I skuggan av det ljusa(den var till en novelltävling)

I skuggan av det ljusa
Jag ser hennes ryggtavla, hennes långa mörka hår som hänger ner över den. Hon ser ut som en mörk skugga, hon ser ut som en mörk skugga av sitt gamla jag.
Hon var alltid så glad. Vi blev bästa vänner första dagen i skolan. Vi satt bredvid varandra då. Vi satt alltid och skickade lappar till varandra. Vi var på oberäkneliga föräldrasamtal. De försökte till och med dela på oss men det ända som hände var att vi satt och kastade lapparna över hela klassrummet.
När vi började på högstadiet så fick vi fler kompisar. Vi hade blivit ett litet gäng. Vi gled ifrån varandra mer och mer. Vi satt fortfarande alltid tillsammans men hon blev mer och mer avståndstagande. Hon såg fortfarande lika glad ut, men ibland när hon trodde att ingen tittade så såg hon olycklig ut.
Att hon skolkade ibland tyckte vi var normalt, vi skippade också de tråkigaste lektionerna ibland. Det gick rykten om att hon hade en kille inne i stan men jag tänkte bara att om hon inte vill säga så behöver hon inte. Ryktena gick alltid om henne. Jag var feg, vågade inte fråga vad som var sant eller inte, jag visste ju att de var falska.
Jag frågade henne aldrig vad blåmärkena betydde. Jag lät henne hålla det för sig själv, hon skulle ändå berätta när hon fick lust, så hade hon alltid gjort. Jag tror att jag ändå visste hela tiden men ville inte låtsas om det. Det var för jobbigt att tänka på. Det är klart att inget sådant kunde hända henne! Min allra bästa vän, något sådant kunde inte hända min allra bästa vän.
Hon hade inte varit på någon lektion på hela dagen. Ingen var särskilt intresserad av att räkna utan såg istället ut mot de gråa höghusen. Jag satt och tittade ut då en liten grå skugga kom ut på ett av taken. Jag fick panik, ställde mig rakt upp i bänken och skrek.
”Nej du får inte!”
Alla vände sig mot mig, jag brydde mig inte. Det ända jag brydde mig om var att komma ut så fort som möjligt. Det var mitt fel allt var mitt fel. Jag borde ha förstått.
Jag rusade ut, hjärtat pumpade snabbare och snabbare. Aldrig någonsin har jag längtat så efter att komma ut från skolan. Förbi en gubbe med en hund, fram till höghusen. Jag tittade uppåt, rakt upp mot himlen. Jag såg ett par skor som hängde ner för kanten. Hjärtat fortsatte att pumpa, De senaste månaderna flög förbi i mina tankar. Jag såg alla tecken på en gång. Det kändes som om huvudet skulle sprängas. Uppför fler trappor, hjärtat pumpade vidare. Äntligen ute på taket.
”Gör det inte” flämtade jag fram, hjärtat fortsatte att pumpa. ”Du får inte, hur skulle jag klara mig då?”
”Du har andra, fina kompisar. Du vill inte vara kompis med mig, du vet vad jag har gjort. Du vet det, eller hur?”
Hennes sluddrande tydde på att hon hade druckit. Ögonen såg sömnlösa ut, nästan mordiska.
”Förlåt för att jag inte har sett, men om du gör det så gör jag samma sak”
”Det får du inte. Du skulle ändå aldrig våga”
”Jo det skulle jag, men jag skulle inte vilja det” Jag tvingade mig själv att inte gråta. ”Snälla gör det inte” Jag sträckte ut handen.
Hon funderade ett tag, sen tog hon den. Jag kramade hennes hand innan jag drog upp henne från marken.
”Tack” sa jag.
”Tack” sa hon.
Sen sa ingen något mer. Det behövdes inte.

Skriven av: Alice Stenström