I min egen lilla värld

Olivia var snart 15 år, hon var populär och vacker med sitt brunröda hår och sina blågröna ögon. Hon hade gått samma väg samma tid till skolan i flera år nu det viste han, han hade sett henne iakttagit henne varje dag en sådan lång tid, och väntat.
Han sitter på stenen en bit in i skogen och väntar på henne. Träden hängde över stigen liksom ett tak eller en koja. Dimma kröp fram längs marken och skymde honom. Där kom hon, i tid som vanligt, prominerade längs stigen i rask takt. – Han ville inte, men han måste, en röst inne i hans huvud tvingade honom, han kunde inte säga nej.- Det liksom skimrade om henne, drog honom närmare, skrek på honom att komma. Han följde henne med blicken tills hon gått förbi honom sedan reste han sig, smög sig fram bakom henne.
Olivia hörde ett prassel bakom sig men brydde sig inte, det kunde ju bara varit en fågel eller något annat djur. Hon hörde någon andas bakom sig, men det var försent.
Han höll henne hårt emot sig men ena handen över hennes mun, han knuffade in henne in i bagageutrymet på hans bil med en hård knuff. – jag kan inte göra det här, varför gör jag det här?-. han hade inte kunnat sluta tänka på henne, han kunde inte sova inte äta utan att tänka på henne, hennes vackra hy och hår och hennes underbara leende. Han ville inte göra det här mot henne men något tvingar honom. Han satte sig i bilen och började köra, bort, bort från staden och in i skogen till ett gammalt tegelhus med en kuslig stämning.
Han drog in henne i hallen och släppte hennes arm som om han hade bränt sig. Hon drog sig tillbacka mot väggen i ett försök att komma undan. Han stod och stirrade på henne med en tom blick och hon såg sin chans. Hon ställde sig försiktigt upp i sakta rörelser och sprang mot dörren och han knapp öppna dörren innan han höll hårt om hennes armar och släppte henne samtidigt han drog henne bakåt, Olivia tappade balansen och föll och slog i huvudet. Han tog om igen tag i hennes arm och den här gången drog han ner henne i källaren och lämnade henne där.
Olivia satt mitt på cementgolvet nere i källaren och grät utan kontroll över sina känslor. Det var blod överallt men det var inte hennes, naglar på väggarna i ett försök att komma upp till det enda fönster som fanns i källaren, det var helt tomt och man inte räknade med den extremt tunna madrass som låg på golvet. Det var spindelnätt överallt och hur många spindlar som helst och det luktade illa, nästan som avlopp, det fanns också små ovala svart grejer överallt på golvet som var lite mjuka.
Han går sakta ner för trappan som leder ner till källaren. Han hör hur hon gråter och han hånler, som om han var nöjd med det han gjort, men det var han inte – Å gud hon gråter, vad ska jag göra, det här var inte vad jag ville, jag ville bara ha henne-. Det skimrade fortfarande om henne, han ville ha henne och ljuset fick honom att gå och ta henne.
Hon stretade emot, hon skrek och slogs men det fanns inget hon kunde göra för att hindra det som hände. Han var starkare och där med större en hon och när han låste fars hennes armar över huvudet på henne hade hon inte en chans.
Han släppte hennes händer och reste sig upp, han var nöjd med sig själv, samtidigt som hon inte kunde sluta gråta. Det här var långt ifrån vad hon hade velat. Hon tog mod till sig och sa det ända hon kunde tänka på: - snälla, låt mig gå, du vill inte göra det här. Viskade hon medan hon torkade tårarna och försökte nå sina byxor. Han slog till henne med ett rent slag rakt på käften. Hon nästan flög bakåt av smällen men också av förvåning. Smärtan spred sig i ansiktet och kinden hennes blev röd och svullen, smärtan var fruktansvärd och det kändes som om huvudet skulle explodera. Han slår henne gång på gång han tillochmed sparkade henne där hon låg på det hårda kalla cementgolvet och tog emot slagen.
Han älskade det, höra hur hon skrek på hjälp nere i källaren, känna hennes fruktan då han gick ner dit. En det av han skrek på honom försökte tvinga honom att skada henne, men en annan del ville att hon skulle älska honom lika mycket han älskade henne. Hon hade inte mycket kvar nu, det viste han men han viste inte om han skulle släppa henne eller döda henne. Det var något som han inte viste säkert, än.
Hon satt på golvet nere i källaren och grät. För första gången önskade hon att hon satt på en hård stol på skolan med alla sina kompisar och bara ha tråkigt, tillochmed det skulle vara roligare än det här. Hon hade blivit kidnappad, våldtagen och slagen och hon skulle göra vad som helst för att få komma hem.
Tillslut gick han ner dit. Hon sov, omedveten om vad som skulle hända. Han höll ett band i vänstra handen. Han tog tak i hennes ena hand med ett hårt grepp så hon vaknade ur sömnen. Han band med en van hand ihop hennes handleder med bandet. Hon var fast kunde inte röra sig. Han lyfte smidigt upp henne på axeln och gick upp för trappen och ut ur huset. Han gick snabbt ut i skogen och tillslut kom de fram till en djup grop. Han band lös henne och puttade ner henne i den minst 2 meter djupa gropen.
Han stannade kvar för att få höra hennes röst en sista gång innan hon skulle vara borta föralltid. Han uppfatade en svag duns och kort efter ett skrik.
Olivia landade på botten av det som verkade vara en brunn utan fästen. Olivia tittade sig omkring efter något hon kan använda som hjälp men hon såg inget så hon satte sig ner. Det var något hårt under henne, hon ställde sig upp och såg en hel hög med ruttnande kroppar, alla såg ut att vara tjejer i hennes ålder. Hon fick panik och skrek allt vad hon kunde.
Han tog fram en revolver ur bakfickan, som han laddade med en kula. Han siktade. PANG. Ett skot behövdes, ett skot för att ta någons liv. Hon hade slutat skrika, nu var det bara tyst. – jag gjorde det, varför? Hur kan det vara så lätt att ta någons liv, men hon slipper i alla fall gå samma väg varje dag nu-. Han började sakta gå tillbacka till huset.
Parfymen kom och gick lika snabbt där hon gick förbi honom där han satt på stenen och såg efter henne där hon gick.
Han fortsatte titta på henne varje dag. Han tog henne aldrig men han ville.

Skriven av: dani98d