I min bur.

Det hade aldrig varit lika uppfriskande att stå i den frostiga vinterlandskapet som sträckte sig likt en vit filt över de höga husen till sjukhus komplexet som stod likt öde gestalter på rad längst den tomma vägen. Gatulampornas bleka ljus syntes endast som avlägsna koncenterade ljus genom det tjocka snöflingorna som slets ner från molnen med den rivande vinden.
Det var mitten av december, jag hade flytt ut eftersom att spänningen i det glesbefolkade väntsalen hade ökat som om något slängt in en termostat i en ung. Mamma hade suttit oberörd i den vita soffan, men hon var som en kobra, stilla, till synes ovetandes om sin miljö ända tills någon var dum nog att komma för nära. När någon kom för nära fick den skylla sig själv, även fast det endast hade varit för att klappa henne på ryggen där det långa blonda håret låg i tovor, eller hålla hennes kalla hand med de nerbitna naglarna, om man kom för nära kobran blev man biten och det var dumt att tro att djuret för en enda sekund skulle avvika från dess inlärda beteende.
Elliot hade för länge sedan gett upp, hans hand blödde fortfarande från bettet där han satt 2 soffor bort, långt bort nog för att skydda sig själv men ändå så pass nära att han kunde ge stödet av närhet. Han hade sitt flottiga hår i en slarvig, spretig tofs i nacken, de havsblå ögonen drogs ner av de mörka cirklarna av trötthet och hyn hade en blekare nyans än vanligt, något gulare och mattare.
Jag var irriterad över att han var där för henne, även fast det var just han som fördömde hennes namn så ofta fanns han fortfarande på hennes smala sida när det behövdes. Jag var arg eftersom att varje gång jag försökt närma mig hade hennes ögon lyst av en aggression inte ens jag själv kunde uppnå, Elliot hade fått hennes trofasthet, hennes envishet, jag hade endast fått hennes syrliga bitterhet och den destruktiva förhållandet till dem runt om mig, det starka behovet av att bli älskad men ständigt finna mig själv undandragen.
Det här var det närmaste vi som familj hade varit på flera år, samlade i ett och samma rum under en längre tid utan att kunna smaka den svärtade stämningen som sakta började röra sig mot marken likt en tung brandrök. Men det var ett problem, vi var inte hela familjen, en Parkas låg på en desinfekterad bricka med armarna uppskurna från ena fingertoppen till den andra. Sövd med en chans till totalt fiasko och riskerna med operationen hade varit mång. Trots det hade den sylvassa smärtan varit för mycket och på spetsen av en kniv balanserade de övre makterna och kirurgerna just nu framtiden av pappas liv.
Det hade varit när ännu en doktor hade kommit in genom väntsalens svängdörr och med ett leende informerat att personens respektive kunde ta emot dem nu. Symfonin av lättnad och glädje spelade alltid lika i deras ansikten, gammal som ung hade alla det där ljuset i ögonen, samma ljus någon blåst ut på mig för länge sedan. Deras glada toner och raska steg då dem följde med läkaren ut genom samma svängdörr lämnade någonting tomt inom mig, det var som ett litet svart hål i botten av magen som sög i sig det lilla hopp som ännu inte dött ut. Röken började komma farligt nära marken och luften i bröstet blev till tung gele.
Jag ville vara som honom, min bror. Glad och lättsam allt som oftast, en riktig suckup i de flesta sammanhang men folk gillar sånt. De vill ha någon som med ett tillgjort skratt och sneda tänder skrattandes åt deras torra skämt. Till och med jag ville ha det. Självfallet var det något jag inte skulle berätta för någon. Någonsin. Det var då som jag gick ut. I det verkliga fallet var jag som mamma och min bror, bara en dystrare version. En version som hellre använde ett irriterat tonläge och en bitter uppsyn till de utmaningar som ställdes framför den. Jag klarade inte av mig själv. Jag behövde luft. Nu.
Jag gick genom den steriliserade korridoren och dess vita väggar och tillslut kom jag till entren med dess fula statyer och på bänkarna som var placerade längst väggarna satt alkoholister med hängande magar och trasiga jackor.
Väl ute i det kalla stod jag bara där lutad mot en frost vägg och betraktade när min varma andedräkt förvandlades till ett moln framför näsan på mig.
En buss kom åkandes förbi sjukhusets hållplats, den starkt lysande neonskylten såg ut som hotfulla ögon genom det tjocka snötäcket som hängde i luften då den kom åkandes längst vägen. Jag undrade om busschauffören skulle hinna reagera om jag lade mig på vägen, under bussen, om personen ens skulle märka någonting eller om det bara skulle kännas som ett litet gupp? Skulle det göra ont? Att dö var inte precis någonting som jag kunde säga hade erfarenhet av. Det sades att man såg ett ljus men gällde det endast för kristna och om jag inte trodde på Gud, skulle jag då hamna i helvetet eller helt enkelt bara sluta att existera. Att sluta existera lät ganska fridfullt. Det lät tyst, undra om det var som att sova, du visste ju aldrig att man somnat förrän man vaknat, undra om det var lika när man dog. Man kanske bara sover tills det var tid att vakna igen? Undra om det var samma för pappa, att hon bara somnade och kanske inte vaknar upp, ovetandes om att han faktiskt är död. Alla tankar gjorde mig yr och jag ville fly, frågan var bara till var och hur? Som en instängd fågel i en bur av smala metallpinnar kunde jag se friheten bara några meter ifrån men det var meter så pass avlägsna att det gjorde ont att drömma om.
Jag var en fågel och metallpinnarna var min familj.

Författare:

Publicerat

Dela: