I stilla snöfall

Med tunga steg pulsade han genom snön. Mörkret runt honom var kompakt och förutom ljudet av en motorväg i fjärran hördes bara hans egna utmattade andetag. Över det fallna trädet var han tvungen att stötta tyngden från överkroppen med hjälp av vänsterarmen, men annars haltade han fram genom lagren av nysnö. När han till slut kommit fram till vattenbrynet satte han sig ned på en snötäckt klippa. Det var julaftons kväll och Joar var förtvivlad.
Tvåhundra meter bakom honom tornade herrgården upp sig. Det var ett praktbygge från sjuttonhundratalets senare hälft och genom de många fönstren lyste skenet av stearinljus och kristallkronor ut och landade i den blåa natten utanför. Med dimmig blick tyckte Joar att det påminde om ett rymdskepp som hade landat mitt i Västmanlands skogar - så apart och främmande såg det ut, hans barndomshem.
Han kunde se siluetter av människor som rörde sig i salongerna där innanför och han tänkte på Elisabeth och Torgny, dem han en gång hade lekt indian och cowboysare med mellan äppelträden, hans så kallade syster och bror, och han rös vid blotta tanken på dem. Elisabeth, numera stram i ansiktet och makead till oigenkännlighet, med pärlörhängen dinglandes i de uttänjda örsnibbarna; han kunde inte minnas hur hon hade blivit en sådan överklassdam. Och Torgny - Torgny, som en gång hade visat honom hur man rullade en cigarett och som nu bara talade distanserat om kurser och räntor och investeringsmöjligheter. Hur hade de kunnat svika honom så, överge honom så fullständigt?
Tomtekostymen var inte menad för minusgrader. Det kände han nu och drog den röda kappan tätare kring kroppen. Han övervägde att vända om och gå in igen, men behövde ytterligare några minuters paus från sorlet i hallen och känslan av att vara ufot, den oönskade.
I en annan tid hade de sprungit nakna på den här stranden och kastat blålera på varandra. De hade varit lyckliga då, lyckliga trots att de fostrades till att bli något annat än vad de drömde om och hoppades på. Lyckliga trots att deras mamma aldrig släppte den med sina kalla ödleögon. Under de där sommardagarna blev Joar säker på att han aldrig skulle foga sig, aldrig skulle kompromissa, aldrig glömma -
Han torkade en tår som vinden piskat fram ur hans ögon. När allt kommer till kritan går det inte att förändra andra människor, tänkte han för sig själv och ställde sig upp igen. I en annan tid och ett annat liv hade det kanske varit annorlunda. Då hade han kanske inte behövt ta på sig den här kostymen för att få känna sig uppskattad av sin familj, en gång om året. Då hade han kanske räckt ändå.
Med huvudet sänkt rättade han till tomtemasken igen och gick tillbaka upp mot rymdskeppet. Ju närmare han kom desto tydligare blev ljudet av sällskapets sorl och klirr innanför väggarna. De innanför, han utanför - känslan som aldrig tycktes släppa.

Författare:

Publicerat

Dela: