Publicerat
Kategori: Novell

I skuggan hans kanske


Hon springer ifrån honom vid myrorna, han ropar efter henne i snödiset.
Det är kallt,det är vinter och snö, igen.

Hon rundar hörnet vid folktandvården in till parkeringen och för ett ögonblick tror hon att hon skall fortsätta rakt in i den gamla funkisbyggnadens crémefärgade vägg.
Men snödrivan framför hindrar henne från att göra så. Hjärtat bultar vanvettigt snabbt av ansträngningen av att färdas ifrån honom, från allt.

Den värker som en elak tandvärk, vägrar låta sig tystas utan skriker högt i hennes huvud som ett otröstat spädbarn. Hon snyftar till och skriker högt.

En flod av blod och tårar från hjärtat som är ett mäktigt rosenrött monster, ett rödskimrande havsodjur som slukar allt mindre än det självt.
Hon låter sig själv snubbla och falla över snödrivan, urholkad,hon rullar över på rygg och ser upp mot himlen som är gul och bottenlös.

Så många önskningar som aldrig kommer att infrias, så små önskningar som besitter så mycket makt.
En enda mening hon aldrig kommer att få höra honom säga igen, några få ord som som håller så mycket av hennes hopp, hennes jag i sin hand.
En hand som vägrar som vägrar öppna sig. När den väl gör det vill den bara hjälpa henne upp ur snödrivan,från en kyla till en annan.

Han har stått där ett tag,håller fram handen. Sänker den till slut.
Det är tyst ute, förutom några som passerar förbi väggen av trä mot en trottoar på andra sidan.
Sedan ställer han den mest idiotiska frågan i hela världen, vilket nästan får henne att börja skratta istället för att för att snyfta lågt.
Hon kväver den impulsen snabbt.

Det bränner i hennes luftrör av allt springande, viljan att svara når hennes tunga men hjärtat slukar också den impulsen, en liten suck undgår henne.
Nu hör hon sin röst., avbruten av hulkningar.

'-Jag vill bara att du skall…du skall..'

Hon klarar det inte,Monstret är på väg att vinna igen, ett blodigt flin därinne.
Han hukar sig ned och försöker stryka henne över håret men det känns som en alltför smärtsam påminnelse så hon drar slött undan huvudet.
Hon är fortfarande full. Han med.
Han snubblar till, blir sittande.

Tystnaden lägger sig igen. Snön har börjat falla igen i stora lappvantar från den mjukt gula himlen.
Alla ljud är mjuka,varsamma och sympatiska.
Vad skall jag göra frågar han utan att se på henne.
Han kan se halssmycket han gav henne för några månader sedan, det blänker och rasslar när hon rör sig .
Hennes ögon blänker också, vackert gråa, höga kindben. Fint rött hår. Lugg.
Men han kan inte, kan inte.
Inte som hon vill.
Hon ser bort, inte mot honom. Snyftar, tystnar. Andas.
Bröstkorgen höjer sig i ett utdraget mjukt suckande.
Han vill se henne le. Vill rädda henne undan det han lämnat henne åt, kylan.
För en sekund ångrar han allt men i nästa vet han att han inte kan ta tillbaka sitt beslut. Omöjligt.
En känsla av att han börjar tro att hon kommer att acceptera hans beslut gör honom ostadig och osäker. Lite rädd.
En dörr har öppnats och går inte att stänga igen. Vem skall springa ut först?

-Hör du..

Han tystnar, tar sats igen.

-Det är kallt som fan här.

Hon ser inte på honom. Hennes hår ser ut att ha frusit i topparna, nästan frusit fast i snödrivan.

-Du kan inte ligga här, kom så går vi nu.

-Jag …jag kan följa dig hem om du vill.

Hon rör sig plötligt uppåt på ett ögonblick, nästan smygande.

Hennes ansikte skiftar i uttryck som ett kalejdoskop med mörka färgskiftningar.
Det är mycket mörkt där hon sitter, han kan bara urskilja hennes anletsdrag i skuggorna, när hon lutar sig bakåt med en mjuk duns.

Hon sträcker långsamt ut handen och han tänker resa sig upp men hejdar sig när hennes pekfinger sträcks ut i riktning mot en gatlykta ett tiotal meter bakom honom.

-Jag vill j-jag vill , jag vill att du går.

-Men.

-Gå!

Hennes Monster får vingar. Fläktar dem på ett bergskrön någonstans därinne i henne.

-Okej, okej, som du vill.

Han reser sig upp,tar sin ryggsäck och sätter den på sig.
Sakta och tvekande går han iväg från henne, varje steg värker i hennes hjärta.
Hon kippar efter andan.
Stegen blir säkare,mera beslutsamma sedan han kommit ut ur skuggorna vid snödrivan där hon sitter och fryser.

Han lämnar henne där i skuggan av hans kanske.
Han står kvar i skenet av gatlyktan några meter bort, kanske vänder han sig om.
Hon vet inte om hon vill det,snöflingorna retfullt vita i hans vackra, tjocka blonda hår.

Gråa ögon som ser mot honom från skuggorna,figuren under under gatlyktans ljus.
Figuren ser nedåt mot marken, beslutar.

Kan han inte komma och bära bort henne?

Han vänder sig om och går iväg , hon snyftar till. Borta.
Bara snön som faller mjukt mot marken. Det är verkligen kallt.
Hon reser sig upp och raglar litet,ser på hans fotspår som äts upp av snöflingorna med lätta ljud.

Snön tar honom från mig.
Hon kysser sina fingrar och lägger dem på ett av avtrycken, börjar vingla hemåt.

Tomma gator

inga människor

bara snön som lägger sin vita klädnad över hustaken, över väggar, trottoarer, vägar, bilar, över hennes hår, hennes kinder och över hans fotspår.

Över dem båda.

Skriven av: M. Johnstone

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren