I min cell

I min cell

En duva flög in genom fönstret till min cell och väckte mig ur mina slumrande tankar. Först flaxade den våldsamt med vingarna och flög längs de sotiga väggarna, varpå den slog sig tillrätta på golvet mitt i rummet. Jag hade legat i min säng och grubblat med händerna avslappnat vilande bakom huvudet när fågeln flög in, men nu satte jag mig raskt - men så försiktigt att jag inte skrämde den - upp för att kunna inspektera den. Genast började den vandra omkring med små stroppiga steg och såg sig omkring med ryckiga huvudrörelser i ett försök att registrera området och förstå var den hade hamnat.
De små hackiga, spasmiska rörelserna duvan utförde när den vilset såg sig omkring i min trånga cell föreföll mig smått komiska. Plötsligt kunde den stanna upp och hålla sig helt och hållet blixtstilla, med en statys precision och utan att röra sig en hårsmån, för att efter några sekunder återgå till sitt löjliga men underhållande spatseringsmanér.
Jag föreställde mig roat hur den lilla fågeln utomhus förmodligen planlöst drivit omkring tillsammans med solen och den svalkande höstbrisen, för att sedan plötsligt berövas sin bekymmerslösa vardag av att, genom tillfällig nyfikenhet, lockas in i min ”ack så anspråkslösa” fängelselokal. Jag tillät mig att småskratta förnöjsamt. Duvan, å andra sidan, föreföll inte särskilt road av situationen, där den stressat vandrade omkring på helspänn och då och då viftade med sina vingar. Var den överhuvudtaget medveten om var den hade hamnat? I den lilla fågelns bröst pickade nu med största sannolikhet ett nervöst och oroligt hjärta i mycket snabb takt. Jag skrattade igen, trots att min röst var torr och sträv.
Man talar om fåglar som oberoende varelser, och det finns ju till och med ett talesätt som säger om den fria att hon är ”fri som en fågel”. Men det är bara människan som förvandlat fågeln till detta upphöjda frihetens ideal, själv har fjäderfäet ingen aning om det. För inte vet väl duvan som trippar på mitt fängelsegolv om det, inte har väl denna räddhågsna och vilsna varelse någon som helst aning om sin förevarande så kallade frihet? Duvan är inget annat än en symbol, ännu ett föremål för ett av människans gemena begrepp. Vad vore väl duvan utan sin människa?
Jag kände en plötslig avsmak mot denna simpla organism som så lumpet hade gjort intrång i min dag och mitt vardagliga liv. Varför har den vingar? Visst har den möjlighet att flyga, men den njuter inte av det, den använder denna av försynen skänkta gåva enbart som ett fortskaffningsmedel när det är absolut nödvändigt. Nej, ge mig ett par vingar i stället, och ni ska se att jag i alla fall förstår att, så att säga, förvalta min frihet.
Duvan hade stannat upp, som om den känt sig träffad av mina tankar. Den hade förflyttat sig ett av hörnen i cellen och stod nu avvaktande på en hög med smuts och damm. Tveksamt såg den mig i ögonen och lade huvudet lite eftertänksamt på sned, oförmögen att visa medlidande för andra än sig själv. Den öppnade munnen och ett vagt pipande undkom fågeln, något som förargade mig. Med sin överlägsna attityd hade den rapat sin högfärdiga nonchalans rakt i ansiktet på mig.
– Otacksamma jävel, morrade jag och kastade mig mot duvan för att krossa den med en kraftig spark. Fågeln tjöt till och undkom med lätthet mitt raseriutbrott genom att kvickt flyga upp från marken. Uppskrämt började den cirkulera omkring längs väggarna medan jag snurrade runt på stället och svor åt den. I flera sekunder hängav sig fågeln åt sitt flaxande, men slutligen slog den sig återigen ner i samma hörn som den flugit upp från. Jag plockade ytterst försiktigt åt mig en bok som låg på sänggaveln som vapen och ansträngde mig för att inte skrämma duvan. Under hela proceduren och under en, som det föreföll, lång stund efteråt såg vi varandra i ögonen. Det var omöjligt att försöka läsa någonting överhuvudtaget ur duvans tomma och intetsägande ansikte, men jag undrade om den anade sin nära förestående död. Visste den följden av sitt oförlåtliga försummande av friheten?
I samma ögonblick som fågeln bredde ut sina vingar och förberedde sig för flykt kastade jag boken mot den. Att jag hade siktat lite snett hade ingen betydelse; jag träffade den i luften. Den pep till och föll handlöst till marken, men den var ännu inte död, utan började tjutandes vrida och vända sig av krämpor. Jag lyfte min högerfot ovanför den och stampade fågeln till döds. Jag tittade ner och fann att huvudet krossats och att halsen så gott som avlägsnats från resten av kroppen. Ögonen var däremot fortfarande öppna, och de stirrade likgiltigt rakt ut i luften. Genom den trånga fönstergluggen fågeln flugit in letade sig nu eftermiddagens solstrålar in och landade på duvans vita rygg som nu fått en rödare nyans av blodet. Damm och andra smutspartiklar avtecknade sig i luften ovanför den döde och det dova ljuset gav fågelns kropp en mättat lyster.
Länge stod jag och betraktade duvan och undrade vad jag skulle göra av den döda kroppen. Jag kände mig äcklad av tanken att behöva ta i den, och beslöt därför att överlåta det arbetet åt någon av fångvaktarna. Själv gick jag återigen och lade mig i sängen, egendomligt utmattad.
En känsla av upprymdhet hade inte undgått mig vid mordögonblicket, men den känslan hade nu sedan länge vissnat och dött. Jag påminde mig att begäret var en starkare kraft än tillfredsställelsen. Det fanns ingen verklig tillfredsställelse, det hade jag fått erfara, och det var på grund av det omåttliga begäret jag befann mig där jag befann mig. Jag önskade bara att den insikten hade nått mig lite tidigare.
Solen hade nu vandrat länge i min cell, och den började irritera mig. På himlen kunde denna väldiga ljusklot framstå som både glänsande och god, men så snart dess långa armar klättrat in genom min trånga fängelseglugg blev de förvandlade till något smutsigt. Denna omvandling handlade förresten inte bara om solen utan om allt det vackra i naturen. Så många sommardagar som jag känt en stark önskan att slita loss nävar med gräs från gårdsplanen och ta med dem ner till min håla, men i sista stund hindrad av vetskapen att stråna bara skulle omvandlade till en ruttnande höstack. Jag var dömd att betrakta naturens mirakel från insidan av min cell, men jag antog att naturen är till för att betraktas och inte upplevas. Så snart man upplever den blir man en fågel och tar tillvaron för givet. Det är lustigt hur man eftersträvar vingar, för att så snart man tilldelas dem släpa dem i marken.

Skriven av: Mattias Lundmark