I skymningen

I skymningen

En man sitter ensam i sin vindsvåning, lutar sig mot sitt skrivbord och drömmer sig bort sig skymningen, i sina drömmar svävar han fram över sedan länge glömda och försvunna platser, under sig ser han öknen Nala med sina övergivna städer.
Av de en gång så mäktiga städerna Yeh och Kahlad återstår nu inget annat än ruiner och endast den torra ökenvinden, den som ständigt pinar dessa ruinstäder vet vilket öde dessa monument över en sedan länge död kultur gick tillmötes.
Hans färd fortsätter inåt landet, ett land som i eoner varit glömt av det mänskliga släktet. På avstånd ser han den fantastiska drömstaden Salavha som med sina breda marmorgator och sina mäktiga försvarsverk var den största och mest praktfulla staden i detta glömda och namnlösa rike. Och där, mitt i staden såg han det kungliga palatset, som i sin gudomliga prakt överträffar allt det som människan någonsin har lyckats skapa.
Plötsligt känner han att han inte längre styr sin färd själv utan att han dras, som av en osynlig kraft, mot en mäktig bergskedja i öster. Med oroväckande hastighet närmar han sig bergskedjan och han urskiljer snart det som tycks vara målet för resan, ett mäktigt klipptempel uthugget i den grå bergsväggen. Han tar mark alldeles framför templets mäktiga ingång, allt är tyst och öde. Plötsligt hör han en röst, en röst som kommer inifrån templet, en röst så vädjande och bevekande, en röst som kallar på honom.
Beslutsamt går han med fasta steg in i templet för att möta den eller det som kallar på honom. Mitt i templet står en enorm stenstod badandes i ett kusligt matt sken alstrat av dolda och okända ljuskällor. Vid en närmare inspektion av obelisken såg han att den var täckt ända från golvet till en bra bit över hans huvud med uråldriga ristningar.
Nyfiket börjar han inspektera de uråldriga ristningarna och han insåg snart att dessa ristningar berättade detta sedan länge glömda lands hela historia. Han såg hur folket kom från vildmarken ut till öknen där de grundade de mäktiga öken städerna och hur de övergav dessa för att anlägga den mäktiga stad som skulle bli deras huvudstad. Han såg hur de under århundraden levde i sina städer, förökade sig och dyrkade sina gudar. Han såg hur deras släckte började degenereras för att till sist försvinna och aldrig mer komma tillbaka.
När Han tittade upp från stenstodens ristningar märkte han att det nästan var kolsvart utanför templet, förskräckt rusade han mot templets utgång, men han hann aldrig ut. Ty natten hade fallit på och åter satt han vid sitt skrivbord ej längre drömmande utan död.
/T.P 2000

Författare:

Publicerat

Dela: