Publicerat
Kategori: Novell

I ram av dörr och karm

Hon står där i hallen och drar barnvagnen fram och tillbaka över hallgolvet. Det är en ny bekantskap hon håller på att göra, en ny försiktig och trevande bekantskap. ”Han tycker om rörelse och frisk luft” hade hans mamma sagt innan hon gick och slängde igen ytterdörren.

Därför står hon nu där och drar barnvagnen över den träpinne som hans mor så kärleksfullt lagt på golvet och som fungerar som en rörelseguppare i naturtrogen tappning. Det stora fönstret till vänster om henne är öppet. En doft av väta tränger sig på medan regnet smattrar ihärdigt mot rutan. Hon har valt att stå där i hallen istället för att gå ut i det vinande regnet. Av hänsyn till barnet men kanske också av hänsyn till sig själv.

”Jag önskar att du får ett liv där du kan förvänta dig att klara av de utmaningar du ställs inför men inte tvekar inför att söka hjälp om det behövs” säger hon sedan med mjuk och viskande stämma. Det är ändå något visst med rösten hos dem som pratar med små barn tänker jag. Babyspråk i kombination med vuxenspråksrappakalja i trygghetsskapande syfte och måhända också i utfyllnadssyfte.

Hjälp tänker jag. Det är väl det svåraste som finns att be om. För det första för att man ofta inte känner eller ens vet vad man behöver hjälp med och för det andra finns det en stolthet som begränsar sannolikheten att man verkligen ber någon om hjälp. När gav du din kära en blomma sist läser man titt som tätt i annonser i tidningarna men man läser sällan när bad du din kära om hjälp senast. Visst, visst ber jag henne om hjälp med saker men ber jag henne om hjälp med saker jag verkligen behöver? Jag kasar ned på golvet, lutar ryggen mot väggen och sträcker ut benen framför mig. Långa, lagom omfångsrika ben som avslutas med ett par 45:or i lodrät riktning. I plugget blev jag ofta kallad för vinkelhake, ett skällsord då men en välkommen komplimang idag. Den i min aktningsvärda ålder så vanligt förekommande kulmagen har lyckligtvis ännu ej fått fäste på min åtminstone stundtals åtråvärda lekamen.

”Jag ser att de älskar dig. Det ser jag på deras sätt att hålla i dig” säger hon. Hon fortsätter att dra vagnen över träpinnen fram och tillbaka. När hjulparen rullar över pinnen guppar hela vagnen till som en mindre jordbävning i milda mått mätt. ”Du har tur du som kommit till en så kärleksfull och synnerligen fruktbar växtbädd du” säger hon. Ett ironiskt tonfall slår igenom, skarpt och obarmhärtig. Regnet smattrar ihärdig där ute.

Jag sitter på behörigt avstånd, i skydd av den dörr som leder ut mot hallen. Hon har nog av omsorg puttat igen den lite men den är långt ifrån stängd så jag ser dem i ett fixt perspektiv i ram av dörr och karm. En hög vitgrå spegeldörr vars tidigare flagnade yta jag under dagen skrapat bort i tålmodig strävan. En dörr i beredskap att målas om.

Hon rör sig inte mycket, lite stel står hon där, mekaniskt dragande den mörkblå liggvagnen fram och tillbaka. Då och då hörs det lite jämrande knyst från vagnen och i takt med att det ljudet tilltar så tilltar också hennes viskande stämma i intensitet. Egentligen gick jag hit för att fråga henne om hon behöver hjälp men nu sitter jag bara här och stirrar. Trött och orkeslös, öronen susar och synfältet flimrar.

”Om det fanns ett sätt att skydda dig från sorg så skulle jag inte göra det. Om det fanns ett sätt att skydda dig från svek så skulle jag vilja det. Om det finns ett sätt att tända ditt hopp så kommer jag alltid att försöka” nynnar hon.

Det finns ingen sorg i världen som inte är en potentiell fiende tänker jag. Sorgen i sig är ju förstås sällan lika farlig som sorgen och oron för att möta sorg och oro. Sedan barnet kom in i mitt liv har dagar och timmar reducerats till fragmentariska minnen. Tillvaron har krackelerat men också blivit meningsbärande.

”Jag ser att de älskar dig. Det ser jag på deras sätt att tala till dig” hennes röst är sorgsen och jag hör att hon snyftar. Det finns nog ett sätt att lösa det här tänker jag. Egentligen är det svårt att veta när vittringen mellan oss började. Det är väl ungefär som när man försöker se när första löven vissnar i träden. Först är de gröna och gröna och gröna men sedan står de där i all sin avkläddhet och man kan konstatera att man missat det igen. Men ett stort misstag vet jag att jag gjort, ett fundamentalt idiotpåhitt en natt för ett år sedan.

Ytterdörren åker upp i flygande fläng och en välbekant röst ansluter sig till det övriga ljudbruset av rullande barnvagnshjul och regnsmatter från rutan. Hon fortsätter ändå att rulla vagnen fram och tillbaka över trädpinnen. ”Sover han?” frågar vårt älskade lilla större barn henne där hon står. ”Ja det verkar så” svarar hon. När jag ser på dem så här på håll slås jag av deras uttrycksfulla samstämmighet. Det mörka hårsvallet, det breda axelpartiet och den kavata kroppshållningen. ”Vill du veta vad jag skall uppfinna?” frågar han henne.. ”Jaa…det vill jag jättegärna” svarar hon. ”Jag tänkte att eftersom inga vuxna tycker om att putsa fönster så kan man väl bygga vindrutetorkare till vanliga husfönster?”. Vår klipska lilla tioåring tänker jag. På näthinnan föreställer jag mig hans plirande ögon och finurliga skratt… det där pillimariska leendet som bara han kan ha när han just kommit på den mest behövda uppfinningen som människan ännu inte vet om att hon saknar. ”Jaa… det var ju en fantastisk idé” säger hon och jag ser hennes hand gestikulera i en klappande rörelse. ”Jag önskar att din lillebror precis som du kommer att vilja veta hur saker fungerar och känna sig glad över att hitta lösningar och hitta på uppfinningar för att förbättra” säger hon. ”Är det mat snart?” frågar han. ”Jag vet inte riktigt, du kan väl fråga din pappa?” säger hon. ”Äh… jag hinner inte, jag måste kolla till grodynglen först”. Jag hör ytterdörren öppnas och smällas igen. Spegeldörren svajar till i vinddraget. En varm känsla sprider sig i magtrakten. Där det finns lek finns det liv. Egentligen borde jag sagt till henne att hon inte behöver fortsätta dra vagnen fram och tillbaka nu när han somnat, det är ju trots allt varken hennes barn eller hennes ansvar men nu har jag blivit sittandes här. Jag hade lätt kunnat ropa åt henne men har inte kommit mig för. Nu slår det mig att essensen i att vara vuxen är väl att förmå sig anpassa egna behov till andra människors behov. Jag tar stöd med höger arm i golvet och reser mig upp. Tar några steg mot dörren och puttar upp den. Jag värnar om Er. Det kommer Ni märka på mitt sätt att vara nära Er tänker jag. ”Vill du ha hjälp?” frågar jag henne. ”Nej tack, låt mig vara ifred, ta din unge och flytta härifrån. Jag vet inte om jag klarar det här” svarar hon och plockar upp trädpinnen från golvet lägger pinnen längs väggen, vänder sig emot mig, möter min blick och vänder sedan bort sin.

Skriven av: Monica Enqvist

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren