I oljedimmans våld

Vi hade lastat Fordbilar i London. Den gamla bananjagaren fick väl inte plats med så många bilar men rederiet ansåg väl att det var bättre än att gå tomme över atlanten. Lossning skulle ske i Halifax. För oss grabbar var det ju bara en besvärlig omväg till Puerto Barrios eller Sancta Martha eller någon annan av de av oss så välkända bananmetropolerna. Nåväl, det bar i väg. De första dygnen var det skapligt väder och allt var frid och fröjd. Den tiocylindriga götaverkarn liksom allt annat därnere i hålet, skötte sig bra. Men säg den frid som varar. Plötsligt brakade det loss. På sitt allra vresigaste humör gick nordatlanten till anfall. Den lilla tretusentonnaren rullade och kämpade i sjöarna och när jag törnade till på hundvakten hade ovädret ökat till full storm. Allting var surrat och sjöklart men jag gav ändå order till motormannen att han skulle kolla noggrant påp toppen. Själv kasade jag runt på mellangreatingarna och kontrollerade att allt var okej. Jag kollade noga och kände på surrningar och stämplingar. Allt verkade vara bra och ordentligt fastgjort. Men, jag skulle snart få erfara något annat. Med kraftiga tag i lejdarna tog jag mig ner till pulpeten. Motormannen var därnere och rapporterade att allt var ok på toppen. – Jag tar en titt i tunneln sa han och för-
svann akterut i kyrkan. Själv drog jag fram pallen och slog mig ner vid pulpeten. Därnere på manöverdurken var båtens rörelser inte så våldsamma men jag fick ändå hålla fast mig för att inta fara fram och tillbaka mellan pulpeten och manöverratten. Oljudet från huvudmotorn var här nere inte så påtagligt men i stället hade jag två stycken smattrande Skandia hjälpkärror ungefär fyra meter ifrån mig. Efter en tid i ett maskinrum får man ett tränat öra och man lär sig känna igen de olika ljuden. Det är ju vanligt att man ser cheifen komma in på toppgreatingen och ” lyssna ” av. Nu hade ytterligare ett ljud tillkommit utöver alla de gamla vanliga. Cheifen hade varit nere på åtta- tolv vakten och dragit ner några hack. Det var nog riktigt tänkte jag när jag såg varvräknarens vansinniga rörelser. Trots att centrifugalregulatorn till bränslepumparna försökte hålla igen den värsta rusningen tjöt det ganska rejält. Det är ett mycket irriterande ljud som tillsammans med allt det vanliga bullret skapar en symfoni av oljud som är mycket jobbig.

Plötsligt som jag sitter där på pallen och håller mig fast i pulpeten för att parera en väldig överhalning, händer det. Ja, vad som händer vet jag inte då men helvetets portar öppnar sig och allt därnere i maskinrummet är plötsligt ett inferno av ljud och dån. Jag tappade taget om pulpeten och for över durken rakt in i manöverplatsen. Det blixtrar, dånar och smattrar.

Jag ser eldsken och allt känns dimmigt och kladdigt. Vad fan är detta tänker jag, när jag med hjälp av ena handen i manöverratten segar mig upp från durken. Så fort jag kommit på benen kan jag genom den hemska kladdigheten ana att det är något med den ena hjälpkärran.

Två hjälpmotorer är i drift och från den ena smäller det och smattrar och eldslågor far omkring. Jag kan inte se vad som hänt. Jag kan överhuvudtaget knappast se någonting. Det där varma och klibbiga rinner ner i ögonen på mig och allt runtomkring är dån, smatter och eldslågor.

Jag måste få stopp på kärran tänker jag och så snabbt det går tar jag mig upp till eltavlan. Nervöst och stressat drar jag ner belastningen på den eldsprutande hjälpkärran och justerar över den på den andra. När all belastning ligger på den ensamma motorn och den ser ut att klara det slår jag ifrån den stora brytaren.

Sedan trevar jag mig ner från lejdaren. Den hemska kladdigheten rinner i ögonen på mig och jag är halvblind, rädd och förbannad. I hjälpmotorrummet är det ett inferno. Jag kan inte lokalisera den eldsprutande kärran i all rök, avgaser, eld och den förbannade klibbigheten.

Jag räknar, ettan tvåan, ja den är det. Jag får tag i stoppspaken, drar till- och blackout! Ljuset slocknar. Pumparna stannar och mitt hårt ansträngda hjärta får sig ytterligare en smäll. Paniken lurar, men med en kraftansträngning tar jag mig fram till manövern ch stoppar huvudmotorn. Det blir fruktansvärt tyst. En sekund senare hör jag röster, Det är cheifen och försten som kommer nerrusande med sina ficklampor. – Va fan håller du på med ? skriker försten. Jag pekade genom dimmorna och klibbigheten på hjälpmotorrummet. Snabbt fick vi igång en annan hjälpmotor och jag sprang snubblande upp till eltavlan för andra gången denna helvetesnatten. Fasade in kärran, drog upp brytarn och ljus varde i maskinrummet. Sedan gick det fort. Snabbt fick vi igång pumparna och startade upp huvudmotorn. Den eldsprutande
motorn hade försten stoppat när jag var uppe vid eltavlan.

Pustande stod vi alla tre och höll oss fast i pulpeten. ” Sjöberg ” slängde och regulatorn tjöt. Hur fan ser du ut gosse ? Cheifen tittade stort på mig. Hans fråga var befogad. Jag var silverfärgad från topp till tå. - Vad hände egntligen ? fortsatte han. – Vad som hände,svarade jag argt och på defensiven. Ge mig en stund så att jag får lugna ner mig, så skall ni få reda på vad som hände. Jag skall skriva en rapport i kladden. Muttrande tog de sig upp för de kladdiga lejdarna och försvann ut ur maskinrummet. Jag vaskade av mig det värsta och skickade upp motormannen efter kaffe. Motormannen ja, jag tittade på honom. Han var också silverfärgad.
Han hade varit med hela tiden men jag hade varit så upptagen och stressad så att jag nästan glömt av honom.

Jag tog fram kladden och skrev: ” Klockan 03.00 lossnade vid en väldig överhalning tre stycken femliters färgpottar från sin surrning på mellangreatingen. Färpottarna som innehöll silverfärg föll rakt ner på 2: ans hjälpmotors indikatorkranar. Flera av dessa öppnade sig och och det gjorde helvetets portar också. Eld kom ut och blandade sig med avgaserna. Silverfärgen i färgburkarna kastades ut och bildade en vit kladdig dimma som tillsammans med avgaserna och eldslågorna från de öppna indikatorkranarna gjorde det omöjligt att se någonting. 2: ans kärra fasades ut och lasten lades över på den andra igångvarande hjälpmotorn. I hettan och dimman i hjälpmotorrummet där sikten var så gott som noll stoppade fel hjälpmotor med blackout som följd. Med cheifen och förste maskinistens hjälp återställdes full drift. Stopptiden räknar jag till mellan tre och fyra minuter.

Darrande i händerna slog jag igen maskinkladden samtidigt som motormannen kom ner med en kanna kaffe. Strax efteråt blev jag avlöst av en sur 1: maskinist. Ja, det var en vakt som jag inte glömmer i första taget. Några dygn senare kom vi fram till Halifax. Det var inte många som orkade gå i land. De flesta av oss var helt uttröttade och det var väl endast de yngsta och vildaste som tog sig iland till första shappet. Sancta Martha blev vi också blåsta på. Det blev att kasa iväg ända ner till BA för att lasta äpplen. Där blev det några vilda dygn på ” Viente cinco de mayo.” Båten gick vidare till Göteborg men jag blev kvar och opererades för blindtarmsinflamation. Det gick bra och jag bodde sedan på ett fint hotel på ” Corientes.” Det blev en härlig månad i den stora staden men en dag kom besked att jag skulle mönstra en annan båt för hemresa.

Det var en gammal dansk ladugård med ammoniakfrysar. Som tur var behövde skepparen någon att snacka med däruppe på ”Monkeyisland” så jag slapp att törna till. Efter ett kort besök i Montevideo satte vi kurs mot Las Palmas för bunkring. Sedan drog vi oss norröver och i Kiel lämnade jag skutan och åkte hem…

Skriven av: Boris Söderberg