I mina drömmar

Jag känner av din närhet, det känns när du tar på mig och jag kan känna luften från dina lungor när den träffar min nakna hud. Jag känner allt det där, men jag kan inte se dig, jag hör dig inte, mina ord når inte fram till dig och det är omöjligt för mig att ta på dig. Jag försöker se dig, jag lyssnar men hör dig inte och hur mycket jag än vill kan jag inte ta på dig. Du tar på mig, jag vet att det är du som tar på mig. Jag känner din energi, jag känner att det är du som sitter vid min sida varje dag.

När jag är vaken kan jag inte se, jag kan inte höra dina ord, mina ord finns inte och jag kan inte röra mig. Men i mina drömmar är jag precis som du, jag kan se ditt vackra ansikte, jag hör din ljuvliga röst, jag kan smeka ditt hår och ta på din hud. Jag kan säga alla ord jag annars inte får fram, du kan se mig i ögonen och se att jag ser dig. Jag lever för mina drömmar men vill inte missa en sekund av den tid du finns vid mig. Jag vet aldrig om du är där när jag vaknar, du kan vara borta utan att jag får veta någonting.

Det känns fel att du är hos mig ibland, du kanske borde gå vidare. Du kanske har gått vidare, du kanske lever med någon annan. Du kanske har hittat en ny far åt våra barn, en far som finns där för dem. Jag blir arg när jag tänker den tanken, jag borde inte vara så egoistisk, jag borde tänka på våra barn, jag borde tänka på deras bästa. Det värsta är ovissheten, att inte veta vad som sker och inte veta hur allt är.

Jag har tappat all tidsuppfattning, jag vet inte vad det är för datum eller år, jag har ingen aning om det är morgon eller kväll. Ibland förstår jag att det är morgon, men det kan lika gärna vara kväll, jag får aldrig veta. Jag tror att jag sover mer än vad jag brukar göra, men det vet jag inte. Det enda jag vet är att du är här på dagen, för du jobbar antagligen natt fortfarande.

I mina drömmar är jag fortfarande din hjälte och du min prinsessa. Jag drömmer bara om dig, det finns ingenting annat jag drömmer. Du är lika vacker som du alltid varit, det är precis som det var förr. Vi lever som de lyckliga människor vi var, jag ser på dig och du ser på mig. I mina drömmar ser jag vår tid tillsammans, jag ser våra barn födas och jag ser när våra barn blir till, jag ser våra lyckliga stunder och jag ser det som skulle ha varit vår framtid.

Det är antagligen ingen som förstår hur jag är nu, jag tror inte ens att du vet hur det är. Jag funderar varje dag på hur många det är som har det som jag, det är tankar jag aldrig får svar på. De enda tankar jag kan få svar på är de jag svarar på själv, jag kan inte be om hjälp. Jag kan ingenting och det är ingen som förstår.

Varje gång jag vaknar, börjar jag gråta utan att det syns. När jag vaknar tror jag att allt är som vanligt, jag tror att du och jag har det som var verklighet. Varje gång jag vaknar får jag smälta att det är ett helvete jag lever i. Allt det här äter upp mig från insidan.

Jag vill inte leva, jag har alltid sagt att jag aldrig vill dö men nu vill jag verkligen inte leva så här längre. Jag har så mycket frustration i min kropp, hade jag haft min röst i en minut hade den minuten varit ett långt och högt skrik, ett skrik så högt att det skulle göra ont i mina öron som ingenting kan höra. Jag vill dö och möta dig i himmelriket, där är vi den vi vill vara och borde vara.

Jag är förlamad, blind, döv och stum men för det är jag inte dum eller tanklös.

Författare:

Publicerat

Dela: