I Regnet

Stine, nu
"En droppe mot asfalt"

Det regnar igen.
Allting börjar lukta då. Bladen, gruset, smutsen.
Det är nästan tomt, och staden är rätt vacker ändå. Stockholmspölarna tränger in i mina skor och mitt hår krusar sig.
Men det gör ingenting. Egentligen spelar det ingen roll alltihopa. Vad är det som spelar roll egentligen? Vad är livet mer än regnet som smattrar mot trottoaren?
Mer än en droppe mot asfalt?
Jag har ju gett upp nu. Trött på när allt skiter sig. Trött på Rasmus och hans beska hemligheter. Trots sms:et.
Men jag vet att jag gör rätt, jag ger upp som på film. Med reng+tårar på kinden, går på en trottoar i ett grått och blött Stockholm. Känner mig nästan stolt.
Känner mig slolt mitt i lukten av blöt asfalt och hundbajs, i blöta skor.
För Rasmus blir aldrig min.
Rasmus blir aldrig någons. Han är som regn som rinner bort och torkar.


En kort tid innan, hos Stine
"Försvinn"

Tänk dig ett ganska litet rum. Tänk dig en liten säng. Tänk dig att på sängen sitter en hopplös, tom liten människa. Människan heter Stine och håller i en liten mobil. Ett ännu mindre finger vilandes på en ännu minde knapp.
En ännu mindre text på knappen: DELETE
Tryck.
"KONTAKTEN RASMUS ÄR NU RADERAD"
En liten, liten tår spills.

Samma tid hos Rasmus
"Falsk"

Blockad. Självklart blockad. Stine var alltid online, nu är ikonen grå, röd, vad som helst men inte grön.
Men han är inte förvånad. Inte det minsta.
Han vet vilken skit han är. Men bara han vet, alla andra är blinda, förförda. Av En-i-gänget-Rasmus.
Falsk-Rasmus. Ingen vet hur feg han är. Han trasslar, snirklar sig och ålar sig och ljuger. Han är falsk falsk falsk.
Hatar sig själv. Varför är han alltid tvungen att förlora?
Han är feg, falsk, rädd och blockad av den enda personen i hans liv som han tror att han älskar.

Stine
"Klarar inte"

6 koppar Mocha Latte hemma hos Emma.
Ord som "han hatar dig inte", "det ordnar sig", "kom över honom" kommer inte in i huvudet, det gör för ont och är låst.
Rasmus finns inte längre. Det var lätt att bryta kontakten.
För det är ju så jävla onödigt alltihopa. Vi är inget mer än simpla människor i en stor värld.
Den där veckan på Ekvalla betyder inget längre. Då, då var det ljuset, glittret, meningen. En kort romans - men inte längre.
Stine kan inte vara med honom längre. Klarar det inte. För trassligt. Hon älskade honom, visst, men det funkade inte.
Man kan väl inte älska någon som man sprider rykten om, snackar bakom ryggen på och beskriver veckan på Ekvalla med fem ord inför "dom andra": Men vafan, inget hände ju. (Skratt)
Inget hände ju. Precis. Den vecka som för Stine betytt allt är nu precis som Rasmus sa.
Inget hände ju.

Rasmus
"fanfanfanfan"

1. Feg.
2. Falsk.
3. Ensam
4. Otillräcklig
5. Blockad

Önskar att Stine fattade allt. Kunde kika in i hans hjärna och inse.
Allt är Jens, Williams, Sophies och Louises fel! Grupptryck!
Dom tvingade honom! Eller hur?! (Ja??)
...Nejnejnej. Mest är allt hans fel. För han är feg, föddes feg, kommer dö feg. Han kommer du ensam, feg, falsk och försvunnen.
Men han önskar att han kunde säga förlåt till Stine. I efterhand. Men det är så stort att förlåta, han kommer aldrig våga, men Stine för fin för att lämna sviken av honom.
(Allra mest skulle han vilja spola tillbaks tiden och aldrig aldrig göra något dumt mot Stine)
Han måste göra något.

Stine
"SMS FRÅN OKÄNT NUMMER"

"hej stine. jag hoppas att du inte har glömt veckan. för mig är det det bästa som häntmig. hoppas du inte raderat den. jag gillar dig stine. mycket. mer vågar jag inte säga för jag är så feg. jag är feg och falsk och ensam. och kär. jag vet att jag aldrig kommer skicka det här smset, aldrig. jag kommer fega ur och stänga av mobilen och skämmas.
men jag vill ändå skriva det här. få ut det. FÖRLÅT.
FÖRLÅT FÖRLÅT. förlåt är ett ord, F, Ö, R, L, Å och T. men just i det här fallet är det hela min... jag vet inte vad, mitt hjärta, själ eller bara med mening i. jag vill säga förlåt för allt jag gjort efter ekvalla, ryktena, sakerna jag sakt och skrivit. jag hatar förmodligen mer mig själv än vad du hatar mig. jag kommer dö av det här. "rasmus falk, dog av sin egen feghet och skam". men jag vill inte dö blockad. snälla snälla fina stine, förlåt mig. r"

Rasmus
"bankahändernaihuvudetshitshitshit"

Svart för ögonen. Kudde i näsan. Ihopskryklade ögon, kniper hårt.
Helvete! Han skickade det! Hjärtat bultar.
Han. Skickade. Iväg. Sms:et.
Det är fegt, fegt, fegt, att förlåta via sms, men det fanns inget annat sätt. Hon skulle aldrig svara om han ringde, öppna dörren.
PANIK! Han skickade iväg förlåtsms:et!
Men något ändrar sig. Något känns fel. Det känns som...?
Något som plötsligt försvinner. Som om någon drog bort en mörk, blöt filt som legat över honom. Knäckte äggskalet.
Det drar lite i mungiporna. Han skickade faktiskt iväg sms:et. Även om det var fegt så gjorde han faktiskt det.
Det var inte så svårt.
Något som liknar stolthet gör så att han kan andas lite.


Stine, tillbaka i nuet
"Konsten att gå vidare, förlåta och ge upp med stolthet"

Så nu står jag här, med krusiga lockar och blöta skor.
Jag har gett upp (vem har inte stått i regnet och gett upp?), klarade inte av Rasmus. Sms:et var fint, Rasmus är något som liknar förlåten men det är ändå försent.
Jag har just bestämt sig, kan inte återvända nu.


Men jag ger upp med stolthet i själen. För tiden läker alla sår, likt regn som torkar på trottoaren.

----------

Skriven av: CamarineNoire