag slutligen knappt kunde andas normalt? Jag skulle alltid vara på plats, jag skulle alltid finnas till hands och vara både mamma och pappa.

Jag skulle orka allt, trots att jag mestadels trivdes med detta så var det inte utan att jag vid detta tillfälle kände en viss frustration. Var det fel på mig eller kände alla mammor det så här?

Frågorna var många när vi satte oss vid bordet i konferensrummet och chefen presenterade de övriga medarbetarna, däribland vår VD. Det snackades vitt och brett om personalindragningar och omorganisationer som skulle leda till bättre tillväxt och vinst i företaget.

Allt detta passerade mig som i en dimma och jag längtade till vi skulle ha lunchpaus så att jag kunde ringa Inga-Lena och Gunnar.

Klockan ett avslutades första delmötet och jag skulle precis gå in på kansliet för att låna telefonen när VD:n Lars Oskarsson kom med förslaget att vi skulle åka till ett annat matställe.

Hjärtat började picka snabbare på mig och precis när jag skulle avböja så knuffade min chef mig i sidan och tittade på mig på ett sätt som fick mig att förstå att man inte tackade nej till lunch med företagets VD.

Mer stressad än någonsin hoppade jag in i leasingbilen och alla for iväg för att avnjuta en lunch som jag på förhand visste skulle bli en pina för min del. Jag betraktade den lismande Oskarsson uppifrån och ner under måltiden och tyckte verkligen synd om honom.

Vilken patetisk karl! Han pinade oss alla under större delen av lunchen med att detaljerat återge en historia som han hade ”vid sidan om” sitt äktenskap på Kreta. Hånflinet kastades ironiskt upp i mitt ansikte när han insåg att historien inte alls var någon musik i mina öron.

Efter lunchen reviderade vi de punkter som vi hade kommit fram till under förmiddagen och min chef avslutade mötet med en presentation i Powerpoint, mötet avslutades kvart i fem.

Jag skulle precis packa ihop mina saker när VD:n kom fram till mig och erbjöd mig en utekväll på Berns vilket jag naturligtvis tackade nej till, speciellt eftersom jag skulle hämta mina barn på Arlanda dagen efter.

Lusten att ta min arbetspärm och slå honom i huvudet yttrade sig i hela kroppen och jag fick verkligen skärpa mig till det yttersta för att inte göra det. Jag tackade vänligt nej och gick mot utgången för att slutligen besöka kansliet.
Han såg inte särskilt besviken ut och inte undra på det så många roliga äventyr han verkade ha haft under årens lopp!

Nåväl, nu skulle jag i alla fall ringa och gick in på kansliet där jag möttes av en kylig sekreterare i 35-årsåldern. Hon satt i sin stol och målade naglarna och doften av nykokt kaffe spred sig i rummet.

Med starkt förankrad Stockhomsdialekt förklarade hon att man av principiella skäl normalt inte lånade ut telefonen men att man skulle ha överseende denna gång.

Jag vart lättad att jag skulle slippa åka in till stan för att ringa och slog med darrande händer siffrorna en efter en. Hjärtat var nästan på väg ut ur kroppen när Inga-Lena svarade i telefonen.

Mina ben skakade när jag frågade om allt var som det skulle och jag fick lov att sätta mig ner på det enda de hade i närheten, ett runt litet glasbord med stommen gjord i bambu.

Inga-Lena försäkrade att inget hade hänt Maria och jag var tvungen att fråga om och om igen tills jag hade försäkrat mig om att det hon sade var sant. Jag fick också prata med Maria som lyckligt berättade att de hade varit på djurparken hela dagen.

Sekreteraren kom fram till mig efter samtalet och undrade hur det stod till med mig eftersom jag var så blek.

Jag svarade henne inte utan rusade ut i bilen och for iväg därifrån med en rivstart. Höll jag på att bli tokig? Måste jag söka hjälp? Nu malde frågorna i huvudet igen.

Hur kunde jag bara få en mardröm till att bli en så verklig situation så att jag trodde att den var helt sann? Var jag en lämplig mamma? Eller var det som en av papporna hånande en gång sagt mig: Du kommer aldrig att klara det här med att vara ensamstående mamma, du kommer att knäckas efter några år.

Något tagen av dagens händelser körde jag in på McDonalds drive in och köpte en MacChicken &Co för att slippa ytterligare närkontakt med yttervärlden denna dag.

Nästa morgon vaknade jag tidigt, tog en lång härlig dusch och åt en bra frukost bestående av ägg, tekaka med ost och paprika samt en rykande kopp turkiskt te, som jag i all hast hade köpt på den lilla mysiga närbutiken om hörnet.

Precis när jag skulle ta på mig mina skor för att åka iväg så mindes jag mobilkoden, visst ja, det var ju min dotters namn, Maria. Jag längtade efter dem och speciellt efter att i verkligheten få se att Maria inte var skadad.

Under min resa till Arlanda så kom jag allt djupare in i tankarna på min mammaroll, var jag så dålig? Hade jag verkligen gjort fel som lämnade bort dem till Inga-Lena och Gunnar?

När de kom springande mot mig på Arlanda med varsin teckning som de hade målat till mig kände jag att jag visst hade lyckats med den svåraste uppgiften oavsett yrkesstatus man kan ha, nämligen att vara en bra mamma.

Detta kräver bekräftelse och det kan man väl säga att jag fick när jag läste innehållet på teckningarna:

- Mamma, du är bäst!
- Mamma, jag älskar dig.

Jag ville greppa närmsta mikrofon och skrika ut: - Jag är bäst och de älskar mig och tänk på allt ni förlorar pappor, jag finns alltid nära och jag är den som får styrkan att fortsätta och inget kan knäcka mig med de här förutsättningarna.

Jag kramade dem hårt och styrde stegen mot utgången, nu skulle vi till Junibacken, jag och mina flickor.




















Skriven av: Sivan

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren